”Slöjan ett sätt att befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”

”Islam kräver att kvinnor ska bära huvudsjalar eller slöjor för att främja deras självständighet. Sjalarna och slöjorna, de separata entréerna och sittsektionerna, det generella förbudet mot umgänge mellan könen och andra sådana traditionella islamiska regler och seder är inte alls avsedda att förtrycka kvinnor eller påtvinga dem en lägre status än män. Syftet är att upprätthålla en anda av sexuell blygsamhet och på så sätt befria kvinnorna från det manliga perspektivets förtryck.”

Detta säger Tariq Ramadan, dotterson till islamismens grundare Hassan al-Banna. Han är en europeisk intellektuell vars syfte är att anpassa islamismens traditioner till modern tid. Och han gör det på ett sätt som talar till ledande intellektuella i västvärlden.

”Med detta sätt att se är blygsamhet frigörelse. Separation skapar jämlikhet. Det är rätten att välja sin egen väg, oberoende av en förtryckande majoritets tyranniska åsikter.”

Detta är formuleringar som smakar fågel för politiskt korrekta kulturrelativister i Väst. Burkan som skydd mot det manliga perspektivets förtryck! Islam som ett feministiskt föredöme för västvärlden! Inte förtryck – utan frigörelse! Denna skickliga orwellska retorik exponerades inte minst i en tv-debatt i Frankrike 2003 mot dåvarande inrikesministern Nicolas Sarkozy. Ministern frågade hur Ramadan ställde sig till kravet från den islamistiska rörelsen om att stena äktenskapsbrytare till döds.

Ramadan sa då att han förespråkade ett moratorium (ett fördröjande av verkställighet). ”Ett moratorium… Menar ni allvar”, utbrister Sarkozy. ”Det vill säga att vi bör avstå ett tag från att stena kvinnor?”. Ramadan svarade då att man borde upphöra med alla dessa straff för att få ”en sann debatt”. Då brister det för Sarkozy:

”Bara en sak. Jag förstår er, men muslimer är människor som lever i Frankrike 2003, eftersom vi talar om det franska samhället, och ni har just sagt något alldeles otroligt, nämligen att stenandet av kvinnor, ja stenandet är en smula chockerande, men vi bör bara utlysa ett moratorium och sedan ska vi tänka på saken för att bestämma oss för om det är bra… Men det är ju monstruöst – att stena en kvinna för att hon begått äktenskapsbrott! Det måste fördömas!”

Paul Berman kommenterar debatten i sin bok De intellektuellas flykt:

Plötsligt hade 600-talet dykt upp, slumrande under den moderna retoriken om feminism och rättigheter. Ett ögonblick av barbari. En rysning. Hela panoramat av förtryck mot muslimska kvinnor låg plötsligt utbrett över de franska teveskärmarna – ett panorama av våld som tolereras, helgas och till och med beordras av de högsta religiösa auktoriteterna som vördas av den islamistiska rörelsen.

Vad svarar man på denna rättmätiga indignation? Här hade Sarkozy hela det västerländska kulturarvet med sin mödosamt erövrade demokratisyn i ryggen med sina grundläggande krav på mänskliga rättigheter och kvinnoemancipation. Men Tariq Ramadans svar var ett retoriskt mästerstycke:

”Vad jag säger, min egen ståndpunkt, är att lagen inte är tillämplig – det står klart. Men idag talar jag till muslimer världen över – och jag är delaktig, även i USA, i den muslimska världen… Man bör inta en pedagogisk hållning som får människor att diskutera saker. Man kan inte bestämma sig helt på egen hand för att vara progressiv i sitt samfund. Det är för enkelt. Idag är min ståndpunkt således – `vi bör upphöra´.”

I svaret uppnår han fyra saker. 1. Han klargör sin personliga ståndpunkt – vilket var det Sarkozy efterlyste. 2. Men han visar samtidigt respekt för de skaror av konservativa muslimer för vilka denna ståndpunkt inte är självklar. 3. Samtidigt som hans påpekande är en uppmaning till diskussion i frågan i den muslimska världen. 4. Och ger i förbifarten Sarkozy (och västvärlden) en känga genom att inte föregripa en demokratisk beslutsgång – helt i linje med västerländsk demokratisk kultur. Detta imponerar på politiskt korrekta i väst.

