Den europeiska paradoxen – det är inte islamisterna utan islamofoberna som är problemet

♦ ♦ ♦ Då Angela Merkel 2014 fördömde den islamkritiska organisationen Pegida för att ha ”fördomar, kyla och till och med hat i sina hjärtan”, kunde hon istället beskyllt salafisterna och andra radikala islamska yttringar för precis samma sak, menar Douglas Murray i sin bok The Strange Death of Europe. Att inte kritisera orsakerna utan vända kritiken mot de som reagerat på dem – kom att bli de europeiska makthavarnas förhållningssätt dessa krisår. Här hemma var det inte islamisterna som ansågs vara problemet utan islamofoberna.

Douglas Murray

På 1980- och 90-talet var det knappast någon som förutspådde att de första decennierna av det tjugonde århundradet i Europa skulle präglas av diskussioner om religion, menar Murray.

»Påståendet att diskussioner om blasfemi och dödsstraff för blasfemi återigen var att vänta i Europa, skulle allmänt ha betraktats som galenskap. Inte för att varningssignalerna saknades. Hur kunde de? Problemet var att de ständigt ignorerades.«

1989 dömdes författaren Salman Rushdie till döden av Irans ledare Ayatollah Khomeini för boken Satansverserna och Europa fick för första gången lära sig ordet fatwa. Vid det laget fanns en knapp miljon muslimer i England och Europa hade fått upp ögonen för de problematiska sidorna av denna världsreligion. Hur kom man till tals med dem? Som den brittiska regeringen sade sig: ”What number do I dial to get the Muslim community?”

1990 sa en muslimsk ledare i Holländsk radio, ”de som är motståndare till islam eller motsätter sig Allah och hans profet har ni tillåtelse att döda, hänga, slakta eller förvisa, som det står i Sharia”. Om inte förr förstod man nu att islam var inkompatibel med västerländsk kultur, helt enkelt för att man var motståndare till den. Trots detta låtsades det holländska samhället att dess egen tolerans skulle kunna samsas med islams intolerans.

Sen följde attacken nine eleven, mordet på Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali var tvungen att fly från Holland till USA, för att nämna bara några få islamrelaterade händelser. Sen visade det sig att en växande antisemitism orsakades av unga muslimer som invandrat från mellanöstern. Mellan 2013 och 2014 rapporterades 851 antisemitiska incidenter bara i Frankrike. Att invandrarna skulle ta med sig sina fientliga böjelser till landet de flytt till var uppenbarligen inget de styrande hade föreställt sig.

Sen kom historien med Muhammedteckningarna och Lars Vilks rondellhund med åtföljande dödshot som krävde livvakt dygnet runt. 2015 slaktades större delen av redaktionen på satirtidningen Charlie Hebdo av islamistiska terrorister. Trots flera decenniers tecken i skyn, från Rushdie-affären och framåt, hade makthavarna inte förutsett detta.

»Ingen av de som öppnat gränserna för massinvandring från tredje världen hade någonsin tänkt på det som en muslimsk fråga. Ingen var förberedd på möjligheten att de anlända kanske inte bara skulle bli svåra att integrera utan också ta med sig sociala och religiösa åsikter som andra minoriteter skulle få lida av på grund av bristande framsynthet. Ingen med inflytande hade förväntat sig att en uppgång i invandringen skulle leda till en ökning av antisemitism och övergrepp på homosexuella.«

Men myndigheterna fortsatte att mörklägga, skönmåla och argumentera mot de som var oroliga på grund av islamisters destruktiva handlingar. Vid ett muslimskt bombdåd i London 2007 sa Labour-politikern Jacqui Smith att det skulle vara fel att kalla attacken för ”muslimsk terrorism” eftersom terroristernas agerande skedde i strid med med deras tro. Hädanefter, sa han, vore det lämpligare att kalla dessa händelser för ”anti-islamisk aktivitet”. I Sverige förnekades ständigt att islamistiska terrordåd hade något att göra med islam, det var bara vanliga kriminella, och deras utrop Allahu akbar sa de bara för att de missförstått islam.

Ayaan Hirsi Ali

Liknande förhållningssätt var snarare regel än undantag hos den politiska eliten och media – och är så än idag. Hur har sådana intellektuella kullerbyttor varit möjliga? Troliga orsaker är okunnighet, man har inte förstått problemen islam för med sig, och att man därför inte vill erkänna sin inkompetens. Men framför allt att för liv och pina motarbeta främlingsfientlighet. Man har agerat politiskt korrekt, vilket är ett snyggare sätt att ljuga.

