Är våra vardagliga inställningar värdelösa för att de är ovetenskapliga?

♦ ♦ ♦ »Du, dina glädjeämnen och dina sorger, dina minnen och dina ambitioner, din känsla av personlig identitet och din fria vilja, är faktiskt ingenting annat än beteendet hos en väldig mängd nervceller och deras medföljande molekyler.«

Francis Crick

Francis Crick

Orden kommer från Francis Crick, känd som den förste som upptäckt DNA-strukturen. Formuleringen av vårt inre själv som en illusion är hans egen (eller hans nervcellers), men synsättet har länge varit förhärskande i den vetenskapliga världen, som tenderar att reducera verkligheten och människan som ett sammansatt väsen.

»Det är en viss människofientlig attityd som verkar förknippas med vetenskap: ett anspråk på att vetenskapen har vederlagt trosföreställningar som vi behöver för ett vanligt liv; att den visar att våra vardagliga inställningar är värdelösa på grund av att de är ovetenskapliga.«

Mary Midgley

Mary Midgley

Konsekvensen av detta påstående är att vårt inre själv så som vi upplever det, egentligen inte alls existerar. Frågan är inte längre ”tror du på Gud?”, utan ”tror du på dig själv?”. Dessa tankar uttalas i en bok av en av Englands mest välkända och respekterade filosofer, professor emerita Mary Midgley i boken med den talande titeln Är du en illusion? utgiven på Balder förlag.

En tänkare hävdar i New Scientist 2013 att ”mänsklig erfarenhet är ingenting annat än en utstuderad illusion.” En annan skriver ”ni har blivit lurade att tro att ni lever i nuet”, ytterligare en menar att ”ditt själv kan till och med luras att sväva i tomma luften utanför kroppen”. Medvetandet är uppenbarligen tillräckligt verkligt för att bli lurat, är inte det besynnerligt, frågar sig Mary Midgley. Självets existens bortförklaras samtidigt som det förutsätts. Medvetandet framställs som både bedragaren och den bedragna. Forskaren J. Westerhoff skriver i New Scientist 2013:

»Detta ställer vår vardagliga syn på oss själva inför en enorm utmaning, eftersom den tyder på att vi i en fundamental mening inte är verkliga. Istället kan vårt själv jämföras med en illusion – men utan att det finns någon som upplever illusionen.«

Men subjektiviteten är inte något ovidkommande, menar författaren, inte en skamlig hemlighet; det är erfarenhetens grundmaterial. Erfarenheten är det vi utgår ifrån, och det som varje krav på verifikation måste återvända till. Det är ett objektivt faktum i världen att våra egna erfarenheter – tänkandets subjektiva källor – i alla avseenden är lika nödvändiga som de objektiva, till exempel hjärnceller. Ditt medvetande är inte en valfri reservdel; det är DU, i egenskap av en tänkare, kännare och väljare snarare än enbart som ett fysiskt objekt.

»Tänkandet är faktiskt inte en isolerad verksamhet som utförs av några neuroner isolerade i en ensam hjärna. Det är en del av ett omfattande nätverk som sammanhänger med den värld som är dess ämnesområde. Tankens rötter och klängen finns överallt. Den tenderar att prägla allting eftersom den inte, som dualisterna har antagit, är en övernaturlig främmande substans som vår fysiska existens blivit påtvingad, utan ett organiskt element i livet, en aktivitet lika naturlig som att se eller äta.«

Att se medvetandet som en illusion kallas scientism, en doktrin som framställer naturvetenskapen som ett slags sol i intellektets kosmos som ser medvetandet bara som en förarglig planet, som med tur kanske slutligen helt och hållet kan uteslutas ur systemet. Företrädare för detta synsätt i Sverige är skeptikerföreningarna Vetenskap och folkbildning och Humanisterna.