Tariq Ramadan bekänner sig till den salafiska reformismen, vilket kort sagt är den filosofiska underbyggnaden för det som allmänt kallas politisk islamism, det vill säga den bokstavstrogna lära som ligger bakom den islamska terrorn. Hur han lyckats uppnå acceptans och respekt bland västvärldens ledande intellektuella är den gåta Paul Berman velat undersöka med sin bok De intellektuellas flykt. Inte minst med tanke på den njugghet med vilken Ayaan Hirsi Ali behandlas.

Tariq Ramadan och Ayaan Hirsi Ali har två diametralt olika förhållningssätt till islam. Hirsi Ali kritiserar islam från ett utifrånperspektiv, som en som lämnat – och tar avstånd från islam och den muslimska kulturen, medan Ramadan – trots att han är född och uppvuxen i väst – betraktar sig som stående innanför den muslimska värdegemenskapen. Detta är den avgörande skillnaden som troligtvis förklarar kulturrelativisternas snåla attityd gentemot Hirsi Ali. Detta ska vi behandla i den fjärde och sista delen av denna artikelserie.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)
  1. Ramadan har inte bara fel. I ett arabiskt sammanhang får en oinsvept kvinna veta att hon har kvinnliga former, vare sig hon vill eller inte. Eftersom hon anses böra förstå detta anses det också att hon söker bekräftelse som kvinna genom att inte svepa in sig. Och en sådan kvinna är socialt problematisk i ett samhälle där män av hävd inte fostras i impulskontroll OCH där äktenskapet är heligt. Ty en sådan kvinna utgör, vare sig hon vill det eller inte, ett konkret hot mot den äktenskapliga sämjan och stabiliteten.

    Det är vi i norden som är såpass avsexualiserade — läs själsligen steriliserade — att sexualitetens signaler inte måste utgöra ett akut hot mot de delikata, intima trådar som vävs och lever mellan gifta människor och älskande par.

    Detta vet givetvis Ramadan. Jag tror vi bör betrakta hans uttalande som en värdig utmaning. Riktigt till vad är jag inte helt klar över, men jag känner att det finns saker att göra som, om de inte görs i tid, gör oss ställda inför den kompletta samhällslösning som den saudiska wahabismen utgör.

    Är den så farlig då? Kanske inte. Men kanske. Den teokratiska diktaturen Saudiarabien finansierar imposanta moskéer över hela Europa, inklusive Balkan — och även i Sverige. I våras stod moskén i Göteborg klar. Den har kostat Saudi 70 mkr. Om några år står det en moské för 120 mkr i Rinkeby. Den är redan projekterad. Klartecken gavs av samtliga dåvarande riksdagspartier i slutet av april 2010. I det wahabitiska Saudiarabien halshugger man inte bara terrorister, rånare och mördare utan även personer som bedragit sina äkta hälfter samt personer som lämnat muhammedanismen för en annan religion. Och man halshugger dem offentligt. Med kroksabel.

    Om man inte gräver ner dem i sanden och stenar dem förstås.

    Är alla värderingar lika bra? Får alla kulturer plats i Sverige? Under en och samma lagstiftning? I samma skolor? På samma arbetsplatser?

    Såklart inte. Det fattar till och med våra mest hårdnackade marikor (de äro många). Egentligen fattar alla det, inte minst reflekterande muhammedaner.

    Själv tror jag att så gott som alla grannkulturer och grannfolk tål varandra rätt bra, oavsett var på jorden de befinner sig. Men att man inte utan vidare kan blanda kulturer som inte har naturliga gränser till varandra.

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. Är det förresten inte lite egendomligt och besvärande att så få antroposofer deltar i de samtal du initierar kring så angelägna och framtidsavgörande spörsmål? För att använda en antroposoflocksignal: wahabismen är sannerligen en *kulturimpuls* på frammarsch. Och ingen säger något. För att de är så upptagna med att göra saker att de inte har tid att meddela sig? Ty det kan väl inte bero på att de står med huvudet i sanden, hoppas jag.

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. Ja du. jag vet inte. Antroposofer iakttar, funderar, och låter det vara med det. Inga kommentarer – för att de inte har modet, inlärt efter årtiondens politiska korrekthet. ”Johannes skriver – vad har det med mig att göra?. Han är ju som han är, liksom”. Jag märker vibbarna och förstår att nu räcker det. Slut med detta – annars blir jag diskvalificerad. Otillräknelig.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  4. Okay, men diskvalificerad från VAD DÅ? Tillräknelig för VAD? Vid en viss ålder måste man sätta ner foten. Annars är man, för att parafrasera Astrid Lindgren, ingen riktig människa, utan bara en liten lort. (Skorpan i Bröderna Lejonhjärta). I hundra år har vi haft GA. Vi har en hel subkultur som har kunnat förstå det där med Sorat och asuras och sekelskiftets kulturkamp. Och nu när vi har den i knät TIGER vi??