»Liksom politikerna visade media tvärs över Europa väldigt lite önskan att förstå eller offentligt yttra vad som var på gång. För tidningarna var det uppenbart – en kombination av rädsla, feghet och internalisering – införlivande – av hotet. Politikerna kunde inte erkänna problemet eftersom de var ansvariga för att de infört det i Europa.«

Holländska myndigheter berövade Ayaan Hirsi Alis medborgarskap för hennes kritik av islam, samtidigt som hon hade livvakt på grund av dödshot. Hon var tvungen att fly till USA. `Hon var troligen den första flyktingen från Europa sen Förintelsen´, som Salman Rushdie sa. Europa verkade tro att problemen med extremismen skulle upphöra om människor som påtalade dem försvann. Den inställningen råder fortfarande.

Nästa gång kommer en tredje avslutande artikel om The Strange Death of Europe.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

”Europas civilisation håller på att begå självmord”

♦ ♦ ♦ Det problematiska med massinvandringen i Sverige påtalades tidigt av en växande opinion som  ville diskutera vad detta skulle innebära för nationen och vilka konsekvenserna skulle bli. Men det var en problematisering som avfärdades av politiker och media  som ”främlingsfientlig” och ”rasistisk”. Detta trots stora svårigheter att ordna förläggningar och att man inte kunde redovisa en plan för integrationen.

En som intresserat sig för massinvandringens fenomenologi är den engelske författaren och chefredaktören Douglas Murray som i sin bok The Strange Death of Europe visar på mer övergripande perspektiv som aldrig förekommit i den svenska debatten.

Och han skräder inte orden. Som bokens titel antyder menar han att den civilisation vi känner som Europa håller på att begå självmord och att vi länge bevittnat ett märkligt fenomen som med få undantag gäller alla länder inom denna gemenskap: den styrande eliten agerar mot folkets vilja. Det är eliten som genomdrivit massimmigrationen trots kraftfulla protester, för som Fredrik Reinfeldt sa – bara barbari kommer från det egna folket medan de goda inflytandena kommer utifrån.

Olyckligtvis har denna miljoninvasion skett samtidigt som Europa förlorat självförtroende, traditioner och själva identiteten, menar Murray. Möjligen hade någon sorts lösning kunnat uppnås vid en bred offentlig diskussion men detta har begränsats till ett minimum. Den politiska eliten och media har nämligen trott att vem som helst i världen kan flytta till Europa och bli europé, bara sådär, utan märkbara konsekvenser. Fast alla vet att det är svårt att tänka sig det omvända – att vi själva snabbt skulle kunna bli kineser, somalier eller syrier bara vi flyttade dit.

Man har inte förstått att den egna identiteten och avhängigheten till  ursprung, kultur och traditioner präglar oss för resten av livet. Normal invandring påverkar knappast ett land, medan de mängder vi bevittnat de senaste åren kommer att förändra Europa radikalt, helt enkelt för att människor med utomeuropeiska värderingar kommer att prägla samhällsklimatet. Som Douglas Murray formulerar det:

»Världen har kommit till Europa precis då Europa har tappat förmågan att uppfatta sin egenart. Och då inflödet av miljoner människor från andra kulturer till ett kulturområde med stark identitet kanske skulle ha gått, fungerar det inte med detta miljoninflöde till en skuldmedveten, utsliten och döende kultur.«

Oron inför det växande invandringsflödet till Sverige bemöttes i början med beskäftiga pekpinnar, exempelvis då Ingrid Lomfors från Levande historia sa att immigration till Sverige är inget nytt, vi är alla  egentligen invandrare, och i alla händelser finns det inget man kan kalla ”svensk kultur”. Även om denna massinvandring skedde inför ögonen på allmänheten menade de styrande att detta inte var ett nytt fenomen och att det inte var ett problem utan en ”möjlighet för landet”.

Man kan fundera över myndigheters och medias envetetna ignorerande av det folkliga motståndet mot massinvandringen. I rädslan för främlingsfientlighet och islamofobi har man betonat det positiva i multikulturalism och mångfald. För att förstärka detta har man talat illa om Sverige. Vi har ingen kultur som Mona Sahlin sa, det är bara andra länder som har det.

Detta häpnadsväckande uttalande visar på en svensk självbild som är brutal: vi skäms för vårt land och ser därför multikulturalismen som en räddning. Detta bottnar i en bristande självsyn eftersom vi inte kan uppfatta den svenska särarten, ett ointresse som fött mindervärdeskomplex som i sin tur söker kompensation i inflytande från andra länder med en tydligare identitet.