»Scientismens misstag består inte i att överdrivet lovorda en form av kunskap utan i att skära loss den vetenskapliga kunskapsformen från allt övrigt tänkande, att behandla den som en segerherre som har gjort alla andra former av kunskap överflödiga.«

Richard Dawkins

Richard Dawkins

Medvetandet påverkas av hjärnan, men också tvärtom. Hjärnans hippocampus hos en taxichaufför i London visade sig ha blivit större som ett resultat av memoreringen av stadskartan. Självaste Darwin trodde ”att liv och medvetande är djupt inetsade i kosmos uppbyggnad, kanske genom en skugglik, halvt anad livsprincip.”

Att den rabiata ateisten Richard Dawkins uttalande att universum innehåller ”i grunden ingen design, inget ändamål, inget ont och inget gott, ingenting utom en blind skoningslös likgiltighet”, sammanfattar scientismens grundhållning. Det är en teori som reducerar synen på en tillvaro som känns oändligt mycket större.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Den svenska konsensuskulturen en tröghetsfaktor i debattklimatet

♦ ♦ ♦ Sverige har ett speciellt debattklimat. Horace Engdahl har liknat det vid ett dagis jämfört med det tyska. Här består det offentliga samtalet inte så mycket av idéer och djärva uppslag och mera sällan av åsikter som går på tvärs mot den allmänna meningen. Tvärtom är det istället mest variationer på vad majoriteten kommit överens om sinsemellan, pedagogiskt utformade tillrättalägganden för de få som inte begripit konsensus. En bekräftelse på vad som gäller – det här borde du tycka.

I tidningsartiklar och tv-debatter upprepar debattörer självklarheter där de solar sig i glansen av att vara delaktiga i en kollektiv överenskommelse. När sångerskan Zara Larsson säger sig ”hata män i grupp” hyllas hon av PK-etablissemanget som ”modig” för att hon ”vågar säga sanningar”. I själva verket upprepar hon bara klyschor vi hört till leda, vilket är själva vitsen med den svenska debatten. Den är i stora delar förutsägbar.

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Välbekanta representanter för konsensuskulturen

Och ve dem som opponerar sig. De har inte förstått Det Moraliskt Riktiga Förhållningssättet. Svenska stå-upp-komiker, som i andra länder sparkar uppåt och gisslar Makten gör i Sverige tvärtom – man sparkar neråt för att visa folk hur dumma de är, säger journalisten Jens Ganman i en intervju (12:57). Folkuppfostran genom mobbning. Man betalar pengar för att få pisk av såna som Magnus Betnér, Sven Melander, Özz Nûjen – och Henrik Schyffert som åker omkring och uppmanar folk att inte vara rädda, för det är så tryggt i Sverige. Bättre än så kunde makthavarna inte ha det.

Och kanske är vi dumma – hur kan vi annars köpa argumenten från Vänsterpartiet som i åratal förnekat hedersvåldskulturen. Ett betydande samhällsproblem betraktas av dem och Fi som icke-existerande, ”kvinnor förtrycks i alla kulturer”, heter det. En argumentation på dagisnivå. Att de kan fortsätta med detta förljugna resonemang visar vår flathet. Ingen tung kulturdebattör har ännu ifrågasatt detta förhållningssätt.

Samma sak med problemkomplexet islam som i vårt land fortfarande betraktas som en religion bland andra. Islamistiska terrorister, den patriarkala kvinnosynen, shariaprofeter som föreläser om hur mannen skall bestraffa sin hustru då hon är olydig, nej då – islam är fortfarande en fredsreligion för det svenska folket. Orimligheterna i islam är inget man diskuterar i dagislandet Sverige. Här råder fördomsfrihet och snällhet. Vi vill inte vara oartiga.

För vi är ett osäkert folk, vi vet inte ens vilka vi är. Den svenska egenarten förstår vi oss inte på själva. Den allmänna meningen har länge varit att svenskhet och svenska värderingar inte existerar. På fullt allvar. Precis som barn är vi omedvetna om vår identitet. Vi bara är, helt oreflekterat. Invandrarna har lättare att se vilka vi är, för dem är vår särart tydlig. Och de förundras över vår omedvetenhet.

