Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

En främmande världsbild har det senaste decenniet trängt in i vårt föreställningsliv och vardag, nämligen islam. Det är i första hand en religion – och som sådan värd samma respekt som andra religioner. Problemet uppstår i dess unika koppling till en teokratisk 1400-årig samhällsmodell och familjelagstiftning förverkligad i länder som t ex Iran, Somalia, Nigeria, Saudiarabien, Sudan, talibanernas Afganistan och (på förslag i) Irak – samt allehanda terroristgrupperingar som al-Qaida och Muslimska brödraskapet.

Konsekvenserna känner vi alltför väl – en groteskt otidsenlig lag (sharia) med straff som avhuggna händer för tjuvar, stening till döds för äktenskapsbrott, en stock-konservativ kvinnosyn, etc. Krav på särlagstiftning enligt sharia har också framförts i vårt land. Detta är chockerande för de flesta.

Men de som tänker rätt i det här landet bestämde sig tidigt för att betrakta islam som enbart en religion och avvisa rädslan för islamisternas spektakulära terrorhandlingar som obefogad skrämselpropaganda (”det har inget med islam att göra”). Den känsla hos många av bestörtning inför sådana fenomen som patriarkalt kvinnoförtryck med hedersmord, tvångsgiftermål och märkliga ansiktsmaskeringar, diskvalificerades därför av de rättänkande som homofobi. Klandervärda fördomar, helt enkelt.

Så istället för att diskutera detta från början främmande fenomen där man belyste och nyanserade en i vissa fall kanske överdriven ängslan – stigmatiserades de som inte tänkte rätt som homofober. Detta förvisade dem från det offentliga samtalet. Men det löste inte problemet. Tvärtom – det förvärrades. Genom att på detta sätt lägga locket på skapade de som tänkte rätt en grogrund för Sverigedemokraternas framväxt och debut som riksdagsparti.

Huvudproblemet i den infekterade debatt som detta resulterat i kan sammanfattas i frågeställningen skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans? Skall en modern demokratisyn stanna innan den utmanar multikulturella värden? Skall en västerländsk moraluppfattning avskaffas till förmån för en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Eller för att säga det på ett annat sätt: Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn?

För rättänkarna är svaret ja på alla dessa frågor. De anser inte att vi kan sätta oss till doms över urgamla traditioner, vare sig det är religiösa, sociala eller rättsliga. Även i vårt land.

Vi andra accepterar inte detta svar. Vi anser att det är befängt. Jag ville därför argumentera i saken här på Mummel i kön – men även här, i kommentarerna, bannlyses en som inte tänker rätt. Istället för argument misstänkliggörs mina motiv. Istället för sakdebatt kommer känslostormar och grumliga resonemang. Sådana som jag mobbas och placeras i skamvrån. Våra argument godkänns inte.

Istället använder man demagogi. Förutom att vi kallas för homofober och rasister(!) bemödar man sig inte att argumentera för sin sak, man ”visar sin avsky”. Och då behöver man inga argument. De tycks tänka: Varför riskera något – vi har ju ändå rätt!  Hux flux förvandlar man ett bekymmer över rättänkarnas kulturrelativism till ”näthat”, även använt av Marika Lindholm i sin kommentar till Nazifieringen av islam här på Mummel i kön:

”Kan bara inte se att ditt och andras näthat leder nån vettig stans. Undrar som Gine, vart du vill komma?” (…) ”Det rasistiska språkspelet ska inte ÅTER tillåtas forma det offentliga samtalet!”

Gemensamt för de rättänkande är att de inte låtsas förstå. En minoritet skulle aldrig lyckas med ett sådant trick, men för politiskt korrekta är det ett elegant sätt att komma undan besvärliga frågeställningar. I kommentaren till Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för? görs jag av Marika Lindholm dessutom ansvarig för uppvigling:

”Dina resonemang blir för mig en enda soppa. Det jag FAKTISKT förstår (framför allt genom kommentarerna i din blogg) är att dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet.”

Men Mummel i kön har råkat ut för värre saker. Signaturen ”M” har i skydd av sin anonymitet tillåtit sig så grova tillmälen att några av dem var tvungna att plockas bort. Kvar står ännu några repliker som visar vilken nivå rättänkarna kan sänka sig till:

”Jag står helt på muslimernas sida. Det finns nascister inom alla samhällsgrupper, judehatare inom alla religioner. Det här är manipulativt trams och borde polisanmälas. Hitler tyckte också att han var objektiv och såg världen klart. Passa er noga, gubbar, så ni inte kommer till helvetet när ni dör… (…) Är ni helt bortom sans och förnuft? Borde anmälas, detta är helt enkelt inte acceptabelt.”

Tonen i samtalet har blivit otrevlig och utbytet ofruktbart. Sakfrågan skyms av känslor och aggressioner. Och jag har sagt det jag har haft på hjärtat i detta ämne. Det är bara att konstatera att tiden inte är mogen. Tills de som tänker rätt kommer till ett mer nyanserat synsätt ska jag skriva om andra saker.