Det berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism
Författaren Maria Sveland skrev nyligen en uppmärksammad artikel i DN om hur hon blivit ”politiskt deprimerad” av det politiska klimatet i landet. Artikeln är intressant inte bara för att den lanserar ett nytt begrepp utan för att den visar en gryende självinsikt hos en representant för det politiskt korrekta etablissemanget. Heder åt denna bekännelse, sånt är alltid smärtsamt.
Bekännelsen innebär dock inte att hon på något sätt gör avbön, den gryende självinsikten handlar mer om att motståndet mot hennes ståndpunkter är mer kompakt än hon känt till. Därför är hon modstulen – även om de gamla ryggmärgsreflexerna finns kvar.
En sådan är frågan om invandringen. Hon ser ett Aktuellt-reportage om att Borlänge det senaste året tagit emot 350 flyktingar från Somalia, varav hälften analfabeter, ”vad nu det har med saken att göra”, som hon anmärker. I ett senare debattprogram betecknas det som ”ett problem och misslyckande”, att ta emot ”en så svårintegrerad grupp som Somalier”. Detta gör henne upprörd. Och hon skriver förtrytsamt: ”Plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp”.
Här visar hon upp den politiska korrektheten i sin prydno. Att ett problem är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. En politiskt korrekt erkänner inte vissa fakta officiellt därför att de är tabu. Den politiskt korrekte måste först korrigera sanningen så att den låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk för att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.
De lössläppta sanningar Maria Sveland upplever i kulturdebatten gör att hon får ”värk i magen”. Jo så skriver hon. Det är en häpnadsväckande ärlig bekännelse läsarna får ta del av. Och det räcker inte med detta. Det hon får mest ont i magen av är ”antifeminismen” som hon ger några förskräckande exempel på där hon associerar Breiviks massmord med kritiken mot feminismen.Hon talar om ”hatet mot feminismen” som om hon ännu inte förstått problemet med hur den företrätts. Som om hon inte ser att en bred allmänhet sedan länge tröttnat på de radikalfeministiska överdrifterna.
Som om hon glömt uttalandet för några år sedan på bästa tv-tid om att ”män är djur”, en lika chockerande som häpnadsväckande syn på det manliga släktet. Eller det tragiska förhållningssättet till den hederskultur som drabbar kvinnor i vissa invandrarkulturer i landet. Feministerna har hela tiden svikit dessa kvinnor med paroller som kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur. Enligt dem finns ingen hederskultur, bara ett allmänt utbrett våld mot kvinnor. Sånt är svårt att glömma.
Radikalfeministen Hanna Olssons syn på det berömda styckmordet är ett annat exempel på hur den feministiska ideologin förmörkat omdömet. Hon ser detta rättsfall som det yttersta uttrycket för ett patriarkalt samhälle präglat av mäns hat mot kvinnor. Läkarna var i hennes ögon självklart skyldiga av rent klassmässiga skäl. De var ju män. De var överklass. Och den mördade tillhörde samhällets lägsta klass. Vilka mer bevis behövs?
Men att som Maria Sveland kalla dessa och andra reaktionerna på de feministiska överdrifterna för hat är att ta i, för då skulle en stor del av befolkningen hata feminismen. Och det är knappast rätt. Det är bara det att radikalfeministernas alla absurda påståenden retat många. Naturligtvis gör de det. Och att hävda tokigheter tillräckligt länge får sina konsekvenser. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skriver i DN: ”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.
Detta blir alltmer tydligt för var och en. Det fullt berättigade kravet på jämställdhet mellan könen har ersatts av tokfeminism. Att de vänsterradikalas mångåriga hegemoni över det svenska kulturlivet är hotat är troligtvis ett riktigt antagande. Nyligen angreps det av författaren Bengt Ohlsson i en uppmärksammad artikel i DN. ”Det känns så hopplöst och iskallt just nu,” citerar Maria Sveland en vän. Man kan väl hoppas att detta är ett uttryck för ett mer allmänt uppvaknande hos kulturvänstern. Låt oss välkomna dem till verkligheten.
