Svenska synsätt provocerande för invandrare från ett somaliskt klansamhälle

♦ ♦ ♦ 1988 började den stora invandringen från Somalia till Sverige med anledningen av statskollapsen där. Idag finns 50 000 somalier i landet plus 20 000 som är födda i Sverige av en eller två somaliska föräldrar. Men vad vet vi om deras bakgrund? Att deras liv inte längre är i fara innebär inte att de saknar svårigheter i det nya landet. För de flesta är det i själva verket nu som problemen börjar.

Per Brinkemo

Per Brinkemo

De är invandrare från ett klansamhälle, en kollektivkultur som möter världens mest individualiserade majoritetsbefolkning. De har flytt från ett land utan fungerande stat till ett land där staten förväntas lösa det mesta i livet. Det är som om svenskar från det medeltida ättesamhället skulle flytta hit, skriver författaren Per Brinkemo i boken Mellan klan och stat – somalier i Sverige.

I ett land utan fungerande stat står klanen för tryggheten.

»När en del av klanen har det svårt är det de mer lyckligt lottades skyldighet att komma till undsättning. Ingen äger något eget, man delar på resurserna och tillgångar flyttas ständigt inom gruppen. Ett tydligt exempel är hur somalier i diasporan, även om de själva har det knapert, skickar pengar varje månad till behövande släktingar i Somalia eller någon annan del av världen.«

Att avsäga sig sin lojalitet eller sitt klanmedlemskap är en oerhört drastisk handling, som hotar hela systemet. Det finns också en rent självisk aspekt. Om man sviker har man inget skydd när man själv behöver det. Om de biologiska föräldrarna är döda är det en självklarhet att man tar hand om sina släktingars barn, inte av plikt, utan för att de ingår i den somaliska kärnfamiljen.

Det är självklart att två så olika kulturer förorsakar problem.

Somaliland är en del av Östafrika

Somaliland är en del av Östafrika

»Att gå från att vara en oupplöslig del av en släkt till att placera tillit och respekt hos den sociala konstruktionen ”stat” är en utdragen process. Att vänja sig vid den känslomässiga förlusten har tagit oss generationer och det är inte förvånande att saknaden och otryggheten dröjer kvar hos människor som just tvingats lämna klansamhället.«

Enligt klanlogiken kan rättigheter och skyldigheter inte vara individuella. I det somaliska klansamhället regleras därför oförrätter kollektivt av brottslingens släktingar, vilket också leder till en omfattande social kontroll. I Västerlandet anser vi oss inte behöva den lilla gruppens beskydd då den stora gruppen (staten) blivit ens egen alldeles opersonlige vän, som författaren Tomas Lappalainen uttrycker det. Vår vinst är individuell självständighet, rättvisa och effektivitet, som vi uppenbarligen anser väger tyngre än priset på starka allmänmänskliga relationer.

Vi är individuella – och ensamma.

En annan grundläggande skillnad mellan dessa två samhällssystem är att i Somalia råder ännu en talspråkskultur, det somaliska skriftspråket skapades först 1972. Detta innebär att människor hamnar i en beroendeställning till den som förmedlar kunskap.

»I skriftkulturen behöver man inte träffa den kloke för att ta del av kunskapen, det är bara att läsa boken som författaren – död eller levande – har skrivit. I en muntlig kultur tillhör kunskapen personen som bär den med sig. Därför har det skrivna ordet varit viktig för individualiseringen av människan. När det blev möjligt för människan att lagra kunskap utanför hjärnan förlorade minneskonstnärerna i status. Det blev möjligt för var och en att söka och tolka kunskap på egen hand.«

Men det muntliga samhällets hierarkier dröjer sig ibland kvar långt efter flytten till det nya landet vilket kan förorsaka en maktkamp mellan barn, som lär sig läsa och skriva, och föräldrarna. Talspråkskulturen innebär att då man lärt sig att en person har omdöme och klokskap litar man på denne. När en sådan person säger att det skall hållas ett viktigt möte på Somalilandföreningen, då kommer man. Däremot mer sällan då man bara får en skriftlig kallelse.

