»Det är vår skuld att migrationspolitiken havererat.«

♦ ♦ ♦ Under flera år fanns en stark kritik av den svenska invandrings- och migrationspolitiken. Men den tystades ned eller hånades, tills förra hösten då allt plötsligt ändrades. Medieetablissemanget började långsamt visa förståelse för det de förut avvisat. Idag är kritiken av den hejdlösa invandringen före hösten 2015 allmän och de flesta inser att vi tagit oss vatten över huvudet då det gäller integrationen.

I raden av bekännelser fogas nu en verklig tungviktare – Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, som i tidskriften Kvartal talar om de misstag de gjorde i migrationsfrågan.

Mikael Sandström

Mikael Sandström

»Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.«

Vi ska se att Alice Teodorescu är kritisk till att denna bekännelse kommit först nu när den är okontroversiell, men det är ändå en anmärkningsvärd bekännelse från en av dem som var ansvariga för migrationspolitiken. Och han är vad jag vet den förste som verkligen visar ånger över mobbningen av kritikerna.

»De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.«

Den bekännelsen har vi väntat på länge. Och svaret på varför mobbningen utövades av alla ledande organ lär vi få vänta ännu längre på. Sandström går sen in på vilka skador massinvandringen åstadkommit.

migration»Den situation som uppstod efter flera års mycket stor migrationsinvandring gjorde att humaniteten i den svenska migrationspolitiken bröt samman. Antalet migranter blev många gånger större än vad systemet var anpassat för och vad Sverige kan hantera. Nästan alla som sökte asyl förra hösten väntar fortfarande på att få sin ansökan prövad. Värst är situationen för de ensamkommande barnen.

Det kanske mest inhumana är att människor lockats till Sverige i föreställningen att det är lätt att få stanna här och att skaffa utbildning och jobb. Sanningen är att många av de asylsökande kommer att få avslag. Många av dem som får bifall kommer att hamna i långvarigt utanförskap.«

Han berör också problemet med de kriminella gängen från Marocko.

»Så länge det är ekonomiskt bättre att leva som tillståndslös i Sverige än som fattig i Marocko kommer fattiga marockaner att vilja söka sig hit. Om vi inte vill acceptera att det skuggsamhälle som redan finns ytterligare växer, måste vi vidta åtgärder för att hindra människor från fattiga länder att komma hit. Det är inte cynism att påpeka detta. Det som är cyniskt är att låtsas att det inte finns ett dilemma.«

Och det många av oss förutsåg för länge sedan – hur man ska ordna bostadsfrågan för denna tsunamivåg av människor utifrån.

»När kommun efter kommun meddelar att de inte klarar av det mottagningsuppdrag som staten lagt på dem är det inte ett skenargument. Det går inte att få fram den mängd bostäder som behövs, trots att byggandet nu ökat kraftigt. Det stora problemet framöver kommer heller inte att vara pengar, utan att få tillräckligt många händer, fötter och maskiner som behövs för att bygga hus. Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel.«

Artikeln har kommenterats, bl a av Ledarsidorna och Alice Teodorescu i ett Facebook-inlägg. Men Alice är inte bara glad för erkännandet, hon är också upprörd:

»Jättebra att AKB, Billström och Reinfeldts statssekreterare medger att de hade fel. Men allvarligt talat, det har gått två år sen valet, M ligger illa till i mätningarna och migrationstabut bröts av S förra året. Det finns ingen trovärdighet i att komma nu, när det är totalt riskfritt, och säga det uppenbara. I min värld är det enda hederliga som kan återuppbygga förtroendet att de som piskade folk till lydnad under Reinfeldt (och som nu plötsligt sett ljuset när det gynnar karriären, liksom det då gynnade karriären att förneka) lämnar sina platser till förfogande. Om M ska ha minsta chans är det just vad som måste ske. Omläggningen av politiken blir annars bara platt.

Vi som sade något offentligt, oftast med invandrarbakgrund, har fått betala ett mycket högt pris. Jag har fått dödshot. Om inte jag hade haft en chef med ryggrad på GP hade jag förlorat jobbet och fått karriären förstörd av alla smutskastningskampanjer som riktats mot mig senaste åren. Jag är så less på ryggradslösheten och lismandet. Det är för fan ett lands framtid ni leker med.«

Även om Alice Teodorescu har en poäng visar detta erkännande att det ändå finns de som inser vilka fegisar de varit – och att de till slut faktiskt vågar tillstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den svenska narkotikapolitiken ett monumentalt misslyckande

♦ ♦ Det första fallet av intravenös injicering av narkotika i Europa inträffade i Sverige i bohemkretsar kring gruppen Metamorfos 1946. Året efter var det en norsk-amerikansk jazztrumslagare som introducerade cannabis i Skandinavien. Samtidigt etablerades amfetaminet. Fram till 1965 var cannabisrökningen i Sverige nästan uteslutande bunden till jazzkretsar då det på kort tid skedde en våldsam spridning till tiotusentals skolungdomar i hela Väst-Europa i samband med popmusikens frammarsch.

Magnus Linton

Magnus Linton

Idag har 30 000 svenskar problem med tung narkotika – sannolikt många fler, ingen vet – och 500 av dem dör varje år. Enligt FN:s återhållsamma bedömning använder idag 250 miljoner av jordens invånare illegala droger och ett ännu större antal är involverade i odling, produktion och distribution. ”Det är orimligt att behandla alla som kriminella”, menade Kofi Annan i en rapport 2011.

Denna slutsats går på tvärs med det svenska synsättet som efter fem decennier fortfarande hävdar nolltolerans, trots ett monumentalt misslyckande. Trots 40 år av västvärldens hårdaste förbudspolitik befinner sig Sverige i dag längre från det narkotikafria samhället än någonsin. Detta kan man läsa om i boken Knark av Magnus Linton, som vill verka för en nyansering av den svenska narkotikapolitiken.

