Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?

”Vad jag mycket tydligt sa till dig var att både jag och Miljöpartiet tar avstånd från kulturella mönster såsom patriarkala strukturer, kvinnoförtryck, åsiktsförtryck, etc… Men att vi inte kopplar detta såsom varande en integrerad del av Islam som religion.”

Orden är Mats Pertofts som replikerar på min krönika Stöder Miljöpartiet islams förtryck av kvinnor?

Det är ett märkligt påstående, eftersom muslimska auktoriteter i Sverige gör just denna koppling. Och så i allra högsta grad: ”Det är tveksamt om kvinnor bör ha rätt till ett eget socialt liv utanför hemmet”, säger den svenske imamen Abd al Haqq Kielan i en intervju *. ”Kvinnan har inte rätt att ingå äktenskap på eget initiativ, det är pappan, brodern eller någon annan manlig anhörig som bestämmer vem hon ska gifta sig med, men kärleken kan ofta uppstå inom äktenskapet.”

Detta säger en muslimsk auktoritet. Mer religiös kan man knappast vara när man säger så. Han talar ur de regler som finns i Koranen, islams heliga bok. I hans uttalande är kvinnosynen intimt förknippad med religionen. Hur kan Mats missuppfatta detta? ”Mannen är ute och sliter och släpar och det är kvinnan som sköter hemmet”, säger Abd al Haqq med eftertryck.

Vad är detta om inte patriarkala strukturer och kvinnoförtryck som Mats Pertoft säger sig ta avstånd ifrån. Det är ju tydligt för vem som helst att denna kvinnosyn är ”en integrerad del av islam som religion”, som Mats uttrycker det. Hade en sekulär medelsvensson sagt samma sak hade ett ramaskri upphävts och De Politiskt Korrekta anförda av både feminister, miljöpartister, vänsterpartister och sossar kommit sättandes. Jag kan lova att den icke-muslim som uttalat något så manschauvinistiskt hade fått sina fiskar varma.

Varför då denna dånande tystnad så fort en muslimsk patriark kommer med liknande kvinnofientliga integritetskränkningar? Varför håller De Politiskt Korrekta tillbaka sina indignerade protester då det gäller en religion? Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?

“Mannen ska ha sista ordet”, säger Ahmed Al-Mofty, ordförande i Islamiska informationsföreningen, “för att mannen använder förstånd och kvinnan känslor”. I Unga muslimers skriftliga information om islam står det: “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” **.

Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet? Vad är det som gör att Den Upplysta Eliten inte lyfter ett finger för att stoppa detta vansinne? Eller ens diskutera det? Är det helt enkelt feghet? Det är i alla fall så det ser ut från de ofrälses perspektiv.

”En stor del av skulden för förtrycket av de muslimska kvinnorna finner vi bland människor i väst”, säger Lisbeth Lindeborg, medlem i Terres des femmes, en organisation för kvinnors rättigheter. ”De ställer inte upp mot förtrycket – i stället svamlar de om respekt för andra kulturer. Visst får Ayaan Hirsi Ali säga det hon har på hjärtat i tv, men det får också den välkände Tariq Ramadan, som inte fördömer stenandet av kvinnor utan föreslår ett moratorium och som är emot äktenskap mellan muslimska kvinnor och icke-muslimska män.” ***

Lisbeth Lindeborg hänvisar till turkisk-tyska Necla Kelek, docent i socialvetenskap, som säger: “Jag fattar inte hur kvinnor som kallar sig feminister passivt kan åse hur tiotusentals kvinnor hålls som slavar här mitt ibland oss. I stället för att kritisera islam försöker man förstå“. Enligt Irshad Manji – författare till bestsellern The trouble with islam – är kvinnorna i väst rädda för att kallas rasister. Därför lämnar de sina muslimska medsystrar åt sitt öde.

Det är det vi hela tiden har hävdat. När ska också Mats Pertoft ta till sig detta? Och Miljöpartiet? Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?

*Paraplyprojektet (nättidning) 20.4, 2004,   ** TV 2, 20.12 2009 *** SvD 31.3 2008

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)
Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?, 10.0 out of 10 based on 1 rating
    • alicia h.
    • juni 21st, 2011

    ‘Varför plötsligen denna devota respekt inför religiöst baserade urkonservativa tokerier?’

