Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist