”Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål”

Det var en mörk natt utan stjärnor, men det skarpa ljuset från affären hjälpte mig att få en ganska god uppfattning om omgivningarna. Blas´ hus låg alldeles i närheten och jag skyndade på mina steg. Då lade jag märke till en mörk skepnad, en människa, som antagligen satt nedhukad till vänster om mig vid vägkröken. Ett ögonblick trodde jag att det kanske var någon från festen som gått innan mig. Personen ifråga tycktes uträtta sina behov vid vägkanten. Det verkade underligt. Människorna här i samhället brukade söka sig ut i täta buskage för att uträtta sina naturbehov. Jag tänkte att vem det än kunde vara, så måste han vara berusad.

Jag kom fram till vägkröken och sa Buenas noches. Svaret blev ett kusligt, strävt, omänskligt vrål. Håret reste sig bokstavligen på ända över hela kroppen. En stund stod jag som förlamad. Sedan började jag gå fort. Jag kastade en snabb blick. Jag såg att den mörka silhuetten rest sig halvvägs upp, det var en kvinna. Hon var kutig, och gick några meter framåtböjd, sedan började hon hoppa. Jag började springa, medan kvinnan hoppade som en fågel vid sidan om mig, och höll jämna steg med mig. När jag hunnit fram till Blas´ hus, hoppade hon tvärs över vägen framför mig och vi nästan snuddade vid varandra. Jag tog ett skutt över det lilla torra diket framför huset och brakade in genom den bräckliga dörren.

– Du borde ha vetat hur allvarligt det var så snart du såg att skuggan befann sig till vänster om dig. Du borde inte ha sprungit heller.

– Vad skulle jag då ha gjort? Stått stilla?

– Rätt. När en krigare möter sin motståndare och motståndaren inte är en vanlig människa, så måste han gå i ställning. Det är det enda som gör honom osårbar. Du har nu haft ditt tredje möte med din värdiga motståndare. Hon följer efter dig i väntan på ett svagt ögonblick hos dig. Hon fick dig nästan den här gången.

Många har läst Castaneda. Avsnittet ovan, som gjorde ett starkt intryck på mig då jag läste det på 70-talet, finns i boken Resan till Ixtlan. Det handlar om en invigning i mexikanska naturmysterier. För den som läst Steiners redogörelser för kristna invigningar är detta något skrämmande, nästan demoniskt. Boken genomsyras av mörka, magiska skeenden med ofta destruktiva följder.

Carlos Castaneda var på 60- och 70-talet en bästsäljande författare till tolv böcker. Castaneda, som var antropolog, hävdade att hans böcker inte var fiktion. Trots detta betraktades Resan till Ixtlan, utgiven 1973, som ”inte etnografiskt korrekt” av etnologer som istället klassificerade boken som ett skönlitterärt verk.

Castaneda träffade don Juan (vishetsläraren i böckerna) 1960 vid en busstation i Nogales, Arizona, där han upptogs som lärling i shamansk visdom. Denna bekantskap skulle ta honom på en andlig resa som han sedan redovisade i böcker som kom att säljas i tiotals miljoner exemplar världen över.

Han ingav hopp för de som misstrodde den moderna civilisation som drivit människor från sin andliga och sanna natur. De gamla shamanerna vet vägen, var hans budskap. Visst var visdomen tung att bära, menade han, de upplevelser som kantade det hela kunde göra en galen, men på det hela taget var den värld don Juan visade på mycket rikare än vår vardagsvärld med dess materialism och banalitet.

– Din kropp visste att något var galet, och ändå tilltalade du henne. Det var förfärligt. Man får aldrig yttra ett ord till sin motståndare vid sådana här sammandrabbningar. Så vände du ryggen åt henne. Det var ännu värre. Sedan sprang du iväg från henne och det var det värsta du kunde ha gjort! Tydligen är hon inte så skicklig. En trollkarl värd namnet skulle ha mejat ned dig på fläcken, i samma sekund som du vände ryggen till för att löpa.

Dessvärre har Castanedas böcker såvitt bekant  inte tryckts om, och de är svåra att hitta på bibliotek.



