Rätten att få hångla på stan

Polisen är orolig för att hatbrotten ska öka när Stockholm Pride flyttar till Kungsträdgården. ”Vi måste kunna hångla och hålla hand även inne i stan”, säger Pride-ordföranden Pär Wiktorsson.

Citatet är från SvD 30 juni i år. Synen på homosexualitet har radikalt förändrats på ett halvsekel. Det sexuella umgänget mellan vuxna personer av samma kön blev helt legaliserat 1944, medan den medicinska klassificeringen av homosexualitet som en form av psykisk störning kvarstod fram till 1979. Sedan slutet av 1980-talet har svenska homosexuella gradvis fått allt större rättigheter, inklusive rätten till samkönad adoption (2003) och rätten att ingå samkönat äktenskap (2009).

Pridefestivalen firas på flera platser världen över till minne av polisprovocerade upplopp bland homosexuella i New York hösten 1969. I Sverige hölls den första pride-demonstrationen i Örebro 1971 av en lokal förening (Gay Power Club) där ett av kraven var ”att två av samma kön skall få gifta sig med varandra”. Sedan startade demonstrationer under namnet frigörelsedagen 1977, som blev frigörelseveckan 1979. Frigörelseveckan bytte senare återigen namn till homoveckan, och övergick under 1980-talet till att bli en bredare folkfest.

I Europa startades Europride som firades i olika länder varje år. 1998 firades Europride i Stockholm, och året efter fortsatte man med ett liknande arrangemang lokalt, under benämningen Stockholm Pride, som sedan dess växt i omfattning år efter år.

Denna utveckling är glädjande. Vi inser att de gamla förhållningssätten gentemot homosexuella har varit skamliga och inte värdiga en upplyst demokrati. Samtidigt kan ett minimum av självsyn visa att orsaken till detta fördomsfulla förhållningssätt ligger i en oreflekterad men stark känsla av obehag vid tanken på en erotisk samvaro med personer av samma kön. För många har denna obehagskänsla stegrats till panik då de själva blivit utsatta för ett närmande från en HBTQ- person. För de som varit med om detta är det en traumatisk upplevelse av en sådan emotionell kraft att de aldrig glömmer det.

Och denna känsla av obehag hos en majoritet – som varit så stark att den varit normerande både moraliskt och rättsligt – finns naturligtvis kvar. Numera visserligen ordentligt tuktad av den egna insikten om HBTQ-människors likaberättigande. Men den finns där likafullt. En känsla går inte att byta lika geschwint som man byter åsikt. Det tar tid.

Därför är det knappast förvånande att Pridefestivaler upplevs som kontroversiella på många håll i världen. Och säkert även här hemma – fast naturligtvis dolt under tjocka lager av politisk korrekthet. Inte för att Stockholm Pride-paraden i sig skulle vara problematisk. Att en i sekler förtryckt minoritet nu öppet kan paradera och visa sin stolthet bejakar säkert de flesta. Om det är något som provocerar är det formen. Tänk bara tvärtom:

Ett tåg genom Stockholm med heterosexuella där man ”hånglar”  och agerar erotiskt utmanande. Det skulle ses som både otillständigt och vulgärt. Helt enkelt pinsamt. Som reklam för en strip- eller porrklubb. Att HBTQ-personer paraderar på detta sätt accepteras däremot rakt av. Så till den grad att politiker tävlar med varandra i att delta i både parad och som talare.

Man kan undra varför man i dessa parader lägger tyngdpunkten på en visualisering av den sexuella särarten. Hur kan man tro att man kan provocera fram en växande tolerans hos allmänheten? HBTQ-personers självklara rätt att bli respekterade som fullvärdiga medlemmar av samhällsgemenskapen riskerar att fördunklas av erotiskt färgade happenings. Det är svårt att förstå att detta kan underlätta deras strävanden om en bred acceptans.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
  1. Flera vänner och bekanta till mig kan sägas ingå i den sk hbt-rörelsen. Under 1980- och 1990-talen intresserade jag mig en del för den politiska aktivismen inom denna rörelse, som då just började ta form. Det var ungdomligt och rebelliskt och kul att bryta mot normer och kanske att chockera lite. Röra om i grytan, helt enkelt.

