Uppringd på jobbet om att ett inbrott pågick i hennes hus

Grannen ringde min vän på jobbet – det pågick ett inbrott i hennes hus. Han såg en obekant bil på hennes tomt och ett fönster som stod öppet. Min vän kastade sig i bilen och körde hem. Under tiden såg grannen fyra män klättra ut från fönstret, hoppa in i bilen och köra iväg.

Grannen antecknade bilnumret och meddelade polisen som fick tag på rånarna samma dag – och   tjuvgodset blev återlämnat av polisen. Det visade sig vara en internationell liga från Chile, en förstasidesnyhet i lokaltidningen som betecknade det som rena solskenshistorien. Ett av dessa fåtal mängdbrott som faktiskt blev uppklarade. Det fanns vittnen, teknisk bevisning och man fick tag på bovarna tämligen omgående.

Efter en knapp månad blev det rättegång och min vän var kallad att närvara. Hon beskrev hur märkligt det kändes att sitta i samma rum som de som gjort inbrottet. Att möta deras blickar. Hon stirrade stint på dem utan att flacka med blicken – hon kände sig arg och kränkt. ”Jag ville att de skulle känna det.”

Det var overkligt att se de som brutit sig in i hennes hus. En känsla som förstärktes då hon på utvägen från förhandlingarna  i trängseln snuddade vid en av tjuvarna. Väl utanför rättssalen satt hon bara några meter ifrån dem. De väntade en bra stund på domslutet. ”Det tar så lång tid för att du yrkat på ersättning”, sa hennes advokat.

Hon förvånades över att straffet blev så milt. Tjuvarna fick nämligen gå. Häktningstiden på en knapp månad ansågs vara ett tillräckligt straff – plus att de var ostraffade. I Sverige vill säga. Det kom fram att två av tjuvarna  straffats flera gånger i hemlandet. Men det här var ju Sverige. De försattes alltså på fri fot – skickades inte tillbaka till hemlandet som hon i sin naivitet hade trott var praxis.

Efteråt sa hon till damen i expeditionen att hon inte hört domaren uttala summan hon skulle kompenseras med för den åverkan tjuvarna åstadkommit (uppbrutet fönster, skrapmärken på parketten, förlorad arbetsinkomst). Då ringde receptionisten domaren som kom ned i vestibulen och frågade vad hon ansåg var skäligt. Han samtyckte till hennes yrkande, så då var det klart. Överraskande smidigt och okonventionellt.

Ägaren till rånarbilen visade sig vara en kvinna boende i en stockholmsförort. Hon hade inte anmält bilen stulen, en omständighet man kan tycka var graverande. Det skulle ju tyda på att hon var inblandat på något sätt. Men hon slapp straffpåföljd ”för att en sådan inblandning inte ansågs bevisad” (!).

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No comments yet.

  1. No trackbacks yet.