Jag tror detta är förklaringen till det svenska självhatet som vi ser så många exempel på i media. ”Svenskhet” och ”svenska värderingar” betraktas som verklighetsfrämmande illusioner, medan utomeuropeiska kulturer respekteras oavsett problematiska sidor uppenbara för vem som helst.

»Så européer är skyldiga för vad som händer med dem, nekas legitima möjligheter att göra invändningar, flertalet synpunkter anses inte bara farliga utan marginella. Av alla länder i Europa som deltar i detta experiment är Sverige ett av de mest intressanta, inte minst för att ha den mest strikt tillämpade politiska och mediala konsensusen i något av de europeiska länderna.«

I vårt land uppfattas begreppet multikulturalism som ett samhälle där inga grundläggande konflikter kan uppstå mellan olika värdesystem och kulturer. I ett sådant perspektiv uppfattas alla kulturella yttringar som både likvärdiga och berikande. Det har inte reflekterats över den uppenbara konflikt som kan uppstå mellan kulturella traditioner förankrade i förmoderna samhällssystem och det sekulariserade, jämställda och demokratiska samhällets värdegemenskap (Rojas SvD 13/1-16).

För konflikter har det ju blivit. Redan 2010 sa Angela Merkel ”att bygga ett multikulturellt samhälle och leva sida vid sida och uppskatta varandra har misslyckats, fullständigt misslyckats”. Englands premiärminister David Cameron yttrade snart samma mening, liksom Australiens och Spaniens premiärministrar. Frankrikes Nicolas Sarkozy sa:

»Sanningen är att i våra demokratier har vi blivit alltför upptagna av identiteten hos dem som anlände och inte tillräckligt intresserade av identiteten hos det land som välkomnade dem.«

Fortfarande uppfattar svenskar mångkulturalism som synonymt med pluralism, etnisk mångfald, och att man inte har något emot att människor med olika bakgrund flyttar till vårt land. Man har ännu inte förstått konsekvensen: parallella samhällen och kolliderande värdesystem som i dag tydligt manifesteras i oroligheterna i många av våra förorter. Redan den politiska filosofen Samuel Huntington sa ”multikulturalism är i grunden en anti-europeisk civilisation. Det är en anti-västlig ideologi”.

I en följande krönika ska vi vidareutveckla några av de frågeställningar Douglas Murray tar upp i sin bok.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag

♦ ♦ Jag och min kompis startade ett rockband i början på sextiotalet med två andra killar. Att någon tjej skulle vara med var inte ens påtänkt, det sågs som en absurditet på den tiden, inte minst för att det inte fanns någon kvinnlig rockmusiker vi kände till. Begreppet ”band” var en sammanslutning av män, något annat var okänt. Det var killarna som lirade – kvinnor var fans, inte utövande musiker. Varför? Troligtvis för att rockmusik hade en utpräglad machostämpel, den uppfattades som en ”manlig” sak där killarna hade hjältestatus. Och tjejerna visade inget intresse att spela.

Honey Lantree, en av de första kvinnliga rocktrummisarna, med sina medmusiker i The Honeycombs.

Det var först några år senare som ett engelskt band väckte sensation med att ha en kvinnlig trummis (Honey Lantree i The Honeycombs). Det var väldigt exotiskt. Även om rockbranschen fortfarande domineras av män består branschen idag av många kvinnliga musiker. Men fortfarande är det ovanligt med rockband som enbart består av kvinnor och kallas då följaktligen för tjejband, en saklig benämning på en kuriositet.

Men benämningen tjejband irriterar Lena Lind Palicki i SvD 20/1 som ser normkritiskt på begreppet. Vänsterfeminister vill ju omvärdera mycket som anses självklart. Hennes argusögon ser nyanser vi andra missat i det att hon upplever en förminskning i begreppet tjejband jämfört med ”vanliga” band:

»Tjejband används om band med tjejer, medan ett band består av killar, fotboll spelas av män, damfotboll av kvinnor, särskilda pappadagar och pappamånader används om pappors föräldraledighet medan ordet mammalmånader knappast används. Så har mönstret sett ut. Det har bidragit till att ett kön ses som norm och andra som avvikare.«

Plötsligen ser jag hela normhysterin i ett förklarat sken. Det ligger ingen värdering i begrepp som tjejband eller damfotboll. Begreppen har uppstått spontant för att benämna fenomen som är förhållandevis nya, ovanliga. En neutral upplysning om en ovanlighet som är intressant, ja till och med glädjande. Va kul att tjejer också lirar ungefär.