Linton talar om tre sorters användning; bruk – som inte utgör något problem, missbruk – som är ett socialt problem, och beroende – som är en sjukdom.

narkotikaEn aktiv heroinist begår i genomsnitt brott till en årlig samhällskostnad på runt två miljoner kronor – om man bara räknar de brott som är direkt förknippade med finansieringen av drogen – medan underhållsbehandling kostar ungefär 100 000 per patient och år. Att avkriminalisera narkotikan skulle därför vara att föredra ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. Men inte bara det.

De internationella drogsyndikaten rör sig med större ekonomiska resurser än de flesta länders BNP och har idag en militär kapacitet större än de flesta länders hela försvarsmakter. Enbart USA spenderar årligen 51 miljarder dollar på antidrogkriget. Om man istället tog kontroll över produktion och försäljning skulle det generera skatteintäkter på 45 miljarder dollar om året – pengar som sedan kan användas till prevention och rehabilitering av den bråkdel av alla brukare som faktiskt utvecklar ett missbruk eller beroende.

Argumenten för legalisering av narkotika är oavvisliga.

»Tio år efter att Portugal avkriminaliserat eget bruk av narkotika 2001 använde portugiserna mindre droger än det europeiska genomsnittet, injektionsmissbruket hade halverats, antalet överdoser hade reducerats avsevärt, antalet som fick hiv via drogmissbruk sjönk från 52 till 20 procent, antalet 15-16-åringar som använder cannabis hör till de lägsta i hela EU, antalet ungdomar som använder kokain ligger under hälften av EU-genomsnittet och heroinmissbruket halverades, medan det i USA under samma tid fördubblades.«

En helt dominerande majoritet av västvärldens forskare, även i Sverige, företräder idag en icke-förbudslinje som menar att kriminalisering av eget bruk leder till mer skada än nytta. Det råder ingen tvekan om att det narkotikafria samhället nu är en döende idé i västvärlden. Både Norge och Finland har övergett idén. I Finland förordade en narkotikapolitisk kommission redan 1997 en ny hållning i frågan.

»Det betyder att man inte utgår från en absolut norm `vi ska ha ett narkotikafritt samhälle´ utan från en relativ norm som bygger på tanken att reducera kostnaderna av narkotikabruket och narkotikakontrollen så mycket som möjligt.«

Narkotika är ett sofistikerat problem som kan uppfattas på en rad olika sätt, menar kommissionen – som brottslighet, som sjukdom, som social misär, som flyktvägar från ångest eller funktionshinder eller som föranlett av ungdomars nyfikenhet. Nyfikenheten kan mötas med upplysning, brottsligheten med straff, de sjuka med medicin och den sociala utslagningen med sociala insatser och strukturella samhällsreformer.

Kofi Annan-rapporten förordar skadelindring.

»90 procent av alla som använder olagliga droger har inga allvarliga problem, tunga missbrukare bör hjälpas till verksam behandling, lättare droger bör legaliseras så att pengar kan frigöras till utbyggda behandlingsprogram för de genuint behövande. Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader i sig, utan att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen.«

Det är inte världens samlade bruk och missbruk som är värst utan de kriminella megakomplex förbuden orsakat – karteller som knäcker stater, korruption som fräter sönder halva världsdelar och det stora antal krig, ofta utkämpade i världens mest sargade hörn, som i dag uteslutande drivs av resurser från illegal narkotikahandel.

Den kemiska förälskelsen* är en mäktig och destruktiv kraft. Det är tid att Sverige drar upp huvudet ur sanden.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
*Uttryck myntat av socialläkaren Nils Bejerot, skaparen av den svenska nollvisionen.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Sverige som avskräckande exempel

»Det fanns en tid då ”den svenska modellen” åtnjöt internationell respekt, som ett exempel att hämta inspiration ifrån. Idag är vårt land snarast på väg att förvandlas till ett avskräckande exempel«, skrev Stefan Hedlund nyligen i en krönika. Även andra skribenter beskriver läget i landet som problematiskt på flera sätt. Och nog finns det problem. Låt oss summera.

Krisen inom polisen

Vi har fått veta att 53 områden i landet är utsatta för allvarlig brottslighet, enligt uppgifter från polisen. 15 av dessa ses som särskilt utsatta, 6 betecknas som riskområden. Det har väckt uppmärksamhet även internationellt. Här ett exempel från norska NRK nyheter.

Att den allvarliga brottsligheten utvecklats i dessa områden beror på att polisen numera inte är synlig i stadsbilden, vilket är resultatet av en omorganisation av polisväsendet. Detta plus en illa skött integration har lett till att gäng skapat revir som de sedan försvarar. Stenkastning mot polis, ambulans och brandkår är numera vanligt, liksom bilbränder. De kriminella sätter agendan. Antalet uppklarade brott i landet ligger så lågt som 14%. Småbrott mot allmänheten som exempelvis inbrott, stölder och misshandel  är lågprioriterade. I norra Sverige är utryckningstiden flera timmar om ett allvarligt brott anmäls. Trots massiv kritik inom poliskåren mot ledning och politiker händer inget.

Islamistisk radikalisering

Problemområdena domineras av religiös fundamentalism med en segregeringskultur där kvinnor trakasseras av självutnämnda moralpoliser. Klanstyrd hedersproblematik är idag vardag i Sverige. Unga muslimer rekryteras till våldsutövning utomlands, eftersom islam är en våldsideologi sanktionerad av Koranen. Det visar sig att islam inte är den fredsreligion som vi har blivit lärda, vilket ex-muslimen Ayaan Hirsi Ali här förklarar närmare.