»I en välfungerande stat har det mindre betydelse vilken person som förmedlar samhällsinformation, istället är det själva informationen som är viktig. Tilliten tillkommer systemet, inte enskilda personer. Däremot förekommer det att människor med liten eller ingen erfarenhet av en stat inte litar på den sortens ansiktslösa information. Det krävs att den kanaliseras genom någon man litar på och då krävs också att den personen har erfarenhet av myndigheten.«

Sen har vi det där med hederskulturen. Somalikulturen är patriarkal där kvinnan förtrycks och hennes sexualitet kontrolleras. Men inom klanen är män och kvinnor lika delaktiga i övervakningen, vilket historiskt sett varit nödvändigt. I en klan måste man veta vem som är far till barnet, inte för mannens heders skull utan för hela samhällets skull. Klanens fortbestånd vilar på blodsband. Kontrollen av den unga kvinnans sexualitet, och därmed av klanens nya medlemmar, är en förutsättning för klanens fortbestånd. Liksom tvångsäktenskap.

»I debatten om tvångsäktenskap nämns enbart kvinnan som ett offer, men kvinnan gifter sig med en man som kanske inte heller vill ingå äktenskapet. Och även om kontrollen av unga kvinnor är långt hårdare än för män uppfattas också en manlig klanmedlem som en säkerhetsrisk om hans sexuella aktiviteter leder till graviditet.«

Vi tycker det låter främmande, men en gång i tiden fungerade det likadant i Sverige. Vad innebär det om en kvinna avvisar den av klanen valda äktenskapspartnern? För det första att släkten går miste om en stor summa pengar, för det andra går klanen miste om det beskydd och den säkerhet som äktenskapet inneburit. Klanäktenskap ingås av sociala, politiska och ekonomiska skäl.

»Skälet till att släktingar kränker självständiga döttrar är att de anar en upplösning av normer som på sikt försvagar klanens möjlighet till överlevnad. Ur ett strikt klanperspektiv begår en flicka som vägrar ett arrangerat äktenskap ett brott som kan jämställas med landsförräderi.«

Skulle en kvinna få barn utanför klanens kontroll kan det inte föras in i släktledet och då krackelerar det skyddsnät som utvecklats för klanens säkerhet och skydd. Kvinnan är bäraren av framtida klanmedlemmar och måste till varje pris undvika att använda sin attraktion och sexualitet på ett sätt som hotar klanens existens. Egendomar skulle splittras, successionsordningen haverera och den kulturella, etniska och religiösa identiteten rubbas. Hedersmord är dock inte accepterat inom den somaliska kulturen.

Att problem uppstår i kontakten med en modern kultur är självklart. Att eleverna får lära sig om sexuellt umgänge, könssjukdomar och preventivmedel uppfattas av somaliska föräldrar som en provokation och ett angrepp på klansamhällets värderingar. En familjerådgivare berättar hur han uppsökts av föräldrar som undrat om de var utsatta för en konspiration från den svenska skolan: ”De utbildar medvetet rebeller och upprorsmakare.” Att som elev komma från en sträng kadaverdisciplinär skola med allehanda bestraffningsmetoder till en svensk motsvarighet är en total kontrast:

»Allt jag kunde se var elever som hade fötterna på stolar och andra som satt på bänkarna och diskuterade om läraren hade rätt att tvinga en elev att spotta ut tuggummit under lektionen.«

Brinkemos bok är den första i sitt slag som ger oss möjlighet att förstå synsättet hos en stor invandrargrupp. Det är en kultursyn som en seriös integration måste ta hänsyn till.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)
Svenska synsätt provocerande för invandrare från ett somaliskt klansamhälle, 10.0 out of 10 based on 2 ratings
  1. No comments yet.

  1. juli 7th, 2016