Normer uppstår efter mångårig praxis. Att vara ”normkritisk” blir därför en poänglös kvasiintellektuell lek med ord, en beskäftig önskan att saker vore annorlunda i enlighet med radikalfeministiska flumteorier. Autentiska normskiften uppstår ur ny praxis. Det är verkligheten. När förekomsten av kvinnor inom rockmusiken blivit vanlig kommer begreppet tjejband försvinna eftersom det blir irrelevant. Likaså begreppet tjejfotboll då kvinnor ingår som en naturlig del i manliga fotbollslag.

Den radikalfeministiska normkritiken har besvärande utopiska drag. Dess karaktär av intellektuell feberdröm som saknar förankring hos en bred allmänhet framstår kanske tydligast i frågan om könsidentiteter. Att en minoritet av befolkningen har oklar könsidentitet har resulterat i att radikalfeministerna har förkastat ”tvåkönsnormen” och menar nu att det finns 70 könsidentiteter! I USA har man kommit fram till ”bara” 58. Ivar Arpi skriver i ledaren 20/1 i SvD.

»Innan man började ifrågasätta könsroller skulle beteendet följa med den kropp man hade, nu ska i stället kroppen anpassas till det beteende man har. Om den andra vågens feminism menade att det sociala könet är konstruerat, går dagens queerfeminism längre och säger att även det biologiska könet är helt föränderligt. All könsidentitet är ett slags dragshow. Inget är naturligt, allt är inlärt.«

I offentliga utredningar och rapporter får man lära sig om ”tvåkönsnormen” som något ”begränsande och uteslutande”. Och detta sagt om en uppfattning som 99 procent av befolkningen har.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

I vågen av flyktingempati fanns inget intresse för konsekvenserna

♦ ♦ ♦ Det yttersta ansvaret för den svenska flyktingkatastrofen ligger hos regeringen. Det är i första hand den som är ansvarig för en flyktingpolitik som åstadkommit ett skuggsamhälle med illegal invandring,  hedersproblematik, förortskriminalitet, hög arbetslöshet bland invandrare och så vidare.

Men regeringen har inte agerat i ett vacuum. Även om många varit kritiska till deras invandringspolitik (som länge tystades ner) var troligtvis en majoritet av svenskarna positiva till invandringen – också när den nått de absurda höjder som ledde till att slussarna stängdes hösten 2015. Hur tänkte de? Hur i all världen kunde de se positivt på denna extrema situation? I diskussioner med mina antroposofiska vänner, där många varit positiva till massinvandringen, har synsätten blivit tydliga för mig. Som här i en facebookdiskussion.

»Vi har ett historiskt ansvar att hjälpa de människor som kommer hit och har flytt. De har gått igenom oerhörd strapatser för att komma hit och deras upplevelser är starka. En afgansk elev som jag hade kunde inte ens se vatten på film, utan att må illa på grund av de händelser som utspelats i hans liv. Jag tycker det var positivt att det fanns en våg av empati i Sverige och en våg av att vilja hjälpa. (…) De människor som är här, de människorna ska inte lida för att det historiskt tagits fel beslut eller att andra länder inte kan ha den generositeten gentemot flyktingar, utan flyktingarna ska vi ta hand om.«

Förespråkarna för en restriktiv flyktingpolitik ser naturligvis tragiken i flyktingarnas situation, men för de som är för massinvandring går flyktingarnas nöd före alla eventuella hänsynstagande till landets begränsade förmåga att ta emot sådana människomassor. Här finns inget intresse för konsekvenserna, ett tydligt exempel på den banala godhet Ann Heberlein myntat i sin bok med samma namn. Man vill bara visa välvilja utan tanke på följderna.

»Jag anser att oberoende av vilka misstag Sverige och dess politiker gjorde/gjort vad gäller flyktingkrisen går de misstagen att rätta till av civilsamhället – om civilsamhället och människor som du och jag hjälper till. Det finns inget ”vi” och ”dom” i den här frågan, för flyktingarna befinner sig redan här. Det är de immigranter vi tagit emot – ofta unga, förvirrade och ambitiösa.«

Denna formulering antyder att jag är hjärtlös samtidigt som jag tillrättavisas – gnäll inte, hjälp till istället. Det är lätt att vara efterklok är tematiken i diskussionen – inga sakskäl om hur integrationen skall fungera, istället moraliserar man och visar indignation över att invandringen ifrågasätts. Man anser att kritikerna borde skämmas.