Selv i Danmark som jo er et samfund hvor kvinder har meget opnået meget ligeret anses den svenske ”tok”-feminisme som netop hvad du kalder den, vanvittig. Her findes mandsbevægelser som modpol mod feminismens tåbeligheder. Feministerne kommer før eller siden til at forstå at der ér forskel på mand og kvinde, og at det er godt, OG at vi derefter skal finde ud af hvordan begge får det så godt som muligt i vore moderne samfund.
Tegningen ”Mænd er dyr” siger nok, tænk hvad feministerne ville have sagt hvis nogle mænd havde sagt at ”kvinder er dyr”? Nej feminismen er nødt til at genfinde fornuften, så kan det være at nogen vil tage den seriøst igen.
Marxismens formel är ”X har mer gemensamt med varandra i alla länder än med Y i sitt eget land”.
Medelst denna formel skall allt motstånd krossas och alla nationsgränser upplösas. X var från början ”arbetare” men kan bytas ut mot valfri grupp, bara den är lättlurad och kan fås att hysa självömkan eller åtminstone inte protestera när den utnämns till offer.
http://murslev.blogspot.com/#!/2012/02/sadan-manniska-sadant-samhalle.html
Intressant att reagera mot att bli jämförd med Breivik och den nya antifeminismen, i samma andetag som man själv likställer jämställdhetssträvanden med extremfeminismen. Ingen som inser ironin i det?
Själv blir jag lika skrämd av denna nya flodvåg av antifeminism som av extremfeminismens manshat. Vill ni verkligen tillbaka till 50-talet?
Jag är inte någon feminist själv, jag ser människor som individer i första hand. Och tack vare tidigare generationers kamp för någorlunda lika villkor finns det väl idag inte heller några uppenbara jättestora orättvisor att kämpa emot här i Skandinavien såsom när kvinnor inte fick studera, rösta, äga något eller ens ansågs myndiga.
Men skillnaderna märks ändå i det lilla, t ex i hälsovorden. Mannen är som bekant fortfarande alltings mått och sjukdomar som oftare drabbar kvinnor än män tas ofta inte på allvar.
Och när män bestämmer sig för att förändra/förstöra ens närmiljö kalavverka skog, sätta upp ful vägbelysning, störande vindmöllor, mobilmaster etc, eller sälja ut vackra allmänningar för att andra män ska kunna bygga fula brutalfunkishus utan att bevara så mycket som en buske, så har man absolut inget att sätta emot, i synnerhet inte som kvinna.
Varmed inte sagt att det inte också finns kvinnor t ex på socialförvaltningar runt om i landet som missbrukar sin makt i det lilla. Men det får oftare katastrofala följder för den enskilda individen eller familjen, medan män med makt kan fatta ödesdigra beslut i mycket större skala som drabbar så många fler, i förlängningen hela planeten. Och skulle det råka finnas någon kvinna – eller sensibel man – med i styrelserummet så blir de inte långlivade där om de inte stödjer besluten.
Det tycker i alla fall jag är ett problem.
@InG
Håller med om din undran över Pappans länk till Breiviks slutplädering. Men i övrigt ställer du dig helt på feminismens sida. OK, det är din åsikt. Själv kan jag aldrig förlika mig med synen på män som orsaken till världens ondska. Den är vulgär och osaklig. Och den feministiska retoriken är inget jämlikhetssträvande, den syftar till att ta över makten. Att ett kön är bättre än det andra är ovärdigt mänskligt tänkande.
Öh… läste du min kommentar innan du svarade? Jag har inte sagt flasklock om pappans länk. Var har jag sagt att män är orsak till världens ondska, eller att det ena könet är bättre än det andra?
Självklart är det en fråga om makt. De som har den vill behålla den, och en del som inte har den vill ta över den. Maktmänniskor kallar jag dem, kort och gott. Finns sådana av båda könen, men det är de som har högst status som också brukar ha störst makt, och där har drivna män oftast en fördel framför kvinnor och mjuka män. Kvinnliga män har sällan status, om de inte lyckas nicha sig inom t ex musik, konst, mode eller film.
Men ibland räcker det bara att vara av manligt kön för att bli behandlad bättre i många sammanhang. Jag nämnde vården som exempel och så sent som igår läste jag ett foruminlägg av en kvinna med astmasjuka barn där sonen blivit behandlad som en prins i sjukvården medan dottern blivit kränkt och ifrågasatt ända sedan hon var barn, både i skolan och vården. Flera andra hade liknande erfarenheter.