    DET är ett dråpslag mot ”rörelsen” (stillaståendet). Eller åtminstone mot vår envist ihärdiga föreställning om antroposofin som något mer än en världsfrånvänd sekt.

    Eller? Finns det hopp? Visa mig gärna!

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • RB
    • september 2nd, 2011

    Kanske att den typiske antroposofen helt enkelt anser att Johannes och Pappan har fel? Och att de problem ni visar på är smällar vi får ta på vägen mot den mångkulturella kultursymfoni som man ser som målsättningen.

    Själv diskuterar jag gärna, men misströstar om att någons diskuterande – mig själv inberäknat – ska kunna leda till att någonting utöver diskuterande kan komma till stånd i vårt land. Det känns som att detta är en debatt för redan frälsta och att väldigt få är beredda att omvärdera någonting. Vi fastnar ju i anklagelser om rasim och annat innan vi ens hunnit till sakfrågorna i debatten och hur i all världsen ska man då kunna komma fram till något? När jag läste inlägget och kommentarerna här ovan i går kväll hade jag just sett programmet ”debatt” på TV, där invandringsfrågorna diskuterandes – indirekt – i form av att man ämnade diskutera de inskränkningar som vissa tidningar tydligen planerar för sina nätupplagors kommentarsforum. Bakom detta står bl.a. det så kallade ”närhatet” – alltså samma ord som Johannes nyligen anklagades för – som tydligen ska grassera i dessa kommentarsfält. Hade man haft minsta intresse att utreda vad detta närhat egentligen är, och om det i själva verket ofta bara betyder att man har en motsatt åsikt…så hade man ju gjort detta. Men det togs ganska för givet att det var så det förhöll sig, och så är det alltid tycks det mig.

    Jag har ställt frågan förut här och jag gör det igen: Har ni vunnit en debatt med någon om detta? Har ni fått någon att ändra sig genom era skriverier? Skulle någon lyssna på antroposoferna om de skulle krypa fram? ”Finns det hopp?” frågar Pappan, och tänker på den antroposofiska rörelsen. Finns det hopp?, undrar även jag, och tänker på möjligheten att komma vidare med dessa frågor, och i så fall hur.

    Hälsningar
    RB

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  5. Bäste RB, om en mångkulturell kultursymfoni är en antroposofisk målsättning så skulle jag bra gärna vilja veta detta, och få höra av någon antroposofiskt förankrad förespråkare för en sådan vision hur den är tänkt att förverkligas.

    Näthat ja. Så heter det visst, när man visar varför man är bekymrad över sakernas tillstånd och vår migrationspolitik. När man försöker kväsa sådana yttringar kallas det att ”visa sin avsky”. Det låter ju rätt bra. Den goda versionen av hat, typ. Många företrädare, inte minst kvinnliga, för det sverigedemokratiska partiet har fått känna på denna moraliska indignation på sistone. Det meddelades till och med på nyheterna: http://www.nyheterna.se/tv?videoid=1987936&treeId=5050101

    var det 50 anmälda övergrepp bara i år?

    Men detta är inte näthat, eller hatbrott, det är att ”visa sin avsky” för ”islamofober och rasister” osv osv ad nauseum.

    Jag kan inte svara för Johannes men för egen del skulle jag verkligen bli tacksam över att korrigeras där jag har fel, om jag har det. Är det något jag avskyr (hatar, om du så vill) så är det att gå och ha fel. Då ändrar jag mig hellre.

    Alla kanske inte hellre ändrar sig, det kan vara vanskligt om man har blivit en offentlig profil på sina åsikter. Men just därför är jag så anonym jag orkar. Plus att jag har familj och inte är villig att utsätta nära och kära för terroristattacker. För det är precis vad det är frågan om. Det som kallas ”AFA” (skriftliga avsändare till attacker mot SD:s ensamstående moder, lokalpolitiker och bloggerska Therese Borgs bostad) är faktiskt ett terroristnätverk, varken mer eller mindre.

    Jag vet inte om Mats Pertoft räknar sig som antroposof men det hedrar honom att han vågar ha distinkta (hrm, nåja) åsikter i politiska frågor. Gäller väl även en Per Granstedt i och för sig. Men ingen av dem har bemött Johannes inlagor i sak. Mats Pertoft (som talade väl om AFA innan han blev politiker) har visserligen bemött en gliring av det mer personliga slaget här i kön, vilket i och för sig hedrar honom det också, men det är allt.