    Ja, det kan man verkligen fråga sig.

    ‘Hur länge sedan är det vi i Sverige hade en sådan allmänt vedertagen praxis? 200 år sedan? Eller räcker det? Fanns något sådant ens på 1500-talet?’

    Det är nog kortare tid sedan än så. Däremot såg det säkert inte precis likadant ut som inom islamiskt baserade kulturer i dag, men kvinnosynen kan ju vara otrevlig på fler än ett sätt… Det är inte särskilt länge sedan våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades i Sverige, jag tror inte ens det är 50 år sedan, men något i den stilen. Att en gift kvinna inte ‘kan’ våldtas av sin make är ju lite grand uttryck för samma sorts värderingar — att mannen bestämmer, att kvinnan är en ‘ägodel’ som han kan använda hur som helst, o s v. Fast nu var väl i och för sig den regeln en anomali då lagen reformerades; synen på kvinnors rättigheter hade redan förändrats.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Lisa
    • juni 21st, 2011

    Oj, står det verkligen så här, exakt i Unga muslimers skriftliga information om islam? “Mannen har givits det generella ledarskapet” och att “Koranen ger mannen rätt att tillrättavisa sin fru genom att slå henne”. “Om kvinnan är olydig har mannen rätt att slå henne till underkastelse” ** Och står det isåfall så även i år, eller har de gjort några framsteg?

    Visserligen står det något liknande i Koranen, Svensk översättning Wahlstrand & Widstrand 1979: ””Männen vare kvinnornas föreståndare på grund av det företräde Gud givit somliga framför andra, och de utgifter av sina ägodelar, som de hava; därför skola ock de rättskaffens kvinnorna vara undergivna och aktsamma om vad som är fördolt, därför att Gud aktar dem. Och vad dem beträffar, av vilka I frukten uppstudsighet, så varnen dem, skiljen dem från bädden och agen dem, men om de då lyda eder, så söken ej sak med dem! Gud är förvisso hög och stor.”

    Fundamentalism är nästan alltid farligt eller vanskligt. Sedan spelar det nog faktiskt roll om man kan finna stöd i den skrift man tror är given av Gud eller inte…..

    I hela mellanöstern har det länge varit vanligt med stening. Då är det ju skillnad om det i den bok man tror är Guds ord står att man skall tillämpa stening eller om det står att ”den som är fri från synd kaste första stenen” (NT). Som exempel.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. Krönikan har föranlett en längre diskussion på Facebook, varför vi återger den här där den hör hemma.

    Marika Lindholm
    Hej Johannes. ”Är muslimska kvinnors rättigheter inte värda att kämpa för?” Jo! Det är JUST DET de är! Men hur arbetar du själv egentligen för den förändring du förordar i dina bloggposter, mao vilket är ditt bidrag för muslimska kvinnors rättigheter? Varför deltar du inte tillsammans med t.ex. oss som aktivt arbetar i JUST de här frågorna inom Amnesty och HRW, istället för att verbalt attackera miljöpartiet i allmänhet (!?) och Mats Pertoft i synnerhet (!!??) för att åstadkomma en förändring av situationen med de vidrigheter som begås mot kvinnor i ”hederns” namn? Jag fattar inte vart du vill komma med din kritik av Mats Pertoft/hedersrelaterat våld/hedersmord – dina resonemang blir för mig en enda soppa. Det jag FAKTISKT förstår (fr.a. genom kommentarerna i din blogg) är att dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet. Denna syn representeras som bekant främst av SD. Dina varmaste anhängare verkar också omfatta SD’s åsikter. Varför vill du främja dessa åsikter, och vad är det som är så bra med dem i arbetet mot hedersvåldet, tycker du?
    Läs gärna och svara allra helst åtminstone på min första fråga ovan: http://www.independent.co.uk/opinion/commentators/fisk/robert-fisk-the-crimewave-that-shames-the-world-2072201.html

    Curt Jansson
    Jaha, nu har jag blivit SD-anhängare också! Jaja. Marika Lindholm, kan du läsa innantill? Svenska? Läs då Johannes blogginlagor, Mats Pertofts och andras kommentarer och säg sedan var du hittar SD? Jojo, Pappan, men han är ett lindrigt fall; i övrigt måste man lida av allvarlig dyslexi, eller vara ideologiskt förblindad i livsfarlig grad för att kunna skriva som du gör. Om Johannes klockrena utsagor blir soppa i dina ögon, bör du stanna upp och tänka efter. Vem svamlar, du eller han?