Samtidigt förtrycks män i andra sammanhang, t ex om en man blivit misshandlad fysiskt eller psykiskt av en kvinna så tas det inte på allvar och anses så penibelt att det inte är något man ens gärna talar om. Skulle man ta mod till sig och söka hjälp så är det inte lätt att bli tagen på allvar. Det finns också krav och förväntningar både från kvinnor och andra män på att män ska vara starka, duktiga, framgångsrika etc. ”The Man Box”, som Tony Porter så träffande kallar den:
http://www.ted.com/talks/tony_porter_a_call_to_men.html
@InG
Jodå din replik läste jag, men glömde att först läsa min egen krönika där Breivik var nämnd, så att jag trodde att du hänvisade till Pappans kommentar. Mitt fel. Men din inledande mening förbryllade mig.”Intressant att reagera mot att bli jämförd med Breivik och den nya antifeminismen, i samma andetag som man själv likställer jämställdhetssträvanden med extremfeminismen.”
Vem är det som blir jämförd med Breivik? Och ska jag uppfatta min krönika som att den likställer jämlikhetssträvanden med extremfeminism? Den behandlar ju bara extremfeminismen som enligt min mening våldtagit jämlikhetssträvandet. Det är ju detta som är problemet. Och att re-define och re-construct mansrollen, som Tony Porter säger, har jag inget emot. Men det är lätt att säga tulipanaros. Och att förfalla till tokfeminism.
Sedan måste jag säga att jag tyckte artikeln av Maria Sveland var jättebra skriven! Hon satte ju verkligen fingret på det som även börjat ge mig ont i magen. Din reaktion ovan bara bevisar ju det hon belyser!
Varifrån kommer denna antifeministiska våg? Varför grävs extremfeministiska avarter från tidigare decennier plötsligt upp ur glömskan och hålls upp som ännu ett spöke att frukta? ALLA tyckte ROKS-kvinnan var galen, redan när det begav sig. Jag vet ingen feminist som ställer sig bakom hennes uttalanden idag heller. Kanske någon enstaka i FI, men de för ju en mycket tynande tillvaro i periferin, vilket visar att den sortens radikalfeminism INTE är något folk är intresserade se i riksdagen. Att låta enstaka galningar representera feminismen är verkligen en halmgubbe.
Jag är som sagt inte direkt någon feminist själv, tycker queerteorin skjuter sig själv i foten och att tvinga män att vara hemma och flaskmata i jämställdhetens namn tycker jag är vore ett övergrepp från statens sida om de inte själva väljer det av fri vilja (men v som kom med förslaget för ju också en ganska tynande tillvaro bara strax över procentstrecket så det är inte heller något överhängande hot).
Men jag undrar verkligen… var har du fått dessa tankar ifrån och vad är ditt motiv för att bidra till antifeminismvågen? Varför är du så mån om att hela tiden använda skällsord som ”PK” andra kodord från den nya extremhögern om du inte själv vill bli förknippad med den?
Män som du och Pappan börjar skrämma mig nästan mer än grovisarna eftersom ni uppenbarligen är mycket intelligenta, sensibla och kan skriva så klokt och nyanserat om andra saker. Varför sväljer och vidarebefordrar du ren propaganda och vad är det för samhälle du önskar? Har ni koll på varifrån den ursprungligen kommer?
För SÅ himla förtryckta är inte skandinaviska män att detta är en ’naturlig revolution’. Det här är lika skickligt iscensatt och koordinerat som glödlampsförbudet och nyliberaliseringen, ingenting är en slump. Jag finner det oroande att så många väljer att föra de nya slagorden vidare utan någon för mig uppenbar källkritik.
(Obs, mina frågor är inte retoriska eller menade som något angrepp, jag försöker verkligen förstå.)
Oj, nu hann du svara medan jag skrev ännu en kommentar.
För att svara på dina frågor:
”Vem är det som blir jämförd med Breivik?”
S k ’kulturkonservativa’ och invandringspolitikskritiker brukar ofta framställa sig som offer som inte får ventilera dessa frågor utan att bli kallade högerextrema och jämförda med Breivik. Samtidigt som man så gärna gör detsamma själv, målar hela grupper med väldigt breda penseldrag och kallar alla som inte håller med för PK.
