Islamismen är en ideologi med en historia

Centralt i den föreställningsvärld som resulterade i massmorden i Norge är förövarens fruktan för invandringen av muslimer. Att detta skulle leda till sådana fruktansvärda handlingar är lika monstruöst som obegripligt men samtidigt en tydlig indikation på att man bör ta oron för islamismen på allvar och överge den arroganta hållning av förnekelse som är så vanlig inom politiskt korrekta kretsar.

Vi kan inte låtsas som om islamismen inte existerar. För det gör den – i stora delar av världen. Inte bara på Drottninggatan en gång i vintras. Islamismen är en ideologi. Och den har en historia. Med tanke på dess betydelse inom modern terrorism är den besynnerligt okänd.

Hassan al-Banna föddes i Egypten 1906. I unga år fick han uppslaget att modernisera de gamla islamska lärorna inspirerad av några personer i slutet på 1800-talet som lanserade idéer om att störta de europeiska imperialisterna – och samtidigt göra slut på stagnationen i den muslimska världen. Deras ideal var att förena förnuft med tro, modernitet med tradition och tidens europeiska landvinningar med islams ärorika förflutna.

För att förverkliga dessa idéer grundade al-Banna 1928 organisationen Muslimska brödraskapet. I en av hans sedermera inflytelserika texter listar han flera personer som föredömen – bland annat Hitler. 1936 hade organisationen åttahundra medlemmar, två år senare 200 000. Brödraskapet hade nu blivit en politisk kraft. Man odlade principer om disciplin, lydnad och dyrkan av sin högsta ledare – al Banna själv.

Det var inom det Muslimska brödraskapet som den modell skapades som sedan blivit känd som ”islamism” – där suffixet ”ism” fogas till islam för att skilja al-Bannas politiska förnyelserörelse från den gamla religionen islam. Sedan modellen börjat blomstra spreds den till Palestina, Syrien, Sudan, Iran, Nordafrika, Libanon, Indien och Pakistan.

1947 formulerade al-Banna sin övergripande vision av islamismen där han definierar ”det islamiska fäderneslandet” som i första hand det enskilda muslimska land där en individuell muslim råkar leva; i andra hand alla andra muslimska länder; i tredje hand alla länder som tidigare styrdes av det islamiska imperiet, det vill säga Spanien, en del av Frankrike och södra och norra Italien. I det fjärde och slutliga stadiet utvidgas muslimernas fädernesland till hela världen.

Hur han ville att livet skulle organiseras under det globala herraväldet är redan mycket känt från talibaner och iranskt tankegods. Han ansåg att det måste bli ett slut på motsatsförhållandet mellan den privata och offentliga sfären med stränga straff för ”moraliska förbrytelser”, ”erkännandet av äktenskapsbrott som ett avskyvärt brott vars förövare måste piskas”, förbud mot dans ”och andra liknande tidsfördriv”, ”utrensning av sånger”, ”konfiskering av provocerande berättelser och böcker som på ett försåtligt sätt planterar frön till skepticism”, ”bestraffning av alla som bevisas ha överträtt någon islamisk lära” och ”aktivt tillskyndande av memorisering av Koranen i alla fria grundskolor”.

Han manar vidare till en islamisk militarism som, säger han, kommer att vara överlägsen militarismen inom Mussolinis fascism, Hitlers nazism och Stalins kommunism. I hans samhällsvision skulle alla sentida framsteg vad gäller kvinnors rättigheter avvecklas, individualiteten krossas och skillnaden mellan människor suddas ut. Hans avsikt var att alstra en folklig entusiasm för en politik inriktad inte bara på ultrakonservativ lydnad inom samfundet, utan på våld och krig – den sortens politik som ser terror som ett mål i sig för vilken döden framstår som något önskvärt.

Mycket i al Bannas visioner – vilket förstärkts av senare tiders rörelser som al-Qaida, Hamas, Hizbolla och teokraterna i Iran – liknar den politiska impuls som i västvärlden brukar benämnas fascism.

1949 mördades Hassan al-Banna i Kairo av hemliga polisen och man upplöste rörelsen, fängslade ledarna och en mängd anhängare. I mindre skala spreds organisationen nu till Europa där al-Bannas svärson Said Ramadan efter en dramatisk flykt bosatte sig i Geneve och startade Islamiskt centrum där han till sin död 1995 oförtröttligt arbetade för att vinna nya anhängare för al-Bannas synsätt bland muslimerna i Västeuropa.