Vår nationella identitet förstår vi ärligt talat inte, därför har vi tacksamt anammat begreppet multikulturalism. Sverige är summan av de olika nationaliteter som bor här är den ödmjuka hållning vi älskar att stoltsera med. En direkt följd av detta är en utbredd antinationalism där Sverige bara ses som ett av alla länder på kartan. Att säga att man älskar sitt hemland är som att svära i kyrkan. Svenskar bryr sig om världen i första hand.

I Tyskland hade dessa problemkomplex punkterats för längesen. Slappt tänkande finns naturligtvis även där – skillnaden är att det ifrågasätts i en öppen debatt.

Den svenska konsensuskulturen utgör en tröghetsfaktor i debattklimatet. Likriktningen gör att utvecklingen fördröjs. Tydligast märktes detta i invandringsdebatten där en obegränsad invandring länge betraktades som ett ideal. Kritiska röster buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Då verkligheten till slut korrigerade romantiseringen hade nödvändig debatt fördröjts flera år. Och därmed självförståelsen. Där är vi nog i ett europeiskt perspektiv sämst i klassen.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.5/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 5 votes)

Skolningsvägen, ett antroposofiskt sällskapsspel

♦ ♦ ♦ Inget är så allvarligt att man inte kan skämta om det. Därför hördes ofta ironiska kommentarer och roliga historier under min tid i antroposofiska Järna. En av de idéer vi skrattade gott åt var tanken att man borde konstruera ett sällskapsspel som hette Skolningsvägen där man med tärningsslag skulle flytta fram sina pjäser genom olika svårigheter för att slutligen ”bli invigd”.TärningarDet var faktiskt en strålande idé, som skulle varit en försäljningssuccé på Robygge – men den förverkligades dessvärre aldrig. Men OM den hade gjort det – hur skulle spelplanen då ha sett ut? Så här efteråt kan jag föreställa mig att det skulle vara ett tärningsspel där man hamnade i ”antroposofiska” situationer som gav olika uppgifter inför fortsättningen vid förslagsvis var tredje ruta. Här är mina förslag.

  1. Du har inte citerat Steiner på flera dagar, stå över ett slag och läs in en lämplig passage i Hur uppnås kunskap om högre världar, så att du är rustad.
  2. Du får ett extraslag om du ser något berättigat i en fri högskola för andevetenskap.
  3. Ditt tänkande är ännu konventionellt, stå över ett slag och öva in de antroposofiska uttrycken ”göra sig tankar om”, ”impulsera”, ”fröartad”, ”hjärtekrafter” och ”individualitet”.
  4. Somnade du sist då du mediterade? Stå över ett kast.
  5. Du har hamnat under ett ahrimanskt inflytande och måste snabbt därifrån – slå tre snabba extraslag med tärningen.
  6. Du vet inte vad ”julmötet” är, vilket är närmast oförlåtligt. Stå över minst tre slag.
  7. Du står nu inför väktaren på tröskeln. Men är du mogen? Gå tillbaks tre steg och förbered dig!
  8. Du lider av en för stark astralitet, lugna ned dig med ett glas Sandornsaft.
  9. Du har hamnat i en ockult fångenskap. Läs Grundstenen högt medan dina motspelare slår varsitt extraslag.
  10. Du menar att uttrycket värmeelement inte betyder värmeaggregat utan är ett väsensartat uttryck för värme mer principiellt. Antroposofiska Sällskapet ger dig därför en extrabonus i nästa liv.
  11. Du har kritiserat en bekant: stå över ett kast och gör positivitetsövningen.
  12. Om du kan förklara vad Kristusprincipen är får du göra ett extraslag.
  13. Dina andliga övningar har gjort dig exkarnerad, stå över ett slag och ta tre droppar calendulaessens för att besinna dig.
  14. Förklara innebörden i uttrycket initiationsprincip blir civilisationsprincip. Kan du inte får du gå tillbaks till första rutan.
  15. Den svåraste uppgiften hittills: Beskriv vad antroposofi är på 15 sekunder. Lyckas du får du ett extraslag, misslyckas du blir det jobbigt i kamaloka.
  16. Det är nära nu – du har mött din dubbelgångare, en gruvlig syn, men du har klarat det. Det blir en verklig höjdare i kvällens rückschau!
  17. Sista rutan: Du är nu invigd. Du har kommit till slutet på din jagutveckling och befinner dig nu i ett metamorfoserat kraftfält där du är att betrakta som en sann mikaelit. Gratulerar! Du är nu förmer än andra.