”Och ska jag uppfatta min krönika som att den likställer jämlikhetssträvanden med extremfeminism? Den behandlar ju bara extremfeminismen som enligt min mening våldtagit jämlikhetssträvandet. Det är ju detta som är problemet.”
Nej, detta är en utstuderad och välplanterad halmgubbe, som du hjälper till att sprida genom inlägg som det ovan. Om det bara var din blogg så fanns inte mycket att säga eftersom varje vettig människa självklart är emot extremfeminism och manshat lika mycket som annan extremism och annat hat.
Men nu är ditt inlägg inte på minsta sätt ensamt om att köra den strategin utan bara ett i högen av tusentals liknande foruminlägg, blogginlägg, kommentarer och artiklar som alla fokuserar på de FÅ avarter man kunnat hitta inom feminismen, i syfte att miskreditera ALLT jämställdhetsarbete och vrida klockan tillbaka till 50-talet.
Jag tror (hoppas) inte att detta var just DIN avsikt, men genom att bli ännu en som lyfter fram och dammar av dessa feminism-klichéer, så har du ändå lagt ytterligare ett strå till den stacken, även om du gjorde det på ett något mer nyanserat sätt än de flesta av dina meningsbröder.
@InG
Det verkar som du uppfattar mig som bara en i en armé av inbördes synkroniserade feministkritiker. Som om mina inlägg bara är del i en politisk kampanj som du – och såna som Sveland – inte begriper orsaken till. Trots att jag skrivit en del i denna saken fortsätter du att uppfatta mig så. Därför är det knappast meningsfullt att som en papegoja upprepa det jag redan sagt, eftersom svaret på dina undringar redan finns i de texter jag skrivit. Och som du läst.
Jag var med på sexti- och sjuttitalet i feminismens linda. I början uppfattades den som ett jämlikhetssträvande, men övergick snart till de överdrifter vi fortfarande ser (och som jag definierat i mina texter). De var då nästan omöjliga att kritisera. Man var då dömd på förhand som motståndare till jämställdhetssträvandena. Idag har tiden kommit ikapp och man kan kritisera den feministiska ideologin. Förtrollningen är bruten, precis som det var med marxismen. På sjuttiotalet blev man hånad om man kritiserade den. Eller avfärdad: Eftersom du kritiserar marxismen är du en borgare och kan därför inte tas på allvar för att du uppenbarligen inte förstår arbetarklassen. Något av detta cirkelresonemang visar du i ditt uttalande: ”Din reaktion ovan bara bevisar ju det hon belyser!” Jag KRITISERAR henne, jag belyser inte att hon har rätt!
Detta sätt att resonera upphäver alla anständiga diskussionsmöjligheter. Du kallar den frustration såna som jag och tydligen andra upplever inför denna hegemoni av rättänkande feminister som ”en utstuderad och välplanerad halmgubbe”. Genom detta påstår du att jag i praktiken ljuger och då är det ju lite svårt att fortsätta utbytet, inte sant. Sådana postuleringar gör knappast den som försöker förstå, som du skriver här ovan.
Den ”antifeministiska vågen”, som du kallar den tror jag beror på en trötthet vid dessa verklighetsfrämmande överdrifter. Varför skulle det vara så svårt att förstå för dej (och Sveland)? Reaktionen mot tokfeminismen är ett uttryck för det kontraproduktiva i den. Den väcker aggressioner som fjärmar den från ett anständigt jämlikhetssträvande. Att håna dessa aggressioner gör bara saken värre.
Begreppet politiskt korrekt är en utmärkt beteckning för vad det handlar om, och det är en gammal beteckning utomlands för en del av det specifikt svenska förhållningssättet. Jag har funderat mycket över detta med PK-frälset som har de Rätta åsikterna. Varför är de så rädda att gå emot strömmen? Liksom jag undrat mycket över varför feministerna intar en sån feg hållning till förtrycket av kvinnor i islams namn i det här landet. Det är ju ett strukturellt förtryck som har alldeles bestämda orsaker. SOM ALLA VET OM. Men feministerna möter detta med en dånande tystnad, alternativt kallar de bekymrade för rasister.