På 1950-talet uppgick den muslimska befolkningen i Västeuropa till knappt en miljon, idag rör det sig om cirka 20 miljoner enligt ungefärliga beräkningar. Även om många muslimer bosatt sig i Europa för att undfly Muslimska brödraskapet upplevs organisationen av ett stort antal muslimer som en ärorik förebild som i allt väsentligt fungerar som en inspiration för den hardcore-islam vi ser i bland annat bärandet av slöja, synen på kvinnan, den fundamentalistiska tolkningen av Koranen – och terrorismen.

Här spelar schweizaren Tariq Ramadan – Said Ramadans son och al-Bannas dotterson – en central roll. Inte för att han förespråkar terrorism – för det gör han inte – utan för att han med sin framtoning av lågmäld europeisk intellektuell imponerar på tongivande intellektuella i väst. Men det budskap han bär fram är inte oproblematiskt, menar Paul Berman, författaren till boken De intellektuellas flykt. Det är den boken vi hämtat uppgifterna från här. I det följande ska vi närmare gå in på detta och andra saker i ämnet.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)
  1. Bra sammanfattat. I sammanhanget bör man även beakta Gisele Littmans bok Eurabia – The Euro-Arab Axis, som bland annat beskriver den förvånansvärt okända historien om hur de Gaulle startar den process som resulterar i dagens demografiska situation. Här är ett utdrag ur en presentation av Littmans perspektiv hämtat från http://www.samtiden.com/node/231:

    Frankrikes stormaktsdrömmar
    Efter det andra världskrigets slut påbörjade den franske presidenten Charles de Gaulle rekonstruktionen av Frankrike. de Gaulle var bitter därför att han hade uteslutits från Jaltasamtalen där Europas framtid stakades ut. För de Gaulle var det uppenbart att Frankrike höll på att förlora sin stormaktsstatus. De närmaste 15 åren skulle Frankrike dessutom mista sitt koloniala imperium. För att återupprätta Frankrikes storhet utvecklade de Gaulle en tvåstegsstragi. För det första ville han ena Europa mot USA. Även om de Gaulle inte var direkt USA-fientlig (det var, trots allt, amerikanerna som hade befriat Paris), var han övertygad om att USA var Frankrikes främsta rival på den internationella scenen. För det andra ville han alliera detta enade Europa med de muslimska staterna i Mellanöstern och Nordafrika. Valet av Mellanöstern och Nordafrika var naturligt för de Gaulle eftersom Frankrikes koloniala imperium i mångt och mycket hade varit ett islamiskt dito. Därigenom ville de Gaulle skapa en europeisk-arabisk världsmakt där Frankrike skulle spela den första fiolen. Den enda stötestenen var Israel. Fram till 60-talets början var de Gaulle positivt inställd till Israel. Den franska ståndpunkten blev dock alltmer kritisk allteftersom samarbetet mellan Frankrike och arabstaterna fördjupades. Frankrike hade också en lång antisemitisk tradition att falla tillbaka på och Paris var länge en av Europas mest antisemitiska städer. Frankrike hade räddat Jerusalems mufti Haj Amin från att ställas inför rätta i Nürnberg. Amin var en av Hitlers ivrigaste anhängare i arabvärlden och deltog i planeringen av förintelsen av Europas judar. Men Amin var inte endast en simpel skurk, han hade stort inflytande i den muslimska världen och de Gaulle behövde hans hjälp att uppamma stöd i Mellanöstern för det eurabiska projektet. Frankrikes frustrerade imperieambitioner i kombination med en lång historia av fransk antisemitism passade som hand i handske med arabstaternas ambition att destruera den unga judiska staten. Dessa två förhållanden skulle komma att cementera alliansen mellan Frankrike och arabvärlden.

