Handlar i första hand om saker som behöver sägas om den antroposofiska rörelsen, fenomen i tiden som islam, feminism och frågor kring existensen.

♦ ♦ ♦ Islam har blivit en av vår tids största problem. Inte för att det är en religion. Utan för att religionen är del av en förmedeltida kultur med ett tankeklimat som innefattar politik, sociala påbud och lagstiftning från 600-talet. Detta hade inte varit något problem om det så att säga ”hållits inom familjen”. Problemet har uppstått i anspråken på acceptans av en sekulär omvärld samtidigt som man kritiserar västvärldens modernitet och ”gudlösa” levnadssätt. I realiteten förkastar radikal islam allt vi står för av demokratiska värden.

Detta har inte de politiskt korrekta förstått. De ser islam som enbart en religion. De menar att terrorister som mördar i islams namn inte är muslimer utan vanliga kriminella. Slöjtvång, hedersmord, tvångsgifte och könsstympning bortförklaras av feminister och vänsterpartister som bara ett allmänt uttryck för vår tids våld mot kvinnor. Det är inget specifikt muslimskt problem, eftersom alla män är förtryckare. Det är svenska män som upprätthåller patriarkatet, inte islam.

Håller man inte med om denna förvridna verklighetsuppfattning stämplas man som islamofob.

De politiskt korrekta talar om islamisterna som en liten minoritet som inte är representativ för islam. Underförstått: de är ett beklagligt undantag i en majoritet av  fredsälskande, civiliserade medborgare. Det är majoriteten som är viktig i bedömningen av islam. Denna tankevurpa tillbakavisar Brigitte Gabriel med eftertryck i ett uppmärksammat You Tube-klipp. Att bortse från islamisternas betydelse för islam för att de är en minoritet skulle vara samma som att bortse från Hitlers gärningar bara för att majoriteten av hans folk var fredsälskande och civiliserade.

Och förresten är radikal islam ingen minoritet som PK-folket envist hävdat eftersom nästan hälften av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar. Att åtminstone 600 miljoner muslimer vill ha tillbaka ett barbariskt rättssystem från 600-talet (många sympatiserar även med hedersmord) gör att islam idag knappast kan betraktas som bara en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Vad vi talar om är ett i stora delar demokratifientligt och konfrontativt religionssystem. I detta You Tube-klipp visar Ben Shapiro statistiken.

Talet om att radikal islam skulle vara en minoritet inom islam är alltså en myt, liksom islam som en fredens religion. Att nästan hälften av världens muslimer sympatiserar med ett rättssystem som är en sorts mental fornlämning som rättfärdigar stening, avhuggande av händer, kvinnor som mannens ägodel och dödsstraff för homosexuella och avfällingar från tron gör tvärtom islam till ett hot mot demokrati och mänskliga värden.

Detta hade behövts debatteras för länge sedan i vårt land. Hur ska vi förhålla oss till alla problem i denna religiösa kultur? Att vi inte kommit längre i vår omdömesbildning beror på de politiskt korrekta som bromsat – och fortfarande bromsar – viktiga meningsutbyten i denna angelägna samhällsfråga. Precis som i andra frågor vi belyst i våra tidigare krönikor (här, här, här och här).

Vi står fortfarande och stampar på samma fläck i konstaterandet att muslimer kräver ”respekt” för sin världsåskådning samtidigt som de själva inte respekterar andra religioner – och framför allt inte vårt lands dominerande sekulära tradition. De politiskt korrekta har dessvärre inte givit nån hjälp till nyansering. Genom att aggressivt brännmärka all kritik av islam har de istället bidragit till en polarisering. Kritiker har bestraffats med hån och offentlig vanära, en hållning som i åratal utgjort en mental järnridå omöjlig att forcera.

Rushdieaffären 1989 förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Där vänstern en gång hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Man har gjort allt fel. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att bry sig om, problemet är istället de som är rädda för den. Islamofobin är det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

                                                                                                             Johannes Ljungquist