Johannes skrev:
> ”Det verkar som du uppfattar mig som bara en i en armé av inbördes synkroniserade feministkritiker. Som om mina inlägg bara är del i en politisk kampanj som du – och såna som Sveland – inte begriper orsaken till. Trots att jag skrivit en del i denna saken fortsätter du att uppfatta mig så. Därför är det knappast meningsfullt att som en papegoja upprepa det jag redan sagt, eftersom svaret på dina undringar redan finns i de texter jag skrivit. Och som du läst.”
Jag har nu läst dem igen för att vara säker på att jag inte missuppfattat något. Intrycket är tyvärr fortfarande att du likställer dagens feminism och jämställdhetsarbete med de mest extrema exemplen från tidigare decennier.
Du hävdar att det är extremfeminismen som sätter agendan, men du har fortfarande inte kunnat namnge några personer i medial eller politisk maktställning som delar åsikterna hos Valerie Solanas eller den galna ROKS-kvinnan och tycker mannen ska avskaffas.
> ”Jag var med på sexti- och sjuttitalet i feminismens linda. I början uppfattades den som ett jämlikhetssträvande, men övergick snart till de överdrifter vi fortfarande ser (och som jag definierat i mina texter). De var då nästan omöjliga att kritisera. Man var då dömd på förhand som motståndare till jämställdhetssträvandena.”
Det är möjligt men vad har det med dagens situation att göra? Jag var också med då (fast väldigt ung). Vrid klockan ännu längre tillbaka så ansågs det absurt att ö h t nämna en så befängd idé som att kvinnor skulle ha rösträtt, äganderätt, arvsrätt etc.
Och för övrigt blev det stark debatt redan när det begav sig om åtminstone ROKS-kvinnans uttalande, där de flesta från båda sidor var rörande överens om att hon inte var riktigt klok.
Om du råkat ut för någon enstaka rabiat extremfeminism så berätta gärna mer om det, men gör inte misstaget att tro att din personliga upplevelse är universell, eller särskilt giltig idag.
> ”Idag har tiden kommit ikapp och man kan kritisera den feministiska ideologin. Förtrollningen är bruten, precis som det var med marxismen. På sjuttiotalet blev man hånad om man kritiserade den. Eller avfärdad: Eftersom du kritiserar marxismen är du en borgare och kan därför inte tas på allvar för att du uppenbarligen inte förstår arbetarklassen.”
Detta är inte ’tiden som kommit ikapp’ utan som sagt resultatet av en extremt välorganiserad kampanj som pågått i det tysta i decennier. För den som en gång haft större delen av makten och pengarna vill förstås inte bara låta den andra halvan få behålla den lilla del av den som de lyckats tillkämpa sig.
> ”Något av detta cirkelresonemang visar du i ditt uttalande: ”Din reaktion ovan bara bevisar ju det hon belyser!” Jag KRITISERAR henne, jag belyser inte att hon har rätt!”
Jag fattade att du kritiserade henne, och det var ju just det som var så belysande eftersom du dels gjorde det och dels gjorde det på ett så förutsägbart vis, med det utslitna PK-argumentet och allt. Ditt hånfulla genmäle på artikeln tyckte jag bara bekräftade just det hon ville påvisa. Du påstår att hon kommit till självinsikt (om vaddå?) men att hon trots detta inte gör avbön (för vaddå?).
Det enda hon kommit till insikt om är att hon varit alltför blind inför hur långt högerradikaliseringen kommit, som hon plötsligt finner sig omgiven av. Det är ungefär så jag börjar känna också, trots att jag inte vet om jag alls har något mer gemensamt med artikelförfattaren.
> ”Detta sätt att resonera upphäver alla anständiga diskussionsmöjligheter. Du kallar den frustration såna som jag och tydligen andra upplever inför denna hegemoni av rättänkande feminister som ”en utstuderad och välplanerad halmgubbe”. Genom detta påstår du att jag i praktiken ljuger och då är det ju lite svårt att fortsätta utbytet, inte sant. Sådana postuleringar gör knappast den som försöker förstå, som du skriver här ovan.”