    Att få med sig resten av Europa på tåget skulle visa sig vara mer besvärligt. Europa var splittrat politiskt och sönderslaget ekonomiskt. Inte mycket talade för att Europas stats- och regeringschefer skulle ställa upp på Frankrikes planer. Men det fanns också anledning för de Gaulle att hysa viss optimism. Europa var sargat efter kriget och befolkningarna var krigströtta. Många européer drömde om ett samarbete mellan de europeiska staterna som en gång för alla skulle skrinlägga hotet om nya krig. Det dröjde till 1957 och bildandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskaperna (EEC) innan grundplåten till detta samarbete lades. Skapandet av EEC blev startskottet för ett intimt politiskt och ekonomiskt samarbete i Europa. Frankrike hade därmed erhållit nödvändiga institutionella medel för att kunna driva in resten av EEC i det euroarabiska samarbetet. Sexdagarskriget 1967 blev startsignalen. Militärt uppbackade av Irak, Saudiarabien, Kuwait och Algeriet hade Jordanien, Syrien och Egypten gått till anfall mot Israel. Den israeliska segern var lika total som den var förödmjukande för araberna. Israel erövrade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien. Efter sexdagarskriget blev Frankrikes utrikespolitik starkt fientlig mot Israel. Frankrike inledde en bojkott av Israel och började sälja vapen till arabstaterna, bland annat till Libyens diktator Muammar Khadaffi. Men Paris hade inte endast blivit arabstaternas megafon i Europa, den franska regeringen hade också inlett en diplomatisk offensiv i syfte att övertala resten av EEC att ställa sig på arabstaternas sida. Reaktionen på det franska initiativet var dock avvaktande. Många europeiska toppolitiker såg med respekt på den judiska statens kamp för att etablera sig i en extremt fientlig omgivning. Det skulle dröja ytterligare några år innan Frankrike skulle få med sig resten av Europa. Den avgörande händelsen var oljekrisen 1973.

    Oljekris
    År 1973 drabbades Europa och västvärlden av en av politiska skäl frammanipulerad energikris. Arabstaterna var rasande efter Israels seger i sexdagarskriget och förklarade dess allierade i väst totalt ekonomiskt krig. OPEC:s beslut att höja priserna på råolja och att minska oljeproduktionen drabbade Europa hårt eftersom de europeiska länderna importerade nästan hälften av all olja från Mellanöstern. USA vägrade dock att vika sig. Amerikanerna visste att arabstaterna var helt beroende av teknologi från väst och uppmanade européerna att sätta hårt mot hårt. De erbjöd sig också att täcka den bortfallna importen med amerikanskproducerad olja. De flesta europeiska stats- och regeringschefer greps emellertid av panik. Frankrike var undantaget. För Frankrikes president Georges Pompidou var oljekrisen snarare en tillgång eftersom den gjorde det möjligt för Frankrike att övertyga tveksamma EEC-stater att gå med i den allians med arabvärlden som hade föresvävat de Gaulle. Frankrike lyckades också övertala EEC att inte acceptera USA:s erbjudande, att inte syna arabernas kort, utan att istället försöka blidka dem genom att gå deras krav till mötes. I november 1973 träffades EEC-länderna i Bryssel för överläggningar. Under den påföljande konferensen deklarerade EEC att organisationen ställde sig bakom arabstaterna. Arabstaterna belönade EEC omedelbart med ökade oljeleveranser.

    Därmed var också den första grundstenen i Eurabia på plats.

    Eurabias framväxt
    EEC och arabstaterna hade till en början olika syn på målet med det euroarabiska samarbetet. EEC var primärt intresserad av att säkra tillgången till billig olja, nya marknader och att undvika arabisk terrorism. Frankrike hade en egen strategi:. Frankrike ville dra in Europa i ett samarbete med den muslimska världen av politiska skäl. Arabstaterna hade också gått in i dialogen av politiska skäl. Deras målsättning var att öka stödet för den arabiska sidan i Palestinakonflikten och att minska USA:s makt i världspolitiken. USA var ju, trots allt, den judiska statens främsta garant.
    För Littman är Eurabia en beteckning på en geopolitisk realitet som omfattar Europa, Nordafrika och Mellanöstern. Ursprungligen var Eurabia namnet på en fransk tidskrift utgiven av The European Committee for Coordination of Friendship Associations with the Arab World. Det första numret av tidskriften utkom i mitten av 70-talet. Eurabia var strikt proarabisk och Littmans analys av det geopolitiska Eurabias framväxt tar sin avstamp i tidskriften och de idéer som den gjorde sig till språkrör för.