Tärningsspel

Så skulle det kunna se ut. Men du kan naturligtvis också göra din egen variant – ämnet är tacksamt!

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Om mina blygsamma insatser inom populärmusiken

♦ ♦ ♦ Jag slutade Kristofferskolan i åttan, lämnade min fosterfamilj i Vällingby och flyttade till Katrineholm där min mamma skaffat lägenhet. Det var 1959 och jag var 15 år. Barndomen var därmed överstökad och tonårstidens äventyr stod för dörren. Det stora suget var musiken. Jag köpte skivor som spelades på en liten plastig resegrammofon och lyssnade på Radio Luxemburg, nödvändigt för att följa dåtidens popmusik. För sånt fanns inte på svensk radio.

2014-12-12 12.03.46Blev vän med stadens bästa gitarrist som hjälpte upp mina skrala gitarrkunskaper. Vi spelade jämt tillsammans. Varje söndagskväll sändes Radio Luxemburgs Top Twenty som jag skrev ut på maskin och klistrade upp på garderobsdörren för vännerna som kom varje kväll. Snart bildade gitarristen och jag ett band med hans bror på trummor och en kompis på bas. Vi fick spelningar direkt i hembygden, och senare på helgerna ofta uppe i Norrland. Vi till och med turnerade i Finland.

Jag ville i hemlighet bli sångare, så jag provsjöng på EMI i Stockholm. Producenten var välvillig men tyckte jag skulle ta sånglektioner. Fast redan vid första besöket hos sångpedagogen fick jag klart för mig att kunskaper i pianospel krävdes. Det kunde jag inte så jag övergav tanken på en sångkarriär. Men jag lirade med bandet ett par år.

I och med lumpen i Stockholm var musicerandet över. Men Beatles låtskrivande lämnade mig ingen ro. Borde ju kunna svänga ihop något hyfsat, bli låtskrivare helt enkelt. Köpte bandspelare och satt varje kväll med gitarren, men det var svårt att få till nåt bra, det blev mest fragment. Tills en dag en låt kom. Bara så där självklart på något sätt. Och den var bra. Flickvännen gjorde en svensk text.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Första turnébilen, en gammal Ford Taunus med instrumenten på taket. Till vänster vår begåvade gitarrist Conny Söderlund.

Gick till Stikkan Andersson på Polar Music med en tejp på låten och han lyssnade intresserat. Det här var innan ABBA, och Björn Ulvaeus och Benny Andersson hade just anställts som producenter hos Stikkan, och de fanns i rummet då min låt spelades. Jag minns att Benny gjorde små kompletterande klink under lyssningen. Stikkan skulle se om han kunde placera låten på något sätt.

Efter en tid fick jag veta att låten spelats in av den kände sångaren Bruno Winzell och jag fick en tejp med inspelningen. Det var ett stort ögonblick då jag satte igång bandspelaren hemma. Ut i rummet strömmade min låt med Bruno Winzells röst ackompanjerad av en stor orkester med stråkar och blås i ett proffsigt arrangemang av Sven Olof Waldoffs orkester, dåtidens mest anlitade arrangör.

Jag var överväldigad. Det kändes fantastiskt att professionella musiker gjort något så bra av min låt. Den placerades på baksidan av en översatt utländsk låt som ansågs ha större chanser, covers med svenska texter var vanligt på den tiden. Jag fick det vanliga förskottet på 200 kronor för notförsäljningen. STIM-pengar blev kanske några hundra åren som följde. Det var ingen stor framgång, men en intressant erfarenhet.

Tillsammans med en vän från Katrineholmstiden snickrade jag ihop ett par låtar som spelades in av ett engelskt och ett argentinskt(!) band, men vid det laget började jag inse att låtsnickeri inte var min starka sida. Jag gjorde en låt till, en vals till Harry Brandelius som då hade gift sig med min mor. Också här blev det en baksida, även om den var ackompanjerad av en av landets största dragspelare – Andrew Walter. På framsidan låg den svenska versionen av When I´m Sixty Four, eller När jag får pension, som den hette på svenska.