W3Counter


Twingly BlogRank

Blogg listad på Bloggtoppen.se

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)
  1. Resan till Ixtlan var en av de första ”andliga” böcker jag som femtonåring läste (innan läste jag Schurés De stora invidga och det spännande förordet till Mormons bok) och vurmen för CC var stor då. Den torde ha dämpats av mer kritiska läsare, inte minst forskaren och psykologen Richard de Mille. Här är en sammanfattning av hans sågning av CC: http://www.sustainedaction.org/Explorations/demille_1976_summary.htm

    ”…I learned that Castaneda was kicking some very big true ideas around: There is more than one kind of reality. There is magic that is not illusion. The world is what comes of what can be. The world we know is something we are doing…. Wow! I thought. This young UCLA anthropologist is plugged into the right channel.” However, deMille sees the problem: ”… [Castaneda] has a very noisy receiver. Along with the good stuff, it keeps giving out interference like: Woman is the scariest thing on earth. Nothing really matters. Nobody can be happy. Nobody can get close to anybody. You can love the world but not the people in it…. What a mess!”

    Och efter att ha umgåtts en hel del med castanedianer så kan jag bara intsämma i denna kritik. Att sedan steinerianen karl Milton Hartveit rosar CC i sin Den okkulte løsning är en annan sak. För mig är problemet med CC 1. att han ljuger, och 2. att människosynen är kall som is.

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Gert
    • juni 27th, 2011

    Jeg kan kun huske svagt, at det var meget dramatisk og stort og magisk, ellers husker jeg ham simpelthen ikke.
    Mærkeligt nok kan man slet ikke finde ham på de danske biblioteker, for han var meget stor i DK.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  2. Det är samma här. De förklarar det med att efter så lång tid ”försvinner” de. Och den kände stockholmsskildraren Per Anders Fogelströms böcker finns inte på biblioteket ”för att de hela tiden är utlånade till skolor” för de ingår i undervisningen… Är böckerna alltför kända går de sällan att få tag på på biblioteken.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Gerard
    • juli 4th, 2011

    Visst läste man Castaneda men jag tyckte det var jobbigt med andlighet och droger. Kändes som att det inte var de högsta rikena Castaneda besökte. Men jag hörde en intervju ifrån den amerikanska radioshowen Coast to coast, där Castanedas f.d hustru berättade om CC och hon sa att det var fake, påhittat. Han var ledare i ett kollektiv och inte någon rolig ledare.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  3. @Gerard

    I Ixtlan-boken förekommer inga droger. Självklart var det inte några högre sfärer han berättade om, men det han beskrev var magiskt. Det visade andligheten i en helt annan dimension – och att den grep in i vardagen. Han visade en annan möjlighet än den dästa västerländska självgodheten. Att det han skrev var påhittat tar inte bort det. Samma med läkaren som umgicks med aboriginer i Australiens ödemark och fick genomgå deras liv som levdes som en religion. Den livsvisdom de numera avdöda naturfolken en gång besatt är en stor tragedi att vi förlorat. Samma debatt uppstod kring den boken – var den sann eller var den påhittad? För mej är inte det poängen. Om någon kan åstadkomma något så intrycksfullt utifrån fantasikrafter är det ju en storartad konstnärlig prestation.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  4. Efter att ha läst Robert Marshalls utförliga och kunniga artikel http://www.salon.com/books/feature/2007/04/12/castaneda/print.html är det uppenbart att Castanedas böcker var mer fiktion än dokumentärer. Don Juan existerade inte. Han var en karaktär sammansatt av flera – inklusive läsfrukter. Castaneda umgicks med indianer och intervjuade dem noggrant och studerade all möjlig ockult litteratur – den första boken, Samtal med Don Juan – tog 7 år att skriva. Han erkände själv aldrig annat än att böckerna var dokumentära – inte heller hans bokförläggare som än idag tjänar bra på bokförsäljningen.

    1973 drog sig Castaneda tillbaka då kritiken mot böckerna började bli besvärande. Han samlade en lojal grupp omkring sig av främst kvinnor och fördjupade den världsbild beskriven i böckerna i en sån hög grad att de levde den. En expert på Castaneda beskrev det som att han ”hjärntvättade sig själv”. Han var en mycket charmerande, karismatisk person, men styrde och ställde i kollektivet på ett nyckfullt och oförutsägbart sätt. Efter hans död 1998 upplöstes gruppen omkring honom. Kvinnorna ”försvann” bara några dagar efteråt – några hittades långt senare – och man tror att de begick självmord. En av de som inte gjorde det berättade att den allmänna meningen inom gruppen var att man ville återförenas med Carlos Castaneda och att självmord var den logiska vägen.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  5. Charles Manson — Jim Jones — Carlos Castaneda alltså… Eller?