Integrationen har misslyckats

Flyktingpolitiken, som länge var liktydig med massinvandring utan begränsningar, kom att leda till stora problem med integrationen. När man till slut slog till bromsarna var skadan redan skedd. Asylsökande får vänta halvårsvis innan utredning ens kan påbörjas. Just nu är det 155 000 som väntar på beslut om asyl. Kommuner tvingas upprätta flyktingförläggningar, ofta baracker, som i många fall bränns ned. Enligt Rapport 19/10 skall 30 000 asylsökande beredas plats nästa år. Bara 4 av 46 kommuner säger sig klara detta. En aningslös integrationspolitik är på väg att framkalla djupa och med tiden sannolikt olösliga samhällsmotsättningar.

Informationskrisen

Mediernas ansvar i den uppkomna flykting- och integrationskrisen har varit problematisk, menar Stefan Hedlund.

»Även den fria informationsförmedlingen, demokratins verkliga livsluft, underordnas de politiskt korrekta ändamålen, att alltid brännmärka rasister men aldrig peka ut flyktingar och asylsökande som gärningsmän. I takt med att public service i allt högre grad ägnar sig åt åsiktsförmedling snarare än informationsförmedling, väljer allt fler att i stället konsultera andra källor till information.«

Det framstår vid det här laget som närmast självklart att Sverigedemokraternas framväxt till landets tredje största parti är en direkt följd av politikens och medias hantering av flyktingfrågan, inte minst förtigandet av brottsligheten bland invandrare, vilket lett till ett markant förtroendetapp. Men istället för att inse detta betraktar man SD som roten till allt ont.

Krisen inom skolan

Den svenska skolan befinner sig i kris, visar den internationella Pisa-rapporten. I en uppmärksammad artikel berättade förre gymnasieläraren Per Kedland varför han efter 30 år gett upp och slutat. Förutom sjunkande kunskap har lärarens auktoritet urholkats betydligt. Orsakerna till skolkrisen är många, men det ständiga petandet i skolfrågan från politikerhåll har knappast gjort saken bättre.

Det svenska försvaret är ett skämt

Om Sverige i dag angrips militärt kan vi i bästa fall försvara oss i en vecka – därefter måste vi få hjälp från andra länder, meddelade dåvarande ÖB Sverker Göransson 2012 i ett uttalande som chockade Sverige. Är det verkligen så dåligt? När man försökte hitta strategier för att stärka försvaret aktualiserades den gamla frågan om NATO-medlemskap, en fråga som alltfler nu engagerar sig i. Att återuppta värnplikten är också på tapeten i ljuset av upprepade provokationer från Ryssland.

Bilden av Sverige utomlands inte längre så ljus

De stora problemkomplex landet sedan länge brottats med har inte gått obemärkt förbi i utlandet. Den traditionella bilden av det socialistiska lyckolandet Sverige som Bernie Sanders och Michael Moore spridit har på senare tid hunnits upp av betydligt krassare skildringar. En del av dem hämtade från SD-stämplad media med en skruvad verklighetsuppfattning. Men detta synsätt är i mycket en reaktion mot mainstreammedias mångåriga manipulering av viktiga skeenden i landet. Eller som SvD-skribenten Ivar Arpi säger i en intervju i DN.

»Jag tycker inte att vi har fått en rättvis bild av migration i Sverige under många år. Nu när internationella medier vaknar finns det ofta något skadeglatt i rapporteringen: ”Titta här hur det går för landet vi alla beundrade!” Som svensk behöver man knappast gå till utländsk media för att få den mest rättvisa bilden men ibland kan man få inblick i saker via internationella medier vad gäller sådant vi kanske vant oss vid. När ett filmteam blev attackerat i Sverige och någon utifrån reagerar på det så tänker man att vi kanske inte borde ha vant oss vid det.«

I en DN-artikel dagen innan berättas att flera utländska tidningar talar om att det i Sverige finns 15 ”no-go-zones”, något som inte stämmer säger Karin Nylund, presskommunikatör på UD, vilket artikelförfattaren lämnar utan kommentar trots att det är lätt att härleda ryktena till polisens uppgifter här ovan. ”Särskilt utsatta områden” är bara ett annat namn på samma sak. Det är så svensk mainstreammedia manipulerar sanningen. Tur då att utländsk press ser bakom rökridåerna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ett antroposofiskt gräl

♦ ♦ ♦ En del tycks tro att antroposofer är upphöjda på något sätt. Att de förhåller sig till vardagslivets förtretligheter med ett rofyllt sinne fyllt av tolerans och empati. Och det är sant, det antroposofiska idealet ligger definitivt åt det hållet. Men hur är det i verkligheten? Nåja, även om lysande undantag finns är antroposofer väldigt lika människor i största allmänhet, vilket inte minst blev tydligt på en antroposofisk Facebook-grupp nyligen.

Nu hör det till bilden att vissa antroposofer tror sig vara mer upplysta, mer omdömesgilla, ja kanske till och med större tänkare än människor i gemen. Man känner att man på sätt och vis är mer vetande då man analyserar fenomen i nutiden. Som om ens hemsnickrade teorier visar en stor tänkare i arbete. Den som ifrågasätter teorierna ses som oförskämd, åtminstone undertecknad som fick sina fiskar varma i en diskussion som kom att utveckla sig till ett storgräl.

Det började i ett samtal om beslöjade muslimska kvinnor där den upplyste lanserade sin idé att slöjan visar på en ångest för sinnena.