Jag menade inte att den är medvetet utplanterad av just dig, utan att du förefaller ha köpt den halmgubbe om feminism=extremfeminism som de välorganiserade spridit ut via en mängt olika kanaler, och som andra sedan okritiskt tagit för fakta och fortsätt sprida via sociala media.
Sedan tycker jag inte du ska kasta sten i glashus. Att kalla en kvinna som uttrycker sin välgrundade och uppriktigt kända oro för vi går emot ett nytt 30-tal för ”PK”, är inte DET att upphäva alla anständiga diskussionsmöjligheter? Det är så otroligt billigt att jag blir besviken när t o m uppenbart intelligenta och välutbildade personer använder detta ad nauseum upprepade ad hominem.
> ”Den ”antifeministiska vågen”, som du kallar den tror jag beror på en trötthet vid dessa verklighetsfrämmande överdrifter. Varför skulle det vara så svårt att förstå för dej (och Sveland)? Reaktionen mot tokfeminismen är ett uttryck för det kontraproduktiva i den. Den väcker aggressioner som fjärmar den från ett anständigt jämlikhetssträvande. Att håna dessa aggressioner gör bara saken värre.”
Som sagt, när du kan visa mig tokfeminister i maktställning så kan vi fortsätta den diskussionen. Jag får snarare intryck av att det är den faktiskt ökade jämställdheten som är problemet. Att många män längtar tillbaka till tiden då kvinnan skötte hem och barn, hade maten klar när man kom hem från jobbet, särade på benen som tack för sitt uppehälle och i övrigt höll käften. Så mycket enklare det måste ha varit för männen då.
> ”Begreppet politiskt korrekt är en utmärkt beteckning för vad det handlar om, och det är en gammal beteckning utomlands för en del av det specifikt svenska förhållningssättet. Jag har funderat mycket över detta med PK-frälset som har de Rätta åsikterna. Varför är de så rädda att gå emot strömmen?”
Konflikträdsla och strävan efter konsensus hör väl till det svenska kynnet eller kulturen, som ni är så måna om att värna, så varför då håna det? Det kan ju också hända att man faktiskt HAR de åsikterna och inte bara låtsas ha dem för att bli accepterad. Det har inte fallit dig in?
> ”Liksom jag undrat mycket över varför feministerna intar en sån feg hållning till förtrycket av kvinnor i islams namn i det här landet. Det är ju ett strukturellt förtryck som har alldeles bestämda orsaker. SOM ALLA VET OM. Men feministerna möter detta med en dånande tystnad, alternativt kallar de bekymrade för rasister.”
DET tycker jag är ett problem. Den enda som vågat ta upp sådant förutom Nyamko Sabuni och några till Leif GW Persson (de kriminella företeelser som faller inom hans område, såsom hedersvåld, vilket gjordes på ett mycket balanserat och belysande sätt). Gissar att man tycker det är lättare att handskas med problem inom ens egen kultur och är osäker på hur man hanterar sådana som är mer främmande. Där behöver man ju vara väldigt insatt för att hjälpa på rätt sått så man inte ställer till värre skada av ren okunnighet. Bäst är det väl om den kampen förs av representanter för dessa olika kulturer själva men att de får öppet, starkt och omedelbart stöd från alla berörda myndigheter och organisationer och allt skydd som svensk lag åtminstone i teorin garanterar.
@InG
Bästa InG, du ifrågasätter mina motiv ”för att bidra till antifeministvågen” och undrar varför jag ”sväljer och vidarebefordrar ren propaganda” – och använder ”skällsord som PK och andra kodord från den nya extremhögern”.
Dessa och liknande starkt värdeladdade ord och formuleringar avslöjar att du för länge sedan tappat tron på relevansen i det jag säger i min kritik av feminismen. Jag är i dina ögon ett viljelöst offer för en konspiration mot feminismen, som du kan hålla med om har några ruttna äpplen, men i övrigt är helt OK. Du vill att jag ska namnge folk i maktställning som håller med Valerie Solanas. För att du ska förstå min kritik av feminismen.