    Politik ligger uttryckligen inte inom ramarna för det antroposofiska Sällskapet enligt sina stadgar skall befatta sig med. Detta är bra och nödvändigt. Därmed inte sagt att antroposofer skall vara osynliga i de offentliga försöken att förstå vår samtid och framtid. Det har inte alltid varit så heller. Jörgen Smit hade alltid skarpa saker att säga om sin samtid på sina mer interna föreläsningar. Hans Mändl räddes inte att sticka ut hakan på sin tid. Inte Hans Möller heller. Till och med Ingrid Sahlberg hade ibland ett och annat att säga om sin samtid. Men därefter har jag inte hört speciellt mycket. Kaj Skagen i Norge förstås, men inte direkt ur en antroposofisk infallsvinkel, mer allmänt vänsterliberal.

    Dagens debatt handlar emellertid inte om politik i vedertagen mening. Det finns ingen tydlig höger – vänsterskala här. Man kan tro det, eftersom vänstern försöker använda islam för att så split i ett samhälle de inte gillar. Men den islamism de låtsas vurma för är definitivt inte vänster i vår mening, tvärtom. Minns ingen Khomeini? Även han använde sitt lands vänsterintellektuella studentskaror som en sorts naiva brunskjortor för sitt maktövertagande. Jag kan bara vädja om en timme av den samvetsgrannes tid för att fylla i den bildningslucka som tycks sitta precis här: http://www.youtube.com/watch?v=FfrJ2rBobGs

    Jag gick själv på ett föredrag av Jörgen Smit precis efter Khomeinis maktövertagande. Temat var ”Tolerans”. I backspegeln tror jag visserligen han var lika naiv som de flesta av oss, vad gäller Khomeini, men han försökte i alla fall. Och han intog någon form av etnopluralistisk (http://sv.wikipedia.org/wiki/Etnopluralism) grundhållning. Det inget en viss respekt.

    Summa summarum: Den antroposof som vill korrigera mina uppfattningar i vilken fråga som helst har båda mina öron och hela mitt hjärta. Och får räkna med ett undersökande samtal.

    Det är väl det som avskräcker, kantänkas.

    Diskuterande är ett minusord i antroposofsammanhang. Men så använd några av plusorden i stället då: ”Samtal”. ”Omdömesbildning”. ”Försök att förstå”. ”Kunskapande”. ”Sökande efter sanning”.

    Och så vidare. Fega bara inte ur. Det är nu det är.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  6. En annan sak, RB: JAG har omvärderat mina ställningstaganden. Så jag vet att det går. I alla fall för just antroposofer. Vi har redskapen. Sedan gäller det förstås att använda dem. Det är ensamt och besärligt. Men det går.

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Me
    • november 21st, 2014

    @Pappan
    I ett västerländskt sammanhang får en kvinna OCKSÅ veta att hon har kvinnliga former oavsett om hon har svept in dem i tyg eller inte och vare sig hon vill få höra det eller inte! Eftersom hon anses böra förstå detta från tidig ålder anses det också att hon borde söka bekräftelse som kvinna genom att inte svepa in sin kropp i tyg. För en kvinna som inte söker sexuell bekräftelse är socialt problematisk i ett västerländskt samhälle där män av yngre generationer inte längre fostras i respekt för kvinnor (utan tvärtom i att våldta och döda lättklädda horor för att få poäng i populära västerländska Pimp-kultur-dataspel och nutida, populära västerländska sångtexter) OCH där äktenskapet inte är heligt längre! Kvinnor kommer inte undan misogyni i västerländsk nutida kultur heller, oavsett hur de klär sig.