»Det är alltid lätt att se följderna efteråt och tala om vad som gick fel – och många gör det. Men de som tror sig ha en övergripande lösning och analys är sällan de som ”hjälper till”. Det finns oerhört många svenskar som inte ”syns” och som gör allt som står i deras makt att få integrationen att gå så bra som möjligt. Jag blir bara matt av människor som pekar ut felaktigheterna och inte konkret gör något. Jag har mött dem ofta. Men det hjälper inte att ta avstånd och kritisera. Ubuntu (en människa är en människa bara genom en annan människa) behövs.«

De som haft fel vill inte få detta påpekat, vilket är en bitter kalk att dricka för dem som hela tiden varnat för dessa problem, för alla de som protesterade mot massinvandringen men antingen blev tystade eller hånade. Vi var många som sa till FÖRE utan att man lyssnade, och när vi nu hamnat i det vi förutsade förväntas vi stillatigande ”hjälpa till”, en fräckhet som de banalt goda inte verkar förstå. Istället koketterar man med sina vällovliga föresatser, man har ett godhetsalibi som övertrumfar alla efterräkningar. Att inse att ens föreställningar varit helt orealistiska är det inte tal om, än mindre att be om förlåt.

Och det är klart att det finns ett ”vi” och ”dom” – hur skulle det kunna vara annorlunda? Vi är mottagarna och de har bett att få komma hit. Det är ingen jämställd situation. Vi står för värdskapet, de är gästerna. När de efter några år har lärt sig sederna i vårt land kan de bli svenska medborgare. Först då står de på jämställd fot med oss. Det är inte som mina vänner anser att en invandrare blir svensk så fort vederbörande träder över gränsen, som jämbördig världsmedborgare.

Det är som om invandringsförespråkarna ännu inte förstått konsekvenserna av massinvandringen. Som om de inte fattat att hedersproblematiken, förortskriminaliteten, gruppvåldtäkterna och islamghettona är ett kvitto på deras multikulturella utopi. Som om de inte ser vad som faktiskt föregår i verkligheten och som om motståndarna till massinvandringen skulle vara känslokalla cyniker och extremnationalister som inte bryr sig om tragiken i flyktingvågen.

Det är en debatt på dagisnivå. De som hela tiden förordat en strikt invandringspolitik upplever naturligtvis tragiken hos de flyende som alla andra, men såg från början att en massinvandring bara skulle leda till nya problem, vilket visade sig vara rätt.

Det är regeringen som har det yttersta ansvaret för invandringspolitiken men utan ett exceptionellt folkligt stöd hade de knappast genomfört en massinvandring som saknar motstycke historiskt. Förutsättningarna för denna ohämmade invandring var en naiv längtan hos många människor att få visa godhet, att ge sig hän åt en praktisk människokärlek, att känna sig stå på den rätta sidan och kunna anklaga dem som manade till besinning att de hade fel.

I denna extatiska självberusning kunde de inte drömma om att deras goda föresatser skulle få destruktiva följder – och många förstår det fortfarande inte. Icke desto mindre har deras naivitet förändrat Sverige för all framtid.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

AB läxar upp finansministern för att hon inte ljuger

♦ ♦ ♦ På senare år har en problematik blivit allt tydligare i den politiska debatten: verkligheten har ersatts av den ideologiska tolkningen av den. Gemensamt för S,V och MP har varit en tydlig intention att formulera vad som borde vara snarare än vad som är. Det borgerliga blocket vill hellre tala om vad som föreligger och SD-sympatisörer ser den S-märkta försköningen eller förtigandet av fakta som ett rent svek, ett sätt att blanda bort korten.

I frågor kring polisens oförmåga att lösa våldtäkter, gängkriminalitet, hedersproblematik och avhysning av de med asylavslag är skönmålning av fakta provocerande. Problemet med denna politiska strategi har i synnerhet gällt frågorna om islam (det är en fredsreligion, säger du något annat är du islamofob), invandring och integration där massinvandringen fram till helomvändningen 2015 beskrevs som oproblematisk.

Därför var det överraskande då finansminister Magdalena Andersson i en DN-intervju 22 december sa ”integrationen funkar inte som den ska. Flyktingar kan få det bättre i andra länder”. En högt uppsatt socialdemokrat som säger sanningen! Några dagar innan hade dessutom justitieminister Morgan Johansson nödgats tillstå att även muslimer nog hade en skuld i den tilltagande antisemitismen. Hade han blivit islamofob helt plötsligt?