    Johannes Ljungquist
    Bästa Marika. Du skriver att du inte förstår vart jag vill komma med min uppmärksamhet på kvinnoförtrycket i islam. Jag märker det. Men din argumentation inskränker sig till temperamentsfulla utfall mot mig och när jag och andra svarar drar du dig tillbaka och blir svaret skyldig. Det är svårt att svara sakligt på osakliga känsloutbrott. Nu är du plötsligt tillbaka igen med ytterligare ett utbrott. Jag hade nog väntat mig en mer sansad ton och ett sakligare resonerande. Virriga utbrott där mina omsorgsfullt formulerade krönikor avfärdas som ”en enda soppa” är ju ingen argumentation som går att ”svara” på. Man kan bara konstatera att du inte gillar mina texter. Vad som i övrigt kan utläsas av din reaktion där jag behäftas med signalbegrepp som ”rasistisk” och ”SD” är misstänkt likt den hos dem jag kritiserar, De Politiskt Korrekta.

    Marika Lindholm
    Med invektiv och otrevliga tillmälen går det ju inte att komma så värst långt i någon form av debatt, forum eller tråd. Jag har ställt ett par sakliga frågor, och förklarat bakgrunden till att jag ställt dem. Må vara att du, Johannes, upplever dessa frågor som ”temeperamentsfulla utfall”, du blir i vilket fall svaret skyldig hur du arbetar för de rättigheter du anser vara värda att kämpa för? ”Soppan” är ju ingen argumentation från mig. Det är en helt och hållet subjektiv uppfattning som jag själv har fått, utifrån läsningen av dina texter och mina egna erfarenheter, vilket jag faktiskt redan har beskrivit här ovan. Hur arg du än blir på mina frågor och synpunkter så förstår jag faktiskt och helt ärligt fortfarande inte kopplingen mellan Mats Pertoft/Miljöpartiet och den ”kamp” för muslimska kvinnors rättigheter du förespråkar – och dessutom förstår jag inte hur du menar att den ”kampen” ser ut – alltså rent praktiskt, i verkligheten. Försökte förklara att jag själv är aktiv inom Amnesty och HRW i precis de frågor du anser värda att kämpa för, just därför. Det vore jätteintressant om du ville svara på åtminstone den första frågan. Och OBS att jag inte har någon avsikt att smutskasta, göra mig lustig eller kränka när jag frågar. Mina frågor uppstår ur det faktum att jag verkligen tror på ordets makt och även utifrån min egen personliga upplevelse av det jag läst i din blogg. Vill du inte ha debatten så säg till, eller avstå från publikation i denna form. När dina ”anhängare” t.ex.ifrågasätter om jag förstår svenska (!) eller tycker att jag ”bör stanna upp och tänka efter” (!!) blir jag svaret skyldig med flit, eftersom jag tycker att sådana frågor och uppmaningar inte tillför sakfrågan eller debatten ett dyft. Min upplevelse är att sådant skrivs för att kränka och smutskasta mig/mina åsikter. Det är i såna lägen jag blir tyst online och inte går i svaromål. Går det att förstå?

    Oj, jag inser plötsligt att du, Johannes, kanske avser min avbrutna debatt i ett av dina tidigare blogginlägg, i det du skriver här ovan. Du, jag blev väldigt och våldsamt sjuk och avbröt det mesta som pågick i mitt liv en längre tid under senvåren. Du förstår säkert att detta inte var en aktiv handling riktad mot ditt skrivande eller din blogg, eller utifrån någon avsikt att avbryta den då pågående debatten. Så kan det helt enkelt bli ibland, för oss alla. Nu när jag blivit bättre återupptar jag såklart gärna olika former av debatter, även med dig – gärna sakligt och utan personliga anklagelser.