Hijab»Jag kan säga något antroposofiskt intressant! Och det är att denna ångest finns överallt i västerlandet. När en stor del av befolkningen lever sina dagliga liv med huvudet i en skärm eller mobiltelefon är det precis samma sak – hos de beslöjade muslimerna är det bara tydligare! Därför är den muslimska slöjan en perfekt spegling av den kantianska kunskapsreduktionismen i vår egen kultur – ångest för sinnena – kortslutning av sinnena! Och fundamentalismen i islam är en spegling av fundamentalistiska tendenser i vår egen kultur – därför ser vi det så tydligt – det är oss själva, det vi INTE är, eller inte blivit ännu, vi ser hos dem!«

En slarvig genomläsning av inlägget ger först intryck av skarpsinnighet. Men vid närmare betraktande framstår resonemanget som dunkelt. Trots åberopandet av känd filosof.  Den påstådda analogin mellan slöjan och skärmtittandet är i själva verket svårbegripligt. Den upplyste förtydligar:

»Folk som gömmer sig i den virtuella världen gör sig därmed anonyma, otillgängliga på ett mer sofistikerat sätt – till exempel på Facebook – det handlar fortfarande om ett beslöjande i min värld.«

mobiltelefonHär menar den upplyste att den moderna världen upplever ”en handikappad, död maskinkultur” som går ”hand i hand med ett muslimskt tänkande från medeltiden”. Resonemanget blir mer och mer märkligt. ”Muslimernas sätt att tänka – att sinnena, sinnesprocessen är något ont” – är analogt med tendensen att digitalisera allting i väst. ”Den ena mer luciferisk, den andra mer ahrimansk. Kunskapsreduktionism”.

»Kritikerna ser inte hur vi förberett vårt samhälle för en `muslimifiering´ genom amerikaniseringen. Dessa två tendenser är varandras tjänare.«

Vid det här laget börjar kommentarerna framstå som en karikatyr på ett antroposofiskt tänkande. Man känner igen begrepp och sätt att resonera, men innebörden är förvirrad. Och nu kommer en precisering. Den muslimska

»kvinnan skall beslöjas för att mannens sinnen inte ska frestas av hennes skönhet. Därmed kan man tala om en enorm misstro till sinnena (…) Jag ser en parallell i digitaliseringen. Den är också ett uttryck för en sinnesfientlig kultur.«

Det börjar bli dags att syna korten.

Slöjan har ju kommit till ur en tro på sinnena, inte en misstro. Det är ur en fruktan för vad sinnena kan åstadkomma om man inte beslöjar kvinnan. Och i det digitala är det knappast heller en misstro mot sinnena, vi ser snarare en fascination av en nyfunnen kommunikativ modell där den omedelbara sinnesupplevelsen stundtals förträngs. Men det gäller ju i så fall också läsningen av böcker eller lyssnandet på radio. Man kan därför knappast tala om en ”misstro mot sinnena”.

Men den argumentationen godtas inte av den upplyste. Att läsa från skärm ”kortsluter sinnesprocessen genom att spegla något som bara lever i oss själva”, får vi veta. Och sen följer en lång betraktelse om Albert Steffen, Goethe och Descartes som leder fram till att den moderna teknologin har rötter i ”den arabiska kulturkretsen” på 700-talet. Men inget om på vilket sätt det finns en analogi mellan skärmläsande och den muslimska slöjan.

Här blandar sig nu en annan upplyst in i samtalet med en snårig betraktelse över hur ”den nuvarande kulturella situationen i Europa” kan karakteriseras av pandemiska sjukdomar på medeltiden. Vad det nu kan ha att göra med den tematik vi diskuterar. Hur menar han? Jo man kan iaktta utvecklingen av en ”emotionell pest” från 1933 fram till idag – och här lägger han ut en länk där man kan ta del av ”källmaterialet” som utgörs av Steinerboken The Book of Revelation and the Work of the Priest. Jaha.

Här förväntas alltså deltagarna i debatten läsa en bok innan samtalet kan fortsätta. Det är uppenbart att den andre upplyste inte själv kan redogöra för sambandet mellan den nuvarande kulturella situationen i Europa och spanska sjukan och digerdöden. Han vill gärna hjälpa, skriver han – ”men du får göra arbetet själv”.

Då jag undrar hur man ska kunna ha en diskussion på de premisserna får jag svaret att Facebook är ”en illusion – en utväxling av data” och att jag inte har ”rätt” att kräva ett svar, och går sedan över till en betraktelse över förhållandet mellan Cyber Space och Gutenberg. ”Man behöver ju inte vara överens om allt – rätten till oenighet är källan till ett fritt andeliv.”

Här blandar sig så den upplyste nr 1 åter i samtalet, denna gång med en mer oförsonlig ton. Han är upprörd över att hans resonemang, ”som bygger på sakliga tankegångar hämtade från en spirituell-antroposofisk världsåskådning” blir bedömd ur en ”nationalkonservativ agenda hos vissa medlemmar”. Och nu tar grälet igång på allvar där missförstånd förstoras och tonen är hånfull.