Bildresultat för karin pettersson aftonbladet

Karin Pettersson

Dessa u-svängar chockade inte bara en luttrad allmänhet, kanske regeringsorganet Aftonbladets ledarskribent Karin Pettersson var mest tagen. Så här får man väl inte säga som socialdemokrat! Har de glömt den politiska grundregeln du skall alltid skönmåla, alltid säga vad som borde vara. Så hon skrev helt sonika en ledare med ett förslag till vad finansministern borde ha sagt! En del av detta förslag låter så här:

”Sverige är ett av de länder i världen som går bäst just nu. Tillväxten är hög, sysselsättningen ökar och arbetslösheten går ner. Fack och arbetsgivare har i samförstånd kommit överens om förslag som ska få ut fler nyanlända på arbetsmarknaden.”

Det är formuleringar om hur mycket bra regeringen utfört, men inte ett pip om problemet ifråga. Som slutkläm föreslår Karin Pettersson att finansministern skulle drämma i med:

”Och en sak ska ni ha klart för er: jag kommer aldrig att gå med på en retorik där människor ses som en börda, snarare än tillgångar och jämlikar i vårt gemensamma samhällsbygge.”

Ledarskribenten vill att problemen med invandringen ska döljas, vilket är sensationellt för att komma från en av våra ledande tidningar. Borde inte media sträva efter sanning? Dessutom bygger argumentationen på ett tankefel. Det är inte enskilda människorna som är en börda, det är invandringspolitiken som är ett problem. Det är en väsentlig skillnad. Magdalena Andersson tillstår att regeringen gjort ett misstag – inte att asylsökande är mindre värda.

Hade finansministern argumenterat som AB:s chefredaktör vill hade vi inte fått reda på hur regeringen tänker i en viktig samhällsfråga. Det hade blivit de sedvanliga flosklerna. Här ser vi också det många misstänkt länge – hur en av landets största tidningar spelat med i spridandet av lögner om invandringen. Här har det inte varit tal om att granska och avslöja makten, man har istället fungerat som maktens megafon precis som i diktaturer.

Men man går steget lägre och läxar upp makten för att den inte fortsätter ljuga.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

På rundresa i Marocko med Ivar och Johanna

Vi fick tag på en jättebillig resa till Marocko, fjorton dagar, Ivar Johanna, Nina och jag. Direktflyg till Marrakesh. Därifrån skulle vi den första veckan per buss besöka Meknès, Fes, Rabat och Casablanca.

Marocko ligger i det nordvästra hörnet av den afrikanska kontinenten

Planet var fullsatt av förväntansfulla svenska pensionärer. Efter fem timmars flygresa började bussresan. Vi skulle hinna med mycket – till exempel många vackra portar, stora och magnifikt mönstrade.

Vi besökte marknader med trånga gränder trafikerade av fotgängare, åsnor, cyklar, motorcyklar och mopeder med hål i väggen där man sålde allt mellan himmel och jord. Och vi fick se vad storkarna bor på vintern.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från trånga gränder kom man in till salsliknande, överdådigt dekorerade rum då man skulle fika.

Vi besökte flera marknadsplatser med horder av försäljare som ansatte oss. Då vi gick förbi ett gatukök fick jag veta att jag borde äta för jag var så ”skinny”. Med sånt förföriskt smicker kan man gå på vad som helst.

Då vi passerade en människa med ormar lade han blixtsnabbt en orm runt min hals, satte en fez på mitt huvud och propsade på att fota mig med min mobil och innan jag visste ordet av skulle han ha hundra kronor för besväret. Han fick tjugo.

 

På vår resa den första veckan kom vi till Casablanca där vi bjöds på vin och frestades med hästridning. Men många ville uppleva havet, tog av sig och vadade ut en bit. Dock inte Nina som bara ville känna med händerna. Men hon överraskades av en våg som sköljde över skorna…

Minareter såg vi överallt och i Casablanca till och med offentlig bön med en församling ute på platsen framför moskén i bakgrunden.

 

 

 

 

 

 

Maten intogs i hotellmatsalar utefter resrutten. Det var gående bord med allehanda rätter. Förvånansvärt mild kryddning där svensk mat i jämförelse framstod som kryddstark.

Av alla lyxiga ställen vi dinerade på var nog denna med pool den som tog priset.

Den exklusiva miljön uppskattades inte bara av oss utan också av fåglarna som tydligen skaffat sig vissa vanor…

 

 

 

 

 

 

 

 

Andra veckan var vi tillbaks i Marrakesh där vi bodde på ett hotell med hus i den jordfärg som är dominerande i Marocko och där vi åtnjöt all inclusive-service. Nu hade det blivit kyligt, även om solen fortfarande värmde, men det var för kallt för att bada.