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  6. Ser inte bättre ut… Men Ixtlan var en förbannat bra bok. Problemet var att Castaneda gav sig ut för att vara någon annan än han var. Hade han erkänt att böckerna var fiction hade allt varit OK.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  7. Kanske kanske inte, det får vi aldrig veta. Artikeln du länkade till var hursomhelst gripande. Och påminde mig om så mycket jag läste när jag forskade kring dynamiken kring Charles Manson i synnerhet men egentligen alla karismatiska gurus, inklusive såna som Marshall Applewhite http://sv.wikipedia.org/wiki/Marshall_Applewhite — jag menar, vad gör man när man bränt alla skepp och undren uteblir? Finns det månne rentav paralleller till — eller i — den antroposofiska rörelsen? Rent sakligt finns det definitivt paralleller till dynamiken kring Jesus: http://murslev.blogspot.com/2011/06/psykofarmaka-och-pingst.html — så varför inte?

    Hursomhelst undrar jag verkligen vad Karl Milton Hartveit tänker om CC idag. Han prisade ju CC som den ende andlige läraren förutom Steiner med en sund moral… 😉

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  8. Är ovanstående jämförelser orättvisa? Vid ett första påseende kan man tycka det. En som först tyckte det, men ändrade uppfattning, är forskaren Keith Haray.

    Viewed within the context of our inherent human vulnerability to coercive and authoritarian influence, it matters little if the victims in any particular instance died at the hands of a Marshall Applewhite, Shoko Asahara, David Koresh, Jim Jones, or even an Adolf Hitler. The focus of the movement and its dogma changes, but the essential dynamics remain the same. If we can comfortably rest assured of anything it is only that this is far from over.

    Eighteen years ago, in the immediate wake of the Jonestown holocaust, I moved to San Francisco to investigate the Peoples Temple and determine the truth about our vulnerability to cults. I eventually found myself directing an educational counseling program for the surviving Peoples Temple members and the former members of similar groups, at the Human Freedom Center in Berkeley — the same institution that had asked Congressman Leo Ryan to investigate the goings-on in Jonestown, leading to his ill-fated journey to the Guyana compound.

    At first, I believed that most people were resistant to the seductive lure of charismatic leaders and their assorted fringe groups. If only a small percentage of people succumbed, it had to represent an aberration. When I learned that the same power dynamics that influence all of us in all kinds of social relationships are merely carried to an extreme by cults, that revelation forever changed my perceptions of the fundamental malleability of the human mind.

    (Den omtumlande newagemässan Whole Life Expo, som han beskriver i sin första artikel, har jag själv bevistat, i SF 1998. Omtumlande, kan man väl säga. Gick på ett seminarium med David Icke http://sv.wikipedia.org/wiki/David_Icke. Han var PRECIS som på en video med honom jag sett innan. Samma ad hoc skämt, samma ”spontana” sidospår och små anmärkningar, samma allting. Han hade blivit en video av sin video! Vilket kom mig att tänka på en gång när jag lyssnade på ett föredrag av Arne Klingborg, som var så härligt spontan, medryckande och levande, och sedan lyssnade på samma föredrag igen på eftermiddagen, då han talade för en annan grupp. EXAKT samma… Detta kanske är jättevanligt bland rutinerade föreläsare. Men jag hade aldrig upplevt det förr och fick mig en tankeställare a la Truman Show.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  9. Förlåt, jag glömde länken till Harays spännande texter: http://www.apogeebooks.com/omnimag/archives/live_science/cults/index.html

    Pappan

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  10. Jo jag kommer ihåg Applewhite. De som ”följer” karismatiska personer är uppfyllda av en begeistring över att denna person ger dem en stark känsla av mening som vida överglänser den futtiga verklighet som normalt begränsar dem. Det vet att omvärlden inte förstår detta – men det bryr sig inte. Vem bryr sig om normalitet när man befinner sig vägg i vägg med extasen? Pär Ahlbom hade denna märkvärdiga utstrålning, men han använde den konstruktivt. Och hans anhängare var förnuftiga och tänkande människor med åtminstone ett visst mått av självinsikt. Karisma fascinerar och förtrollar, man blir i viss mening förälskad i de möjligheter ”ledaren” öppnat i det gemensamma intressefältet. Man har äntligen hittat det man sökt. Vad spelar det då för roll vad andra säger? ”Vad bryr sig en vind om förbud?”