»Det är för mig fullständigt oförståeligt vad du egentligen har för avsikt att vara i antroposofiska sammanhang – bortsett från att du har en historia där. För du visar i inlägg efter inlägg att det för dig bara handlar om att förlöjliga och desavouera allt som kunde vara en positiv och meningsskapande dialog som kunde leda till en förnyelse av antroposofiska tankegångar.«

Detta bara som ett exempel på nivån. Den upplyste är nu ordentligt arg. Jag har ju ifrågasatt hans spirituellt nyskapande analys. Vid det här laget beslutade jag och en god vän att lämna gruppen för gott. Som en annan deltagare formulerade det till mig i en chatt efteråt:

»Som antroposofiskt diskussionsforum är den där gruppen ju närmast en total besvikelse. Därtill dessa ständiga, irrelevanta kommentarer och folks oförmåga att formulera ett argument eller ens en tanke som är åtminstone någorlunda sammanhängande. Och dessa ständiga inlägg med länkar och referenser som folk inte ens bryr sig om att förklara varför de skulle säga något om vad som diskuteras. Och oförmågan att hålla sig till ämnet.«

Gruppen Hva antroposofer skriver iblant har när detta skrives 479 medlemmar, varav många är framstående inom nordisk antroposofi. Men de yttrar sig sällan eller aldrig i denna Facebookgrupp. Kanske för att de inte vill utsätta sig för de mindre nogräknade som nu styr och ställer där. Jag förstår dem, samtidigt vore deras närvaro viktig av rent hygieniska skäl. För antroposofins skull.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

PK – att acceptera vilka konstigheter som helst utan att låtsas att de är konstiga

♦ ♦ ♦ Den politiska korrektheten i Sverige är välkänd. Med förundran följer man utomlands hur den dominerande trenden i den svenska samhällsdebatten ängsligt anammas av kreti och pleti. Är det ett uttryck för osäkerhet och brist på självständigt tänkande? Synliggörs här vår folksjäls kollektiva karaktär? I vilket fall som helst, varför uttrycka egna åsikter när andra gör det så mycket bättre?

Jämlikhetsidealet är centralt. Och fördomsfriheten. Om detta är alla svenskar överens. Omdömesbildning kring detta sköter sig själv, så att säga. För oavsett hur en människa uppträder i klädedräkt och levnadssätt är h*n en av oss. Och vår fördomsfrihet gör att vi accepterar vilka som helst konstigheter utan att låtsas om att de är konstiga.

Detta leder inte sällan till egendomliga låtsaslekar swedish style. Som till exempel då jag la ut denna bild på Facebook med kommentaren ”Kulturskillnader. Två världar”, för att jag tyckte bilden på ett slående sätt sammanfattade en av vår tids stora förändringar, en illustration på ett problemkomplex som berör oss alla.

Och då vips, börjar den svenska låtsasleken med en ironisk kommentar. ”Det kan man lugnt säga. Att packningen får plats på bänken är ju superviktigt för vissa.”

Genom att låtsas att ryggsäcken är det intressanta, och avsiktligt missförstå bildens budskap, uppstår en komisk effekt. Helt klart. Fast avsikten är att ge mig bassning för min fokusering på de svartmaskerade figurerna där jag bryter mot första jämlikhetsbudet i ett land där alla ses som jämlikar. Så får man inte göra. Den groteska klädedräkten ska ignoreras och dess bärare ska uppfattas som vilka Andersson som helst. Man ska låtsas att de svarta särkarna är vanliga gångkläder.

Dessutom visar min rubrik ”Kulturskillnader, två världar” ett solklart vi-och-dom-tänkande som är ett mycket allvarligt brott mot PK-lagen. ”Dom” är ett fult ord, det finns bara ”vi”. Det har vi kommit överens om i det här landet för längesen.

Mitt lama förtydligande att det knappast är det gamla parets ryggsäck som är skrämmande, kan därför heller inte godkännas – och här når argumentationen absurda höjder: ”nej den är ju bara skrymmande – finns det något på den här bilden som är skrämmande är det herrskapets attityd”.

Ordleken skrämmande-skrymmande ger naturligtvis ytterligare debattpoäng. Jag känner att jag håller på att tappa greppet. Samtidigt är jag fascinerad av låtsaslekens brist på verklighetsförankring. För död och pina, låtsas inte om elefanten i rummet! Den heltäckande maskeringen ÄR OK! Liksom för övrigt allt som har att göra med islam!

Budskapet är tydligt: Låtsasleken är avsedd att visa solidaritet med en förtryckt grupp.

Och det är bara att inse – att argumentera mot detta exponerar bara min brist på solidaritet. Vad spelar det för roll om jag har ”rätt” när det samtidigt uppfattas som om jag sparkar på en som redan ligger? Javisst är det osakligt. Men med hjärtat på rätta stället – och det är det som räknas här.

Det finns ingenting att ångra i min rubriksättning. Den är ett sakligt konstaterande. I vilket som helst annat sammanhang skulle den vara okontroversiell. Man skulle nicka instämmande. Men nu är vi i Sverige med ett debattklimat svårt anfäktat av känslostyrda tankar på modet där sanningen är en sällsynt gäst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den svenska antroposofin marginaliseras mer och mer

♦ ♦ ♦ I en krönika nyligen ställdes frågan om den biodynamiska odlingen blivit omodern – Sverige har bara 15 registrerade biodynamiska jordbruk kvar och Saltå Kvarn har sedan länge slutat marknadsföra biodynamiska produkter. I alla andra sammanhang hade detta påkallat kraftfulla åtgärder från ansvarigt  håll. Men i antroposofiska sammanhang är det annorlunda. Här är det ingen som bryr sig.

Bio-odlingInga bekymrade betraktelser över sakernas tillstånd från ledande företrädare. Inga krav på resoluta tag från antroposofer i allmänhet. De få som vet om det tar det med ro. Man ser läget bara som en betydelselös fluktuation i mänsklighetsutvecklingen. I ett större tidsperspektiv, tusen år eller så, har saker och ting ordnat sig till det bästa menar man. Detta exponeras i den Facebook-diskussion som följde på krönikan. Att den biodynamiska jordbruksmetoden är på fallrepet kan till och med uppfattas som något positivt, som en uttryckte det.