    Nu när jag är lite äldre ser jag annorlunda på saken. Jag tror objektivt sett inte att det är bra, kost sagt. Alltså inte nu vad folk gör eller har lust att göra i sängkammaren. Det är givetvis vars och ens ensak och vi andra har att vara nöjda så lände de går nöjda in och kommer nöjdare ut. Sängkammaren är en helgedom. Vad som sker där angår ingen som inte själv är där.

    Nej, vad jag — numera — vänder mig mot är det element av exhibitionism som lever som ett vitalt och sammanhållande element i den sk hbt-rörelsen. En sorts narcissism som man för all del kan tycka är ganska oskyldig men som faktiskt påtvingar utomstående sina högst privata angelägenheter. Alltså huruvida folk fysiskt har blottat sina kön eller inte är sekundärt i sammanhanget; det primära är att de har blottat sin sexualitet.

    Varför är det ett problem?

    Samhällens fortbestånd bygger på barnalstring och stabilitet i familjeförhållandena. Man kan inte, med bibehållen stabilitet, ersätta barnalstring med adoptioner. Inte heller kan man överlåta uppforstan av barnen åt samhället. Därför har vi av hävd sanktionerat EN typ av sexualitet i det offentliga rummet, nämligen den mellan fertila par; par som kan få barn och alltså garanterar samhällets fortbestånd.

    Att vi tycker det är gulligt eller berörande med unga heteropar som förälskat går och håller varann i hand har inte att göra med att vi speciellt gillar att fantisera om deras sängkammaliv (vilket man kanske kan tro) utan att vi nånstans vet att dessa unga tu bokstavligen bär framtiden i sitt sköte. Det är den egna, samhälleliga framtiden vi ger vår välsignelse, formellt i kyrkor och informellt när vi ler åt paren som flanerar i parker under försommartiden.
    Adopterade barn blir generellt mer rotlösa och alienerade än barn som växer upp med båda sina föräldrar. De sistnämnda får en mer integrerad personlighet genom att anima och animus har fått en konstant bekräftelse genom föräldrarnas samliv under uppväxten. Detta ÄVEN om föräldrarna ibland har behövt svälja förtret och övervinna sig själv för att hålla ihop familjen. Offer är bra.

    MEN OM JAG NU VORE T. EX. KULTURMARXIST, och därför ville krossa hela konceptet med nationalstat, kärnfamilj och kyrka, då skulle jag göra precis det jag faktiskt gjorde för sådär 20 år sedan: uppmuntra och främja offentliga gränsöverskridanden, genderbenderier och konstnärliga/rituella manifestationer. Lösa upp normer. Relativisera. Skapa osäkerhet i identitetsfrågor. Uppmuntra var och en att skita i konventionerna och göra sin grej fullt ut, precis som jag. Och så vidare in absurdum.

    Men jag har kommit fram till att det just fanns en bakomliggande agenda (den sk kulturmarxismen, skapad av Frankfurtskolan) och att jag, vid närmare övervägande, inte kunde ställa mig bakom dess ideal.
    Så är det med det.

    Pappan

    (http://murslev.blogspot.com/2010/07/pride.html)

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Gert Langhoff
    • augusti 10th, 2011

    Well, i København har jeg flere gange set bøsserne feste bravt!
    Og det har Danskerne ikke noget problem med, måske er vi mere large i forhold til at lade dem være som de vil?
    Hvad kærligheden angår så er det en mangelvare i vores samfund, og hvis de homoseksuelle ikke kan finde anden kærlighed, så er det for mig fint at de vælger det køn der passer dem!
    Jeg har lidt svært at se hvordan man skulle kunne tvinge de homoseksuelle til at ægte heteroseksuelt, så derfor hellere blande sig udenom.
    Om de behøver marchere igennem byen iklædt fetischklæder, tja, hvorfor ikke, man må jo også gå med slør og/eller modetøj.
    Måske kunne man bede dem om at holde ”pride” ved aftenstid, så at børnene ikke får ubehagelige oplevelser ved det.
    La´nu bare bøsserne være, gør de nogen noget?

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. @Gert Langhoff

    Jag gläder mig åt att homosexuella blir alltmer accepterade i vårt samhälle. Tycker du inte det var tydligt i min text? För så är det. Men jag tror inte att en erotiskt präglad marsch underlättar deras strävan att bli fullt accepterade. Jag tror en sån strategi är kontraproduktiv.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.