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • alicia h.
    • juli 8th, 2011

    ‘… men han använde den konstruktiv.’

    Så är det nog nästan alltid till en början, innan det går åt skogen. Jim Jones verksamhet var väl, åtminstone ytligt sett, konstruktiv till en början. Tack och lov är det ju sällan karismatiska ledarskap får de konsekvenserna, men i början är det nog svårt att se skillnaden. I all synnerhet för den som är involverad själv.

    ‘Vilket kom mig att tänka på en gång när jag lyssnade på ett föredrag av Arne Klingborg, som var så härligt spontan, medryckande och levande, och sedan lyssnade på samma föredrag igen på eftermiddagen, då han talade för en annan grupp. EXAKT samma… Detta kanske är jättevanligt bland rutinerade föreläsare.’

    Det tror jag nog. Det är ju så — genom att vara spontan, medryckande och levande i alla fall under de flesta framträdanden — som de skaffar sig en publik!

    Och det är ju inget dåligt i sig. Tvärtom är det något bra — så till vida inte talaren är en vrickad sektledare med otillbörlig makt över en anhängarskara som upphört tänka kritiskt.

    Applewhite hade för övrigt en kvinnlig kumpan, som hade stort inflytande över honom — en synnerligen intressant dynamik. Han var begeistrad av henne och deras anhängare av honom. (Deras läror var dessutom rätt intressanta. Janja Lalich, som forskar i sekter, har skrivit en bok som heter Bounded Choice — en del handlar om Heaven’s Gate och den andra delen om en politisk (vänster)sekt, som hon själv varit med i. Fascinerande!)

    *

    Apropå Fogelström och Castaneda (utan övriga jämförelser mellan de två…) och böcker som är allt för kända — loppisar, Myrorna, där finns de. I mängder och i det närmaste gratis. I synnerhet Fogelström, som ju tryckts i enorma upplagor, men nog har jag sett en hel del Castaneda också… (Har aldrig läst honom.) Biblioteket är det i allmänhet bättre att glömma bort… om det inte gäller obskyra böcker som ingen lånar 😉

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  11. ”Pär Ahlbom hade denna märkvärdiga utstrålning, men han använde den konstruktiv. Och hans anhängare var förnuftiga och tänkande människor med åtminstone ett visst mått av självinsikt.”

    Håller inte med. Och då betraktar jag ändå Pär som en sorts anhörig.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Alexander Kieding
    • juli 10th, 2011

    Pär gjorde många värdefulla och intressanta saker med sin konstnärliga och verbala genialitet. Men han drevs — menar jag — av en i grund och botten destruktiv lust att förringa, förlöjliga och förstöra det gamla och etablerade. Precis som Ingmar Bergman (som i synnerhet med sin tv-serie ”Scener ur ett äktenskap” startade den neurotiskt självupptagna skilsmässokultur vi fortfarande lider av i Sverige, med allt vad det innebär av tragedier för enskilda barn såväl som för hela vårt folks framtid).

    Jag ser det såhär: Pär Ahlbom förkastade sin fars modernism (http://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Ahlbom) men ärvde oreflekterat hans respektlöshet. I praktiken blev Pär lika mycket sektledare som Carlos Castaneda. Han rörde om i den antroposofiska grytan för att röra om i den antroposofiska grytan. För att den GICK att röra om i. Utan egentlig värme. Utan egentlig välvilja. Med en rejäl portion arrogans. Som smittade av sig på alla oss lärjungar (jo jag måste räknas till dessa). Men han målade inte in sig i ett hörn på samma sätt som CC. Och kunde därför i viss mån avveckla sig på sin ålders sensommar. Det hedrar honom trots allt.