»Metoden är för avancerad och kan därför inte verkliggöras i vår tidsålder. Det är bara en sak som kan göras – var och en skapar nätverk som arbetar vidare med idén. Det är en process som har en homeopatisk verkan! Tidsanden har sin egen dynamik och tempot är så högt att folk inte hänger med!«

Det är alltså kommentaren till varför biodynamisk odling håller på att dö sotdöden. Evighetsperspektivet gör att den aktuella situationen känns futtig, ja nästan betydelselös. En icke-antroposof undrar då sarkastiskt vilka ”tragikomiska ting som kommer att uttalas såsom förklaringar när hela det antroposofiska `projektet´ väl har havererat”. Och får svaret av en annan mer trosviss som opponerar sig mot begreppet antroposofiskt projekt. ”Jag kallar det för en beskrivning av det levande livet vars upprinnelse är ljuset”, i det han undrar var hon bygger sin ”svartsynta, halvt ironiska pessimism på”.

»Jag menar att tiden arbetar för antroposofin. För varje decennium som går mognar mottagligheten för en mer spirituell verklighetsförståelse.«

Den kritiska kvinnan svarar att det är ”tämligen världsfrånvänt” att ha uppfattningen att tiden arbetar för antroposofin.

»För även om det vore sant (vilket jag inte alls är övertygad om) innebär det inte nödvändigtvis en chans för antroposofin – i all synnerhet inte en antroposofi som är på borttynande.«

Men detta håller inte antroposofen med om. Bara ytligt sett kan man betrakta antroposofin som något på nedåtgående, menar han.

»Begrepp och föreställningar från antroposofi (…) vinner gehör hos alltfler människor. Det avgörande är att Rudolf Steiner och andra skapat ett ”rum” som med tiden kommer att påverka tankeklimatet.«

Skapandet av detta ”rum” kan liknas vid en jordmån med de rätta växtbetingelserna för grödor, menar debattören. ”Här är det utvecklingen i ett långt perspektiv man har för ögonen.” Den tråkiga verkligheten ersätts alltså med en utopi, en antroposofisk feberdröm. Realism byts mot trosvisshet. Den av debattörerna som tidigare talat om ”homeopatisk verkan” kommer nu till undsättning.

»Jag ser den biodynamiska principen som en homeopatisk medicin som lindrar jordens dödsprocess. Den egentliga utvecklingen ligger i människans etiska utveckling – och denna testas nu i upptakten till det stora kriget alla mot alla.«

”Allas krig mot alla” är en förutsägelse av Steiner som alla antroposofer känner till. Många menar att detta krig redan inletts med terrorismen. Skeptikern svarar:

»Det fina med det här perspektivet är att man inte behöver ta den blekaste hänsyn till verkligheten men kan ändå skapa illusionen av att stå mitt inne i ett gigantiskt och spännande, ja världsomvandlande, drama.«

Detta håller de båda antroposoferna med om, för de ser evighetsperspektivet som en mer ”objektiv” verklighet. De menar att kritikern har ”ett mycket kort tidsperspektiv”, och att det samtidigt är uttryck för ”en mycket modern människa”.

»Men Gud är ingen politiker. Han är mer som bonden som tänker på släktena som skall följa. Jag ser det som att antroposofin bara ytligt sett kan betraktas som på nedåtgående. Här är det de långa historiska förloppen som är betydelsefulla.«

Kritikern insisterar, ”ett långt tidsperspektiv är ju sällan en god anledning att ignorera verkligheten här och nu”. Och får svaret att det är ”korttänkt och mycket ytligt att inte vilja se impulserna i en större kontext”.

Att många antroposofer resonerar så här måste för de flesta utanför rörelsen uppfattas som fanatisk sekterism. Verkligheten behöver man inte bry sig om, det är bara en futilitet i evighetens belysning. Då jag skrivit en krönika om den svenska biodynamikens kris får man en klapp på axeln och en mästrande kommentar om att det är betydelselöst för man ”vet” att i det långa perspektivet är det andra saker som gäller. Så kommer det att vara även när den sista biodynamiska odlingen lagt ned. Så går det när man inte tar ansvar utan bara filosoferar.

Med att ta ansvar menar jag att som antroposof bry sig om en kris i en av dotterrörelserna. Vad beror den på? Kan vi som antroposofiskt kollektiv agera? Varför informeras inte medlemmarna? Det är som om man från ansvarigt håll inte bryr sig. Denna likgiltighet delas uppenbarligen också av den antroposofiska populasen. Jag menar att detta är ett märkligt beteende. Det är precis som om det inte spelar någon roll att den biodynamiska odlingen nått vägs ände. Det möts bara av en gäspning och snusförnuftiga kommentarer om att allt är i sin ordning.

Arne KDet hela speglar en ledarskapskris och brist på ansvar inom ledande kretsar som är kännetecknande för antroposofiska sammanhang. Arne Klingborg agerade samlande, dådkraftigt och inspirerande. Detta existerar inte längre. I vår tid ska vi inte ha någon ledare är det vanliga synsättet i våra kretsar. Var och en tar ansvar, menar man. Resultatet är ju då att ingen tar ansvar. Vi har ett naivt förhållningssätt i ledarskapsfrågor.

Om Arne Klingborg inte utövat sitt inspirerande ledarskap hade Järna-antroposofin aldrig blivit något annat än några läkepedagogiska verksamheter och biodynamiska odlingar. Utan hans storartade visioner och sällsynta initiativrikedom hade Järna aldrig spelat den roll för antroposofin som denna lilla ort gjort. Nu när ett sådant ledarskap saknas marginaliseras den svenska antroposofin mer och mer. 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Har biodynamisk odling blivit irrelevant?

♦ ♦ ♦ Har biodynamisk odling blivit omodern? Enligt Biodynamiska föreningens hemsida finns idag bara 15 biodynamiska odlingar i landet. Femton. Vi vet att biodynamiken länge varit på fallrepet och med anledning av en intervju med Saltå Kvarns VD Johan Ununger i Länstidningen nyligen blir problemet ånyo aktualiserat.