    Men om nu mellanösternkulturer och den västerländska kulturen har så naturligt skarpa gränser till varandra så borde det ju inte uppstå nya problem av att blanda dessa kulturer, för de kan ju inte blandas? Eller? Är inte i själva verket till och med en del mellanösternmuslimer västinfluerade? Är det inte därför muslimska kvinnor i tex Egypten de senaste årtiondena har tagit till sig moderna västerländska kvinnoskönhetsideal och börjat ha tjocka lager smink och tighta jeans till sina huvudsjalar? I Iran händer detta till och med, enligt vad en kvinna som hade bott där en stor dela av sitt liv sa. Sedlighetspolisen har fått för mycket att göra och halvt om halvt gett upp, de orkar inte fängsla alla osedligt klädda och sminkade kvinnor i Iran längre, enligt vad hon påstod. Nu häromsistens hade unga Iranskor visst också manifestationer där de tog selfies utan huvudsjalar och såg helt fullt ut västerländska ut. På sedlighetspolisostörda platser naturligtvis, men ändå. Det hade förmodligen varit otänkbart för dem för några årtionden sedan! Jag är lite mer tveksam till att särskilt många västerländska kvinnor skulle anamma en insjalad/tyginsvept klädstil från mellanösternkulturen. Det finns för mycket negativt associerat med den som symbol för förtryck. Det faktum att man i Nordkorea tvingar både män och kvinnor att ha korrekt klippta 80-talsfrisyrer gör dock inte att någon av dessa frisyrer anses symbolisera förtryck i västerländska länder, trots att man i Nordkorea fortfarande i nutid kan skickas tilll koncentrationsläger om man inte har en sådan frisyr! Eller så kanske det förtrycket anses lite modernare, det är ju ändå 40/80-talsstil och inte 1800-talsstil här i väst!

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Me
    • november 21st, 2014

    @RB
    Västerlänningar i allmänhet fastnar ju i anklagelser om kulturrasim och symboliskt kvinnoförtryck innan de ens hunnit till sakfrågorna vad gäller reellt kvinnoförtryck av de allvarligaste sorterna (STENING, HEDERSMORD, HEDERSVÅLD, INLÅSNING I HEMMET SOM ETT FÄNGELSE, SEXUELLT VÅLD MED MERA..) Hur i denna världsen ska man då komma fram till åtgärder som går till botten med problemet kvinnoförtryck och hjälper de förtryckta kvinnorna? Att förbjuda ett klädesplagg som kan användas till kvinnoförtryck verkar vara den allmänt vedertagna, lättvindiga universallösningen. Men det hjälper inte långt, då det finns många effektivare (och värre) sätt att kontrollera och förtryck kvinnor på.

    Hade man haft minsta intresse att lägga märke till vad detta så kallade näthat egentligen är, och om det i själva verket ofta bara betyder att folk anser att det är ok att kalla kvinnor för en massa skällsord som det inte är ok att kalla män för… Framförallt på nätet när man kan göra det bakom en skärm.. så hade man ju gjort detta och förstått att det låg undertryckt misogyni i botten för detta. Men det togs kanske för givet att det bara handlade om vänligt men bestämt uttryckta, skilda åsikter i invandringsfrågan. Det är ju oftast så respektfullt debatter över internet förs. (Tycks det mig inte!) Eller det togs kanske för givet att det huvudsakligen bara var SD:kvinnor som drabbades av näthat och att SD:män inte skulle kalla en kvinna för en liten hora som man inte ska lyssna på. Vare sig ansikte mot ansikte eller gömda bakom en skärm.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Me
    • november 21st, 2014

    Tariq Ramadan verkar utgå ifrån att det manliga perspektivet måste innebära misogyni och kvinnoförtryck! Därmed kan kvinnor och män inte vara vänner, utan kvinnor måste ständigt skyddas från männens förtryck!

    Jag anser att kvinnor också i högsta grad kan vara kvinnoförtryckare och uppräthålla kvinnoförtryckande normer i en kultur. När välvilliga västerlänningar har gjort insatser för att utrota den kulturella sedvänjan kvinnlig omskärelse/stympning så har de oväntat mött starkt motstånd från kvinnor som ansett denna sedvänja vara optimal! I många fall har till och med män haft lättare att lära sig begripa att och varför sedvänjan är skadlig för kvinnor, ändra åsikt i frågan och ställa sig bakom ett förbud! Men många kvinnor tjänar individuell status i ett samhälle på strukturellt kvinnoförtryck! Till och med på vidriga sexuella kvinnoförtryck som omskärelse. Det här är verkligen en satans värld för kvinnor som vill bli fria från kvinnoförtryck, för de får framförallt andra kvinnor emot sig.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  7. @Me

    Roligt att debatten fortsätter trots ett uppehåll på tre år. När jag läser märker jag att en del förhållningssätt slipats av något under denna tid. Och jag påminns också om den enda poäng burka, niqab och allt vad slöjorna heter har. Nämligen att avsexualisera kvinnan. Den poängen är viktig i de översexualiserade samhällen vi har i väst. En högt uppsatt antroposof sa en gång att man inte ska prata så mycket om sexualitet, för den har en sprängkraft som ofta är oönskad. Islam vet detta, vilket fått sina konsekvenser. Att dessa konsekvenser på alla möjliga sätt är oacceptabla i den moderna västvärlden håller jag med om. Och där står vi.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.