    Tidskriften Eurabia

    Tidskriften argumenterade för att Europa inte borde nöja sig med att samarbeta ekonomiskt och politiskt med arabstaterna. Eurabia manade till en fördjupad dialog mellan Europa och arabvärlden och hävdade att målet för en dylik dialog måste vara skapandet av en gemensam politisk vilja. Den argumenterade för att europeiska politiker måste verka för att i Europa skapa ett opinionsklimat som är fördelaktigt för araber, att EEC måste stödja arabvärlden mot Israel och öppna gränserna för muslimsk massinvandring. Eurabia var alltså en tidskrift, men de idéer som den kolporterade hade stöd högt uppe i EEC-byråkratin: de ursprungliga planerna på ett i huvudsak ekonomiskt samarbete med arabvärlden, hade med tiden börjat ge vika för radikalare idéer där målet var en arabisering och islamisering av den europeiska kontinenten.
    En rad olika organisationer verkade för att fördjupa och vidga det EEC-byråkraterna kallade ”dialogen”. De tre huvudaktörerna var The European Institute of Research on Mediterranean and Euro-Arab Cooperation (MEDEA), MEDA och The European Parliamentary Association for Euro-Arab Cooperation (PAEAC). PAEAC var den institution som spelade den viktigaste rollen i den kulturella transformationen av Europa. PAEAC bildades 1974 av drygt två hundra europeiska politiker med stöd från EEC. De flesta åsiktsriktningar var företrädda, vilket innebar att beslut fattade av PAEAC hade bred politisk förankring. Organisationen hade som målsättning att verka för fred i Mellanöstern och ett stärkt politiskt, ekonomiskt och kulturellt samarbete mellan Europa och arabvärlden. På dess möten, som hölls omväxlande i Europa eller i Mellanöstern eller Nordafrika, deltog både arabiska och europeiska politiker. PAEAC menade att det var nödvändigt att Europa erkände den arabiska kulturens historiska bidrag till europeisk utveckling och att främjandet av arabisk kultur i Europa måste ges högsta prioritet. PAEACs ambitioner välkomnades av arabstaterna som svarade genom att utöka kravlistan på EEC. Man ville ha vetenskap och teknologi från Europa. Det irakiska kärnkraftverket Osirak, som bombades av Israel 1981, var uppfört av Frankrike. Man sade att Europa måste öppna sina gränser för muslimsk massinvandring och att européerna skulle verka för att sprida arabisk kultur och religion i Europa. EU ställde sig bakom de muslimska kraven av ekonomiska skäl och därför att man var rädd för arabisk terrorism. Den muslimska invandringen till Europa var således inte flyktingrelaterad. Den var ett resultat av beslut fattade på högsta politiska nivå i Europa. Europas fortlöpande arabisering och islamisering sjösattes under ett seminarium i Venedig 1977. Seminariet var betitlat Means and Forms of Cooperation for the Diffusion in Europe of the Knowledge of Arabic Language and Literary Civilization och deltagarna kom från EEC:s medlemsstater och 14 arabländer. Under de närmaste åren följde de eurabiska seminarierna och mötena tätt på varandra. Mellan 1977 och 1983 beslutades att så kallade kulturella centra skulle uppföras i Europas huvudstäder med målsättningen att sprida arabisk kultur på kontinenten. Man beslutade att rekommendera EG att arabisk kultur och islam skall få en större plats i skolornas kursplaner och att Europas museer skall expandera sina sektioner om islam. Under ett möte i Venedig hävdade en italiensk delegat att det mesta i väst, vetenskap, gastronomi, konst och filosofi visade på islams positiva inflytande. De muslimer som deltog i mötena betonade den islamiska civilisationens överlägsenhet och européerna svarade genom att be om ursäkt för korstågen, imperialismen, kolonialismen och Europas, enligt de muslimska kritikerna, tvetydiga hantering av Palestinafrågan. Nio månader efter terroristattackerna mot New York och Washington fördömde konferensen The Euro-Arab Parliamentary Dialogue under ett möte i Bryssel alla försök att länka islam, araber och terrorism. Under det så kallade Hamburg-symposiet 1983 betonade Tysklands utrikesminister Hans-Dietrich Genscher islams bidrag till Europa och den eurarabiska dialogens betydelse för att cementera solidariteten mellan Europa och arabvärlden. År 2003 hävdade EU-kommissionens Romano Prodi inför egyptisk publik att Europas folk inte tror att det föreligger en civilisationskonflikt mellan islam och Europa och att de tvärtom förkastar denna uppfattning som ”eurocentrisk”. Frankrikes president Chirac hotade att blockera nya medlemmar till EU 2003 på grund av dessas transatlantiska kopplingar. År 2004 skapades Anna Lindhs Euro-Mediterranean Foundation for the Dialogue of Cultures med säte i Alexandria, Egypten. En av stiftelsens målsättningar blev att ta upp kampen mot vad man kallade ”Fortress Europe” i syfte att underlätta för muslimer att immigrera till Europa. Två år senare deklarerade president Chirac under ett möte i Kairo att hans ambition var skapandet av ett gemensamt europeiskt-arabiskt frihandelsområde.

    Littmans slutsats är otvetydig: endast en blind eller absolut godtrogen person kan missförstå EEC:s/EG:s/EU:s avsikter. EU vill inte längre att Europa skall likna Amerika, det skall istället ha mer gemensamt med Marocko och Egypten.

    Slut citat.