    Johannes Ljungquist
    Marika, jag har skrivit en rad texter där jag undrar varför feminister inte erkänner behovet av en debatt kring den kvinnoförtryckande kultur som finns inom islam. Det är ju allmänt känt att de inte anser att en sådan debatt skall föras eftersom de menar att ALLA kvinnor förtrycks. Och att de av nån sorts respekt för ett främmande kulturmönster inte vill lägga sig i. Det är det jag har på hjärtat, och att jag är bedrövad över att De Politiskt Korrekta följer feministernas exempel för att de inte vågar utmana deras starka ställning i opinionen. Detta är mitt budskap. Detta har jag utvecklat grundligt i ett femtontal texter. Dessa säger du dig inte ha förstått, men istället för att ställa frågor till det du inte förstått anser du att jag skall vara med i de föreningar som du är med i! Underförstått: annars är jag inte trovärdig. Din fråga om jag är med i dina föreningar kallar du för ”sakliga frågor”. Jag ser inte vad de har att göra med mina texter. Skulle du plötsligt förstå dem om jag gick med i dina föreningar? Mina frågor till Mats Pertoft och MP kallar du för ”attacker” som för dig framstår ”som en enda soppa”. Du förstår inte de texterna heller. Jag är nog böjd att hålla med ”mina anhängare” om att du kanske bör stanna upp och tänka efter lite. Marika, jag har inget emot en debatt,tvärtom, men hittills har du inte debatterat sakinnehållet i mina texter, bara sagt att du inte förstår dem.

    Marika Lindholm
    Verkar handla om ”sista ordet” här – det får du gärna. Jag har försökt skapa klarhet för min egen tanke genom att ställa mina frågor. Men jag har inte fått svar. Någon organisation har jag aldrig anmodat dig att gå med i. bara förklarat hur jag själv försöker föra den kamp jag har förstått att du efterlyser, med exempel på hur man (här jag) kan engagera sig (mig) praktiskt i frågan. det har jag gjort för att försöka exemplifiera vad det är jag frågar efter. Verkar liksom inte gå fram… Kanske jag har fel på en massa sätt – det har jag inget emot att ha – jag tror mig verkligen inte vara felfri. Mina frågor har varit ärligt ställda, med syfte att försöka förstå din intention och dina resonemang. Frågorna står som sagt kvar – obesvarade. Du har ju gott om ja-sägare eller anhängare på din blogg och i dina inlägg på FB. Jag har vågat sticka ut med egna frågor och funderingar kring det du skriver, utifrån min egen tolkning av världen och samhället vi lever i tillsammans – och upplever att det jag får tillbaka är bittert förvrängda tolkningar av mina egna frågor och utsagor och en massa anklagelser – allt, utom de svar jag efterfrågar, som skulle kunna ta debatten till en ny nivå – åtminstone för mig. Verkar som om du nu representerar den PK:e och jag bör stanna upp, hålla käft o läsa läxan och därför inte är värd de svar jag ber om?

    Curt Jansson
    Marika L, Johannes har inga anhängare. Han har, här på Fb, ett antal gamla vänner som följer hans skrivande med intresse och även kritik, i bland. Varför stör det dig så mycket, att vännerna i detta fall uttrycker uppskattning för det han skriver? Vilka frågor vill du i detta fall ha svar på? Ställ dem då, istället för att angripa både Johannes och hans ”ja-sägare” (vilket tjusigt, nedvärderande debattgrepp) såsom bittra förvrängare av av dina ord. Du har i dina kommentarer här inte ställt en enda fråga om innebörden av Johannes Ljungquist argumentation, ej heller dragit dig för att använda SD-kortet, vilket i detta sällskap synes mig fullkomligt bisarrt. Kanske ingen dum idé att ta dina slutord här ovan på allvar?