    AK

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  12. @Alexander Kieding

    Arrogansen, lusten att förringa, förlöjliga och förstöra det gamla och etablerade fanns där. Pärs och Ivars förakt för Frans insatser var hjärtskärande. Så talar man inte om en som gör sitt bästa. Där låg dåligt karma från Kristofferskoletiden. Men det som fascinerade mig var Pärs uppgörelse med det centralantroposofiska hyckleriet, jargongen och schablonerna alla gömde sig bakom. Det fanns en intellektuell hederlighet på Nibbleskolan jag aldrig förut varit med om i antroposofiska sammanhang. Det kändes som att flytta upp i en annan klass. Här exponerades ett mer vuxet förhållningssätt till antroposofin (och waldorfpedagogiken), menar jag. Plus en häpnadsväckande flexibilitet i tänkandet. Och – vilket jag aldrig tidigare sett i de testuggande centralantroposofiska kretsarna – en vilja att ompröva ALLT, även sina egna ståndpunkter. Nibble/Solvikskolan blev mitt universitet. Där fanns en antroposofi som levde som motvikt till den alltmer förtorkade officiella versionen jag annars rörde mig i.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • Alexander Kieding
    • juli 12th, 2011

    Klart att det var fascinerande. Och inte bara fel. Säg mig för övrigt den sekt eller sektledare som INTE är just fascinerande och som därtill har tillgång till ovanliga och sällsynta perspektiv och sanningar! Jag kan känna tacksamhet för mina decennier i den mentala bubbla som vårdas kring Pär. Men jag är ännu mer tacksam att jag äntligen är ute ur den.

    AK

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
    • don Nagual
    • juli 28th, 2011

    Jag, likt många andra, sällar sig till den skara för vilka Castanedas böcker betytt oerhört mycket.
    Min analys är följande:
    Castanedas böcker särskilt de tre första och även The Power of Silence och The art of dreaming (läs den och se filmen Inception)är på sitt sätt mästerverk. Faktum är, att om du är i rätt läge och rätt typ av person, fungerar dessa böcker som mer än litteratur- de kan verka som initiationsportaler (som för mig). Jag kan hålla med om att de andra världar som utforskas inte är de högra världarna (i antropsofisk språkbruk tror jag det rör sig om eteriska, kanske astrala) och att den urgamla toltekvisdomen inte är tillämplig för gemene man man i väst. När jag var ”hooked” på Casstaneda, var jag dock mindre fascinerad av alla gåtfulla andliga världar och gestalter liksom peyote tuggandet- min begeistring och beundran gällde istället personen (mästaren) Don Juan. En sann, andlig lärare.
    Jag tror att någon som Don Juan fanns för Castaneda och ligger till grund för hans böcker. Visdomen är alltför djup för något annat. Den följer inte det rent fiktivas logik. Antingen det, eller så skulle Castaneda själv vara en mästare, vilket jag inte tror (och särskilt inte när man tänker på vad som hände sen…)

    Castaneda själv var ju ”idioten” i alla de böcker där Don Juan figurerade (och Don Juan fann mycket nöje i att påtala detta för C.C). Castaneda försökte sedan, när Don Juan lämnat världen, att själv agera ledare (nagual) för ett antal kvinnliga ”sorcerers” men ser ut att ha misslyckats kapitalt… Och att han och hans böcker nu nämns och jämförs med andra charlataner och sektledare är verkligen sorgligt…

    Jag undrade när jag läste Castenda om han någonsin skulle fatta, om han någonsin skulle kunna kliva in Nagual rollen och bli en ”impeccable warrior”.

    Nej, det blev han inte. Men smutskasta inte delar av hans litteratur. Man kan gärna ta avstånd från den gamla toltekvägen (den passar inte mig heller). Man kan gärna ta avstånd från den ”sena” Castaneda. Men det finns något där i böckerna, förmedlat genom Don Juan, som bär sanningens karakteristik och visdomens ljus. Och den finns där alltid!

    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VA:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  13. Håller med. Det är inte bara vad han skriver utan HUR som fascinerar. Han tar en med i en upplevelsefylld värld. I ett ständigt pågående nu. Berättartekniken är beundransvärd – hur han håller dej fången liksom.

    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0.0/5 (0 votes cast)
    VN:F [1.9.22_1171]
    Rating: 0 (from 0 votes)
  1. No trackbacks yet.