    Pappan

    PS: Pappistiska perspektiv på Breivik, främligsfientlighet och liknande finns här: http://murslev.blogspot.com/2011/08/framlingsfientlighet-och-demografi.html

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • curt jansson
    • augusti 12th, 2011

    Jag anser det märkligt, att Pappan, annars så välinformerad, här gör sig skyldig till två undlåtelsesynder. 1) Det var Israel som efter flera månaders arabisk truppkoncentration och krigsretorik i gränsområdena, överraskande angrep först Egyptens flygvapen, därefter markstyrkor, samtidigt slog ut en attack mot de syriska Golanhöjderna och den jordanskkontrollerade Jerusalemplatån samt Västbanken.
    2) Upptakten till oljekrisen i november 1973 var den totala förödmjukelsen som arabstaterna upplevde då de efter ett samtidigt angrepp på Israel från norr och söder med överlägsna styrkor, åkte på ett dundrande nederlag trots överraskningsmoment, ny sovjetisk vapenteknologi och insatser i luften av sovjetiska piloter. Följden blev, som Pappan skriver, hot om arabisk oljebojkott och skrämselshicka i Europa. Bakgrunden för det arabiska ställningstagandet kan läsas 2500 förstörda stridsvagnar, ca 1000 nedskjutna stridsflyg och 10 000 stupade enbart på egyptiska sidan.
    Bakgrunden till den amerikanska hållningen heter 2500 stupade israeler, av en befolkning på ca 4 milj., 800 förstörda stridsvagnar av totalt 2000, 100+ nedskjutna plan, de flesta av amerikanskt fabrikat. Judar i USA uttryckte politisk vilja att aldrig mer tillåta att Israel skulle komma i militärstrategiskt underläge. Här hittas grundlaget för de flesta moderna konspirationsteorier, samt ”bekräftelse” av de gamla kända.
    Araberna kan aldrig förlåta Israel dessa 4 vunna krig mot alla odds. Hur fortsättningen blir, får vi se.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. Bäste Curt, jag är visserligen skyldig till at ha citerat ett stort stycke (alltför stort, dessvärre!) av artikeln ur nättigningen Samtiden, men det är inte jag som har skrivit den. Min poäng var inte vem som startade sexdagarskriget; min poäng var att belysa för mig ganska nya aspekter på vem och vilka krafter som rullade igång projekt Eurabia. I ljuset av Johannes inledande referat av Bermans viktiga bok.

    Pappan

    PS: chief karlsson saknar dig!

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • curt jansson
    • augusti 15th, 2011

    Bäste Pappan!

    I min tur får jag beklaga det gnälliga tonfallet i min text, jag skrev sent på kvällen/natten och utifrån en frustration över svenskars (även Israelvänliga) brist på detaljkunskap i sin samtidshistoria. En eloge åt Johannes, att han bedriver folkbildning på sin blogg!

    Hälsa Chiefen att jag inte funnit så mycket att anföra på Mursleven på sistone, då jag håller på med en D-uppsats i historia för tiden. Om jag lever och har hälsan, återkommer jag säkert!

    Bästa hälsningar

    Curt J

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • M
    • augusti 20th, 2011

    Ursäkta mig,men är det såna här fascister som har dolts bakom alla diskussioner på den här bloggen?Hur kan man på allvar säga att massmördaren i Norge fruktade islam och därför bör vi ta islamismens hot på allvar?Är ni helt bortom sans och förnuft?Borde anmälas,detta är helt enkelt inte acceptabelt.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. Intressant perspektiv, kan Du utveckla det lite så jag förstår hur Du tänker?

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  4. Har idag mejlat M att hon (?) kommit med anklagelser långt under den gräns som är acceptabla på Mummel i kön. Smädelser och omdömeslösa överträdelser av en sansad samtalston kommer i fortsättningen inte att tolereras.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • M
    • augusti 23rd, 2011

    Ok,man får skriva sida upp och sida ner om hur islam förstör sverige,europa kvinnorna,kulturlivet,religionsfriheten,kärleken till nästan,politiken…men mn får inte tycka att det är helt vansinnigt.Bye bye

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  5. @M

    Jag har aldrig skrivit om att islam ”förstör” de områden du påstår. Det är inte första gången du använder dig av denna typ av förhastade och omdömeslösa påståenden. De får du i fortsättningen lufta någon annanstans. Att ha motsatta uppfattningar är aldrig något problem på Mummel – tvärtom, de belivar och kan leda till intressanta debatter. Men de måste ha en sansad ton. Du är välkommen om du ställer upp på de premisserna.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.