» Jag kan inte försvara […] biodynamisk odling för det är ingenting som Saltå kvarn jobbar med. Vi försöker bara göra bra mat. Vi jobbar sedan några år tillbaka med ekologiskt kretsloppsjordbruk, för att få ett uthålligt lantbruk i längden. Det är där vi försöker att ligga i framkant. Biodynamisk odling är inte något som vi driver framåt.«

Ett av de biodynamiska preparaten, gödselfyllda kohorn iordningställs.

Ett av de biodynamiska preparaten, gödselfyllda kohorn, iordningställs.

Vi vet att Saltå Kvarn för flera år sedan slutat marknadsföra biodynamiska produkter. Det finns för få odlare och vi kan gissa att orsaken är brist på lönsamhet. Men är inte det i sin tur orsakat av en bristande övertygelsekraft i metoden som sådan? Har metoden rentav misslyckats? Är teorierna fel? Ska vi som antroposofer betrakta begreppet biodynamisk odling som bara en vacker teori? Det är på tiden att medlemmarna i sällskapet får en lägesbeskrivning från ansvarigt håll.

För det låter onekligen som om loppet är kört. Gamla antroposof-kritikern Alicia Hamberg frågar sig var idealen tagit vägen med anledning av intervjun med Ununger.

»Bortsett från att ägaren är en antroposofisk stiftelse har man uppenbarligen inga som helst ideal kvar och inte heller någon särskild känsla för de biodynamiska jordbrukare, som till för bara några år sedan stod för allt spannmål Saltå Kvarn köpte in.«

Alicia ser detta som tecken på ”en djupgående och tilltagande likgiltighet inför ursprunget. Man har inte någon förbundenhet med kärnan, och ingen övertygelse kvar.”

»För den som oroar sig för antroposofiskt världsherravälde kan anmärkas att det står allt skralare till med andra incitament, såsom antroposofisk övertygelse. Det gäller generellt: allt från biodynamik till waldorfpedagogik. Den kärna som en gång fanns, blir allt mindre synlig, allt mindre existerande.«

Som utomstående har hon definitivt en poäng. Men även för antroposofer. För fem år sedan publicerades en analys i dåvarande Forum för antroposofi skriven av den framträdande konsulenten i biodynamisk odling, Hans von Essen. Det var en pessimistisk betraktelse över biodynamikens tillstånd i landet. Och nu är vi alltså i en situation då Saltå Kvarns vd menar att han inte kan ”försvara” biodynamisk odling.

Borde det inte vara dags att antroposofernas medlemstidning berättar för oss om huruvida biodynamisk odling är på väg att bli irrelevant? Vi har anledning att vara oroade.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

»Feminister drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker«

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

feminism 6Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

feminism 5Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 1 vote)

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

♦ ♦ ♦ Islam har blivit en av vår tids största problem. Inte för att det är en religion. Utan för att religionen är del av en förmedeltida kultur med ett tankeklimat som innefattar politik, sociala påbud och lagstiftning från 600-talet. Detta hade inte varit något problem om det så att säga ”hållits inom familjen”. Problemet har uppstått i anspråken på acceptans av en sekulär omvärld samtidigt som man kritiserar västvärldens modernitet och ”gudlösa” levnadssätt. I realiteten förkastar radikal islam allt vi står för av demokratiska värden.

Detta har inte de politiskt korrekta förstått. De ser islam som enbart en religion. De menar att terrorister som mördar i islams namn inte är muslimer utan vanliga kriminella. Slöjtvång, hedersmord, tvångsgifte och könsstympning bortförklaras av feminister och vänsterpartister som bara ett allmänt uttryck för vår tids våld mot kvinnor. Det är inget specifikt muslimskt problem, eftersom alla män är förtryckare. Det är svenska män som upprätthåller patriarkatet, inte islam.

Håller man inte med om denna förvridna verklighetsuppfattning stämplas man som islamofob.

De politiskt korrekta talar om islamisterna som en liten minoritet som inte är representativ för islam. Underförstått: de är ett beklagligt undantag i en majoritet av  fredsälskande, civiliserade medborgare. Det är majoriteten som är viktig i bedömningen av islam. Denna tankevurpa tillbakavisar Brigitte Gabriel med eftertryck i ett uppmärksammat You Tube-klipp. Att bortse från islamisternas betydelse för islam för att de är en minoritet skulle vara samma som att bortse från Hitlers gärningar bara för att majoriteten av hans folk var fredsälskande och civiliserade.

Och förresten är radikal islam ingen minoritet som PK-folket envist hävdat eftersom nästan hälften av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar. Att åtminstone 600 miljoner muslimer vill ha tillbaka ett barbariskt rättssystem från 600-talet (många sympatiserar även med hedersmord) gör att islam idag knappast kan betraktas som bara en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Vad vi talar om är ett i stora delar demokratifientligt och konfrontativt religionssystem. I detta You Tube-klipp visar Ben Shapiro statistiken.

Talet om att radikal islam skulle vara en minoritet inom islam är alltså en myt, liksom islam som en fredens religion. Att nästan hälften av världens muslimer sympatiserar med ett rättssystem som är en sorts mental fornlämning som rättfärdigar stening, avhuggande av händer, kvinnor som mannens ägodel och dödsstraff för homosexuella och avfällingar från tron gör tvärtom islam till ett hot mot demokrati och mänskliga värden.