Jag ”likställer dagens feminism och jämställdhetsarbete med de mest extrema exemplen från tidigare decennier” och ”vad har det med dagens situation att göra?”, frågar du. Om jag ”råkat ut för någon enstaka rabiat extremfeminism så berätta gärna mer om det, men gör inte misstaget att tro att din personliga upplevelse är universell, eller särskilt giltig idag”. Skriver du, i det du motsäger din egen tes om att jag deltar i ”denna antifeministiska våg”. Universell har jag aldrig trott att den är, men den delas ju uppenbart av fler än mig. Idag. Nu.
Sen utgår inte min kritik från en handfull extremister som gjorde nåt för fyrtio år sedan. Det handlar om ledan vid en hel politisk kultur IDAG som i sina överdrifter (könet är en social konstruktion, könsmaktsordning, genusforskning, statsfeminism, radikalkfeminism, kvotering etc) strukturerar en stor del av dagens politiska tänk. Och jag är hjärtligt trött på det! Och alla jag talar med likaså (”varför bryr du dig om det där dösnacket?”). Men naturligtvis inte på jämlikhetssträvanden som sådana, som du här ovan vill antyda. Där har du ytterligare en överdrift. Det blir ju så mycket enklare om jag kan framställas som nån sorts bakåtsträvande högerspöke.
Men du märker inte ledan hos en bred allmänhet över feministköret. Du har aldrig hört talas om den trötthet över feministflosklerna vi ständigt måste tugga i oss. För du tror fortfarande på dem och stämmer taktfast in i kören: ”För den som en gång haft större delen av makten och pengarna vill förstås inte bara låta den andra halvan få behålla den lilla del av den som de lyckats tillkämpa sig.”
Du tycker jag är förutsägbar. Tack detsamma.
Fint att du talar om för mig vad jag skrev, vad jag hört talas om och vad jag tror på.
Eftersom du tydligen känner mig så väl så vet du att jag INTE tror att kön är en social konstruktion.
Då vet du att jag inte tror på radikalfeminism (eller ens på att den existerar om jag inte får några aktuella namn och exempel på att de har något verkligt inflytande).
Då vet du också att jag ser kvotering som nödvändig bara i maktens högsta topp, i övrigt bör var och en få jobba med vad de vill som de är lämpade för. Fast egentligen skulle det knappast hjälpa med kvotering heller eftersom de kvinnor som är tillräckligt intresserade av makt för att kvalificera sig till toppositioner oftast är lika elitistiska som motsvarande män, ibland värre (Thatcher, Clinton, Palin, Albreight, Merkel etc), eller också våp som bara jamsar med för att få vara med och leka. Så jag har ingen bra lösning på just det problemet, tyvärr.
Och då vet du att jag inte ser någon motsättning mellan att själv ha haft en jobbig upplevelse och att just därför bli snabb att lägga ved på den brasa som andra tänt för länge sedan. Det som oroar mig är att ni som gör det kanske inte riktigt fattar vad det är för brasa ni lägger ved på. Eller gör ni det?
För mig börjar det sakta bli lika tydligt som för Maria Sveland. Det här är inget spöke utan något som faktiskt håller på att ske. Liksom hon har jag inte velat tro att det skulle kunna hända igen, och ändå ser jag det nu utspelas framför mina ögon, och folk jag känner och har betraktat som vänner är med och hjälper till med kvistar och vedträn och en aldrig sinande entusiasm. Det gör mig både rädd och beklämd.
Jag hoppas också att ni också ska se vad det faktiskt är ni lierar er med innan det är för sent. De flesta av era meningsbröder är det ingen idé att ens debattera med, men kultiverade humanister som du och Pappan, vill ni verkligen ha den värld som det ni direkt eller indirekt stöder med era ord oundvikligen kommer leda till om de omfattas av tillräckligt många? Räckte det inte förra gången? Tror ni att det skulle gå bättre nu? Vill ni verkligen få tillbaka det bara för tillfredsställelsen att få tyst på de där irriterande feministerna och mångkulturalisterna? (Obs! ej retoriska frågor, jag undrar verkligen.)
Och varför verkar du så arg? Var finns dessa feministfloskler som du ständigt tvingas tugga i dig? Det låter som om du blir tvångsmatad med dem dagarna i ända och att det påverkar ditt liv väldigt påtagligt. Hur då undrar jag? Vad var det som hände som fick dig att bestämma dig för att ta den här riktningen? Jag försöker förstå.