Utsikt från vårt fönster.

Vi gjorde en halv dagsutflykt upp till Atlasbergen, hemvist för berber-folket som har en stark ställning i marockansk kultur.

Vi fick besöka ett hem, se hur husmodern kokade te och ta del av det hänförande landskapet från balkongen.

På en intilliggande balkong var glasskärvor inmurade i balkongräcket, en vanlig åtgärd för att skydda mot inbrott.

Reselektyren avslöjade att vi var en samling antroposofer med ett mångårigt förflutet i Järna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.4/10 (9 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 5 votes)

Det tongivande etablissemanget motsätter sig utvisning av illegala invandrare

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.6/10 (14 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 9 votes)

Walter Ljungquist om sitt förhållande till antroposofin

♦ ♦ ♦ Att författaren Walter Ljungquist (1900-1974) var antroposof är allmänt känt i antroposofiska kretsar. Också bland samtidens litteraturkritiker, som trots stor respekt och erkänsla för hans författarskap ”såg antroposofi i varje buske”, som Walter en gång uppgivet sa. Att vara antroposof är knappast en fördel för en som vill tas på allvar som konstnär. Snarare tvärtom. Det var mer ”trots” än ”tack vare” antroposofin han betraktades som ”författarnas författare”, som en kritiker en gång uttryckte det.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg 1933.

Walter Ljungquist deltog aldrig i det officiella antroposofiska umgängeslivet, han levde ett stilla liv på landet med sin fru Gerda Antti där han fick arbetsro. Han deltog sällan med texter om sitt antroposofiska engagemang. Men det fanns undantag. Då Bonniers 1963 gav ut antologin Antroposofin i teori och praktik, ett urval av Rudolf Steiners uppsatser, fick han i uppdrag av sitt förlag att skriva ett introducerande förord.

»Ställd inför uppgiften att i ett kort förord ge en bild av Rudolf Steiner och antroposofin inser jag genast det hopplösa i detta – på grund av materialets rikedom och min egen inkompetens.«

Trots det ödmjuka anslaget kom förordet att bli ett intressant vittnesmål om hur han i sitt liv närmat sig antroposofin.

»Jag var i trettioårsåldern och hade efter många metamorfoser hamnat i ett slags defaitistiskt, ödsligt undergångssvärmeri, en kulturpessimistisk nederlagskult, som jag trodde var definitiv. Detta skede var dolt för yttervärlden och fick aldrig något litterärt uttryck, men i Oswald Spenglers filosofi sökte jag min ”näring” och i Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen såg jag mitt – skulle man kunna säga – ”evangelium”.

Jag började läsa Rudolf Steiners skrifter inte i något behov av ”tröst” och ledning, utan i den halvmedvetna avsikten att försöka ”avslöja” honom och ”frigöra” mig från antroposofin: eftersom jag i viss mån var uppvuxen med den, enär min far och ett par av mina bröder var antroposofer, ”måste” jag revoltera mot den.

Men när jag under loppet av omkring tre-fyra år genom läsning, diskussioner med en av mina bröder, åhörandet av en mängd föredrag av (…) och umgänge med antroposofer satt mig in i något mer än vad man kan anse vara de första grunderna till kännedom om antroposofin fann jag att allt jag ”trott” om den var fel, och jag insåg nästan förfärad att jag – alltjämt under motstånd – bara allt oftare måste böja mig för dess obönhörliga konsekvens mitt i den svåröverskådliga mångsidigheten, dess logiska sammanhang ”ovanför” alla skenbara motsägelser, dess stränga krav på en rent andlig aktivitet och den outtömliga, skiftningsrika livs- och världskännedom man mötte där, kort sagt: dess sanningsprägel.

Jag erfor den motvilja och olustkänsla man känner när ens önsketänkande avslöjas. Slutet blev – kan man säga – att det inte var jag som avslöjade Rudolf Steiner, utan han som avslöjade mig. (…)

Jag hade alltjämt min fria vilja att protestera, förneka och ge upp, men jag kunde inte komma ifrån att jag inte längre var densamme som när jag började. Jag hade mött något som gjorde att det var mig omöjligt att återvända till min utgångspunkt. Där fanns inte längre något att hämta. Jag hade ”vuxit ifrån” den. Jag hade börjat ”tänka om” – från grunden. Och med detta nya tänkande kunde jag bara gå vidare. Och än idag är jag ”på väg”. (…)