Detta hade behövts debatteras för länge sedan i vårt land. Hur ska vi förhålla oss till alla problem i denna religiösa kultur? Att vi inte kommit längre i vår omdömesbildning beror på de politiskt korrekta som bromsat – och fortfarande bromsar – viktiga meningsutbyten i denna angelägna samhällsfråga. Precis som i andra frågor vi belyst i våra tidigare krönikor (här, här, här och här).

IslamofobiVi står fortfarande och stampar på samma fläck i konstaterandet att muslimer kräver ”respekt” för sin världsåskådning samtidigt som de själva inte respekterar andra religioner – och framför allt inte vårt lands dominerande sekulära tradition. De politiskt korrekta har dessvärre inte givit nån hjälp till nyansering. Genom att aggressivt brännmärka all kritik av islam har de istället bidragit till en polarisering. Kritiker har bestraffats med hån och offentlig vanära, en hållning som i åratal utgjort en mental järnridå omöjlig att forcera.

Rushdieaffären 1989 förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Där vänstern en gång hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Man har gjort allt fel. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att bry sig om, problemet är istället de som är rädda för den. Islamofobin är det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 2 votes)

Att stärka vår svaga nationalkänsla borde vara uppgiften, inte att förneka den

♦ ♦ ♦ Partiledartalen i årets upplaga av Almedalen präglades av fosterlandskärlek. Detta är ett trendbrott som överraskar.  ”Sverige, Sverige, älskade land”, sade KD:s partiledare Ebba Busch Thor och tackade svenska företag och kändisar för att se till att ”vårt namn går ärat över jorden”. Tills för helt nyligen var en sådan lovsång helt otänkbar, den svenska nationalstaten har i decennier haft lägsta tänkbara status – framför allt i media.

carl-larssonDå är Özz Nujjens uttalande i Aktuellt häromdan mer som det brukar. Han uttryckte missnöje med det ökade inslaget av nationalism i den politiska debatten och menade att nationalism bara är av ondo. I samma andetag uttryckte han stolthet över sitt kurdiska ursprung. Då var han plötsligen övertygad nationalist. Inkonsekvenser har nämligen aldrig bekymrat politiskt korrekta. Och den svenska ungdomsrepresentanten i EU, Dana Pourkomeylian, som var provocerad av de nya nationalistiska hållningarna, var därför snar att slå fast gamla kända PK-hållningar.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är det främsta orsaken bakom föreställningen om ett det existerande ”vi” och det andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Även vassa kolumnisten Alex Schulman sällade sig till rätt-tänkarna i en krönika där han försökte sig på en analys av orsakerna bakom nationalismen.

»Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara? Det finns plötsligt en nationalism här som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet. Det är inte en rörelse som är sprungen ur en stolthet över vad som finns här, utan den är sprungen ur en rädsla för det som inte är svenskt.«

Fast hans analys har stannat på halva vägen. ”Rörelsen” känner möjligen rädsla, men knappast för det som inte är svenskt. Rädslan kommer ur vår svaga nationella identitet. För det är ju vad de politiskt korrekta skapat. Sverige är ett landområde med en befolkning utan en naturlig upplevelse av nationalitet. Vi är ett folk som i viss mån är att betrakta som hemlöst, vilket i pekåarnas perverterade uppfattning är som det skall vara. Förlusten av identiteten som svenskar är inget de beklagar. Tvärtom, de är stolta, för de har aldrig förstått att synsättet är lika vansinnigt som att förneka betydelsen av familj och hembygd.

Det är denna identitetsförlust som skrämmer, inte inflyttade nysvenskar. Migrationen bara accentuerar förlusten. De som kommer till oss har nämligen en stark nationell identitet. Något vi saknar. Invandrarens påtagliga nationalkänsla imponerar på de som inte tycker att Sverige är mycket att hänga i julgran. Men skrämmer andra som får mindervärdeskänslor av samma anledning. Där gror en omedveten rädsla att de skall ”ta över” och att vi inte har något att sätta emot.

vi-och-domOch för tusende gången upprepar Dana Pourkomeylian PK-mantrat om ”vi” och ”dom”.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är den främsta orsaken bakom föreställningen om ett existerande ”vi” och ett andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Ja vi är ”vi” och de är ”dom”, so what? Så har det alltid varit per definition, och så kommer det att vara i framtiden. Min familj är ”vi”, grannens familj är ”dom”. Detta har bara varit ett problem för de politiskt korrekta som älskar att konstruera verklighetsfrämmande abstraktioner. Istället för att bry sig om det verkliga problemet – vår svaga nationalkänsla – agerar man som om det är skämmigt att vara svensk. Som om en dålig självkänsla skulle underlätta kontakten med de som har en stark nationsupplevelse. När man borde veta att känslan av jämbördighet är grundläggande i alla sociala sammanhang. Att stärka vår nationalkänsla borde därför vara uppgiften, inte att förneka den.

Att ett gott självförtroende skulle leda till ett ”avhumaniserande” av människor på andra sidan vår landsgräns är en märklig slutledning som är typisk för de politiskt korrekta. En stark självkänsla är tvärtom en fördel i alla sociala sammanhang, vilket är en självklarhet för de flesta. Om svenskar kunde känna sig trygga i sin nationella identitet skulle de inte skrämt behöva ty sig till Sverigedemokraterna.

Men så är det med de politiskt korrekta. Man är skicklig på att vrida en självklar argumentation till sin motsats (se tidigare artiklar i ämnet här, här och här).

nationalistisk_brukshundVår nationella identitet reducerar de till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Journalisten Hynek Pallas menar att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Så resonerar pekåarna. Det är en vriden, perverterad uppfattning.

Sanningen är ju att nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt. För många blir det medvetet först  utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet utomlands stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Upplevelsen att man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap, blir då tydlig.

Men så långt har inte de politiskt korrekta tänkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)