    Marika Lindholm
    Hej Curt. Menar du att endast ”ett antal gamla vänner” till Johannes har tolkningsföreträde gällande kommentarer av bloggar och inlägg av J., eller får vi andra ”nya vänner” också uttala oss?
    Din fråga om vad som stör mig har jag eg. redan besvarat i mitt första inlägg i tråden, men jag klipper och klistrar in det här igen:”/…/dina ord väcker och eldar på allmänt rasistiska intressen och ett numera ständigt ökande media-hypat tal om svenskar som en potentiell minoritet i det egna landet, vilket i förlängningen innebär en rasifierad, exkluderande syn på svenskhet. Denna syn representeras som bekant främst av SD.”
    När de ”gamla vännerna” enligt min läsning sympatiserar med den syn på svenskhet som jag beskrivit ovan, så reagerar jag och går i polemik i egenskap av anhängare och försvarare av den sociala demokratin, människors lika värde och yttrandefriheten. Bland annat. Detta verkar ogillas skarpt av dig om jag läser de förbittrade svaren rätt.Du angriper, förljöjligar mig och sätter dig själv i ett centrum som – åtminstone för mig – inte existerar. Du påstår om mig som person att jag är ”ideologiskt förblindad i livsfarlig grad” (vad menar du egentligen?) och frågar ”säg var du hittar SD”, sen tolkar du in dig själv i min varning för hur texterna eldar på folks åsikter med det heliocentriksa påståendet (där du själv är solen): ”Jaha, nu har jag blivit SD-anhängare också”. Men HALLÅ! Det är ju faktiskt inte DET jag skriver! Att elda på rasistiska intressen betyder inte att DU är en medlem i SD.
    För att belysa vilka frågor jag har ställt (som du inte har funnit i mina inlägg ovan – läs gärna igen, så hittar du dem säkert) så kopierar jag in dem här nedan – då KAN de ju inte gå att missa: 1)/…/ hur arbetar du själv egentligen för den förändring du förordar i dina bloggposter, mao vilket är ditt bidrag för muslimska kvinnors rättigheter? 2) /…/ vilket är ditt bidrag för muslimska kvinnors rättigheter? 3) Varför deltar du inte tillsammans med t.ex. oss som aktivt arbetar i JUST de här frågorna inom Amnesty och HRW, istället för att verbalt attackera miljöpartiet i allmänhet (!?) och Mats Pertoft i synnerhet (!!??) för att åstadkomma en förändring av situationen med de vidrigheter som begås mot kvinnor i ”hederns” namn? 4) /…/ Varför vill du främja dessa åsikter, och vad är det som är så bra med dem i arbetet mot hedersvåldet, tycker du? 5)/…/ du blir i vilket fall svaret skyldig hur du arbetar för de rättigheter du anser vara värda att kämpa för? 6) /…/Går det att förstå?

    Slutligen vill jag säga att jag tycker att både Johannes och Curts ton i den debatt jag försöker föra är oerhört otrevlig och med många bittra och hatiska personangrepp. Where is the Love?

    Johannes Ljungquist
    Jag tycker redan jag har besvarat dina frågor, men efter som du mödat dig att lista dem ska du få dem uppställda på rad. 1) Jag lyfter upp frågan på min blogg, ett blygsamt men nödvändigt upplysningsarbete i ett feministstyrt debattklimat. 2) Just detta. Vi måste först få feminister och PK:are att inse att vi överhuvudtaget har ett problem. Det har varit min prio ett. 3) För att jag inte gör det, och vad har det med MP att göra? Här tar du avstånd från det muslimska kvinnoförtrycket – men du motsätter dig mina texter som gör just det! 4) Främja vilka åsikter? 5) ? 6) Nej!

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. Det här samtalet angår väl inte mig, eftersom det förts på ett forum från vilket jag blockerats. Jag kan alltså knappast beskyllas för att vara någon vän till Ljungquist. Men vill ändå bidra med metareflektionen att trumfkortet här, från Marika (vars egen blogg jag värdesätter), tycks vara den av en samlad journalistkår omsorgsfullt skapade beröringsångesten visavi SD. Jag intresserade mig för detta fenomen när jag för ett par år sedan upptäckte det på så obehagligt nära håll som i mig själv. Det föranledde inte bara en ordentlig självrannsakan utan därtill ett dito studium av det sverigedemokratiska partiprogrammet och övrig dokumentation, intervjuer, artiklar (inte minst Jan Guillous i AB) och debattklipp på Youtube… vilket slutade med att jag ur plikt och samvete föranleddes ansöka om medlemsskap i SD. Så ja, man kan absolut kalla mig SD:are, om det är det man vill. Knappast partifunktionär men helt klart partimedlem. Exakt hur denna inre process gick till och vilka tankar det föranledde kan man läsa typ allt om på min blogg om man är intresserad.