Men det var nu som jag erfor den djupa förvåning, som förr eller senare alltid griper den som trängt tillräckligt djupt in i Rudolf Steiners tankevärld: en förvåning att någonting sådant har kunnat existera så länge – nu, idag, över ett halvsekel – och funnits tillgängligt för alla utan att uppmärksammas mer av en hopplös förtvivlad och sökande värld. Har den västerländska kulturen råd att undvara Rudolf Steiner? (…) Tekniskt-materiellt har mänskan nått därhän där vi andligt borde befinna oss nu: i världsrymden.«

Att Walter Ljungquist trots sin antroposofiska hemvist ändå togs på allvar av det litterära etablissemanget visar att antroposofin bidragit till en fördjupning av personskildringar och sammanhang i hans böcker på ett sätt som kanske inte varit möjligt utan den. Ett bevis så gott som något på dess giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.8/10 (19 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -1 (from 5 votes)

De intellektuella måste ta första steget till ett vårdat samtalsklimat

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 4.8/10 (14 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -3 (from 7 votes)

Reaktionen på terrordådet i Stockholm flyttade fokus från viktiga frågor till flower power-flum

♦ ♦ ♦ Reaktionen på terrordådet i Stockholm sjunde april detta år väckte naturligtvis bestörtning. Men efter bara några timmar dominerades media av något typiskt svenskt; vi uppmanades att inte vara rädda, att inte hemfalla åt hat, vi varnades för polarisering och främlingsfientlighet, att inte låta terroristen ”få rätt”. Som Ann Heberlein skriver i sin bok Den banala godheten:

Post it-lappar med kärleksbudskap på Drottninggatan efter dådet.

»Ett genomgående tema i reaktionerna på terrordådet på Drottninggatan är alltså inte, som man skulle kunna föreställa sig, fördömande av terrorn och sympati med de drabbade. Nej det genomgående temat är istället varningar för polarisering och att tänka i termer av ”vi och dom” samt ett varnande finger för rädsla. Bevekelsegrunderna är i vanlig ordning ”antirasism”. Den svenska offentlighetens patologiska behov av att framställa sig själva som goda är nästintill parodiskt.«

Biskop Eva Brunne skriver i Aftonbladet att ”terroratacker göder polariseringen. Ställer människor mot människor, religioner mot religioner, åskådning mot åskådning”. Vi uppmanas att ”välja kärleken istället för rädslan”, skriver en annan. Vi måste välja vilka vi vill vara – ”människor som hatar eller människor som älskar”. Man kunde uppleva sig förflyttad till hippieerans flummiga ”make love not war”.  Snart var också platsen för dådet översållad med blommor och skrivna lappar som uppmanade till kärlek. Det var som om man glömt vad man borde tala om.

»Den banala godhetens förkämpar fördunklar diskussionen och förflyttar fokus från de viktiga frågor som Sverige måste diskutera. Överst på agendan just nu står inte antirasism. Den frågan har haft företräde i åratal nu, vilket har omöjliggjort flera viktiga diskussioner, exempelvis den om terrorbekämpning. Den viktigaste frågan i terrordådets efterdyningar handlar om säkerhet: vilka åtgärder bör och kan vidtas för att minimera risken för fler terroristdåd?«

Polisen rönte uppskattning för sin insats. Polisbilen stod så här flera dagar, översållad av blommor.

Begreppet ”vi och dom” har i svensk debatt länge varit ett uttryck för exkludering. I ett land där vi alla vill se oss som jämlika, en enhet, är detta begrepp förhatligt. Det har blivit ett av integrationens viktigaste begrepp – ve den som betraktar invandrarna som ”dom”. De är ”vi”, möjligen ”nysvenskar”. Detta uttryck för banal godhet ifrågasätts av Heberlein:

»Vi måste tala och tänka i termer av ”vi” och ”dom”. Jag är inte, och kommer aldrig att vara ”vi” med terrorister, alldeles oavsett om de hämtar näring ur islamistisk ideologi, högerextremism eller vänsterextremism. De har ingen plats i mitt ”vi”. Vi som respekterar varandras värde, varandras rättigheter och friheter måste ta avstånd från dom som vill förstöra, förinta och förhindra oss att vara fria. (…) Varningar för polarisering och vi och dom-tänkande i det här sammanhanget är både okunnigt och respektlöst.«

Det finns så mycket vi måste tala om med anledning av terrordådet. Kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer, övervakningskameror, skärpt lagstiftning och liknande. Ann Heberleins bok bringar reda i den stora oredan.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 5.8/10 (19 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -4 (from 8 votes)