    Ljungquist och jag berör inte varandra i onödan. Vi har tyvärr inte höga tankar om varandra. Men i sakfrågor kan man ha beröring ändå. Och det är en hederssak att inte låta det personliga ställa sig i vägen då.

    Jag tycker — säkert till skillnad från de flesta av mina partivänner — att den muhammedanska kulturimpulsen innehåller vettiga inslag. Essentialism och särartstänkande är skällsord för vår statsfilosofi, vare sig man kallar den vänsterfeminism, PK eller kulturmarxism eller något annat. Men lika mycket som jag vänder mig MOT en kulturell invasion från mellanöstern (finansierad, märk väl, av de lömska och stenrika wahabiterna i Saudi!) lika mycket måste jag för egen del invända mot vår självdestruktiva statsfilosofi, som genomsyrar snart sagt allt som sägs och görs i vårt land. Den gör oss steril som kultur. Den gör oss självupptagna, nervsjuka och inte minst infertila.

    Så den största risken med islamiseringen är att vi reagerar mot den med att slänga ut barnet med badvattnet. Idén att mannen försörjer familjen, till exempel, är inte i sig kvinnoförtryckande. Varför skulle det vara förtryckande att vara husmor?? Är det mindre förtryckande att vara busschaufför?? Nej, där är vi lurade. Av krafter vars mål det är att upplösa vår kultur. Genom att ge sig på dess kärna: kärnfamiljen.

    I sak har jag alltså även beröringspunkter med araberna. Jag tycker fördenskull inte att de skall få upprätta sina kolonier i det svenska folkets land. Inte för att vara snål. Jag tror helt enkelt att det är en dålig idé.

    Jag applåderar därför alla kängor mot grönvänsterns flirt med idén om att upplösa kärnfamilj och nationalstat. Denna idé är INTE byggd på kärlek (Where is the Love?). Utan på hat. Hur ulligt den än presenteras.

    Nå, nu får ni gnabbas vidare bäst ni gitter. Jag tittar på.

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • alicia h.
    • juni 23rd, 2011

    Jag kan väl knappast ‘anklagas’ för att tillhöra Johannes okritiska anhängarskara, förmodar jag 😉 Han har dock poänger i bloggposten ovan och även i den tidigare. Nu var det i och för sig inte helt svårt att gissa att bloggposten i fråga, den tidigare, kunde handla om Mats Pertoft, även om hans namn inte nämndes. Att ifrågasätta hur en politiker eller ett politiskt parti resonerar kan väl aldrig vara fel? I vilket fall som helst svarade Mats Pertoft själv i tråden, och det var ju finemang. Sedan kunde man ju ha synpunkter på det svaret, men det var hur som helst inte så att han inte önskade förknippas med bloggposten och den däri omtalade anonyma mp-politikern. Det är väl en hedervärd attityd, på sätt och vis.

    Jag betraktar mig som sekulär och liberal, och det idealsamhälle som Pappan visualiserar, här och i sin blogg, har ingen för mig som helst attraktionskraft. Jag har läst vad SD vill, deras partiprogram och lite annat. Nej tack, säger jag. Det betyder dock inte att den här frågan

    ‘Tycker ni inte att muslimska kvinnors rättigheter är värda att kämpa för? Vilken anledning har ni att diskriminera dem?’

    inte borde ställas, och det till fler partier och politiker än mp och Mats Pertoft.

    Men det är så klart att det finns människor som bryr som om t ex Ayaan Hirsi Alis öde — hennes böcker kommer ju i pocket, till och med här i Sverige. (Ända sedan den första essäsamlingen som väl måste ha en tio år på nacken vid det här laget.) Och Paul Bermans bok — som jag dock ännu inte läst — har väl också nyligen kommit ut på svenska.

    Och en annan sak: detta med den förmodade motsättningen mellan att skriva om något och att göra något åt saker och ting konkret (vilket Marika L gör en sak av i de kopierade FB-inläggen ovan) — varför skulle en sådan motsättning existera? Och varför skulle det vara en sämre sak att uppmärksamma ett problem i skrift än att agera på något annat sätt eller något annat plan? Det skrivna ordet kan väl vara ett alldeles utmärkt verktyg för att uppmärksamma något man tycker är viktigt och för att få andra att förstå varför. Det utesluter inte andra sätt och andra vägar. Men det är ett sätt och en väg, och den är inte så dum. (Tycker jag, som har fått liknande invändningar hur många gånger som helst. Mitt svar brukar vara att eftersom jag skulle vara urusel på alla de saker som folk föreslår att jag ska göra i stället, så får jag hålla mig till de medel jag tycker jag någorlunda behärskar…) Jag får av sammanhanget känslan av att invändningen egentligen har med något annat att göra än den förmodade fräckheten att i skriftlig form ifrågasätta politikers förhållningssätt.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • alicia h.
    • juni 23rd, 2011

    Apropå Ayaan Hirsi Ali och Paul Berman; läsvärd artikel:
    http://www.slate.com/id/2248809/

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. @alicia h.

    Tack Alicia för länken – och hoppet att Paul Bermans bok The flight of the intellectuals kan göra skillnad i dessa tider då intellektuella trampar vatten i den islamska frågan. Frågorna i artikeln – skall en övertygelse om tolerans även innefatta intolerans? Och – skall upplysningstidens värden stanna upp innan de utmanar multikulturalismens? De är intrikata och kan nog väcka en debatt som totalt somnat in.

    Äntligen en som går på djupet i dilemmat: ”Skillnaden mellan det helhjärtade engagemanget för Salman Rushdie och den kärlekslösa reaktionen på Ayaan Hirsi Ali tjugo år efteråt är att ett motstånd mot ett islamiskt dödshot kräver mer fysiskt mod än de intellektuella är villiga att offra.” Ungefär. Allvaret i dödshoten (här nämns ett antal) är nu ett faktum på den europeiska kontinenten, så de ligger hellre lågt med sin kritik. Och recensenten hoppas att Bermans bok kanske kan få de intellektuella att tala ut om dödsskvadronerna hellre än att ironisera över deras offer som de gör nu i någon sorts ”antirasistisk rasism”.

    För mig uppstår osökt associationer till de intellektuellas svek under Hitler och kommunismens illgärningar.Och en harm över en för oss ny mentalitet som kräver särbehandling och respekt för en syn på kvinnan som vi avvisat för hundratals år sedan, liksom pretentioner på att för oss främmande seder och bruk skall accepteras på bekostnad av våra (som heltäckande slöja, vägra ta i hand, vägra gymnastik och simning i skolan etc). Intellektuella ironiserar över detta i sin förmenta och självgoda fördomsfrihet utan att förstå den symbolladdade sprängkraften.

    Detta är visserligen typiskt svenskt. Vår fördomsfrihet behöver tid innan den övergår i besvikelse. Men då svänger det. Vi är bara lite långsammare och tolerantare än andra. För att inte säga mesigare.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  4. Det visar sig att Paul Bermans bok nu finns på svenska med titeln De intellektuellas flykt (Atlantis). Lär skaffa den så fort möjligt… Här en länk till en intervju med honom i Axess. http://www.axess.se/magasin/default.aspx?article=920

    Ett citat från en litteraturblogg: ”Vill bara understryka att det här är en mycket viktig bok och att den borde studeras av varje medborgare som menar att det finns ett akut behov av kunskap kring den totalitära ideologi som med religionen som ursäkt vill förändra allt det vi betraktar som det fria och demokratiska samhällsklimatet. Hoten är många och konkreta. Berman har synat de ”liberala islamisterna” som talar sockersött till en europeisk publik men tar fram jihadismens hela arsenal av hat och hot inför sina anhängare.”

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  5. Man sager samtidigt nej till skolors mojlighet att uppratta regler kring lamplig kladsel vilket ar ett ledarskap som representerar flumskolan dar elever far gora som de vill och det inte finns nagot syfte. Da hon senare paborjade barnskotarutbildningen visade sig inte niqab vara forenlig med hur sadan skolverksamhet bedrivs varken bland de studerande pa vuxengymnasiet eller i motet med barn eller deras foraldrar.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. februari 19th, 2015