Jag var en halvdålig kompositör inom populärmusiken. Halvdålig var jag även på tidningslayout som jag sedan ägnade mig åt på det stora tidningsförlaget i tretton år innan jag flyttade till Järna där jag blev en halvdålig bokhandlare på Robygge.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Då jag var naiv och trodde på en steinersk revolution

♦ ♦ ♦ När jag ser tillbaka på mitt liv slår det mig hur naiv jag varit. Det är nog vanligt, åldringen har ett mer pragmatiskt perspektiv än ungdomen med sin idealism och rusiga framtidsutopier. Naivitet kommer av brist på erfarenhet. Så man har en del att lära.

Mötet med antroposofin blev en häftig förälskelse. Tillvaron stod plötsligt i ett förklarat sken. Reinkarnationen, karmalagen, det platonska världsåret, kulturepokerna – allt hängde ihop! Waldorf och den biodynamiska odlingsmetoden, historiesynen och i början min fascination för Steiners samhällskoncept tregreningen.

I det polariserade samhällsklimatet i slutet på sextiotalet med amerikansk kapitalism kontra kommunistisk totalitarism framstod tregreningen som kolumbi ägg. Här var lösningen! En ny tid skulle randas – en vacker dag skulle vi alla vakna upp till ett tregrenat samhälle. Här gällde det att sprida de revolutionära idéerna! Antroposoferna var pionjärer.

Jag sökte mig därför till den nystartade tidskriften Balder, som då var ett organ för tregreningen i landet. Jag var övertygad om att vi skulle kunna öka upplagan ordentligt. Balder skulle bli tidningen alla pratade om. Vi var visserligen ett entusiastiskt gäng, och vi lyckades ge ut några nummer. Men mest satt vi och pratade. Dessutom var artiklarna vi lyckades producera krångliga och svårlästa. Så upplagan blev aldrig bli mer än några hundra. Efter något år insåg jag att det inte skulle bli någon steinersk revolution, så jag slutade.

Men det fanns ju andra orsaker till att jag flyttat till Järna. Till exempel min förhoppning att komma i kontakt med andevärlden. Det var ju många invigda som gick omkring på Järnaslätten, som jag trodde, så jag ville också bli invigd. Dessvärre somnade jag ständigt vid mina ambitiösa försök att meditera. Efter åratal av dåligt samvete för detta var jag tvungen inse att den antroposofiska skolningsvägen knappast var min grej. Så jag blev aldrig invigd (och knappast så många andra heller vad jag vet).

PärSen var det åren i närheten av den karismatiske Pär Ahlbom. Han var centralgestalten i Nibbleskolan, som senare bytte namn till Solvikskolan. Hans idéer om pedagogik, musik och antroposofi trollband mig. Trots att jag varken var lärare eller elev satt jag med på Nibblekollegiets möten bara för att få vara med i denna entusiastiska krets av beundrare.

Det var hur Pär talade som fascinerade, det var en värld omkring honom där man ville vara. Jag hade kunnat göra vad som helst för honom på den tiden. Detta visste han naturligtvis inte. Jag undrar om han över huvud taget hade en aning om vilket kraftfullt intryck han gjorde på människor. Idag ser jag att han hade sina fel som alla andra och att jag var naiv som vanligt. Men det var en underbar tid.

Den framtidsmodell Arne Klingborg skapade i Järna upplevde vi som var med som något fantastiskt. De förtjusande omgivningarna med de originella husen och de intressanta människorna, skapade en paradisisk atmosfär som var oöverträffad. Alla som kom utifrån bekräftade detta – dagliga studiebesök, politiker, media – alla ville uppleva Järnaundret. Då kändes allt naturligt och självklart, idag är paradiset avvecklat sedan länge. Många av oss var naiva nog att tro att det skulle vara för evigt.

De knappa lönerna på den tiden ägnade man inte en tanke, det kändes futtigt att tänka på pensionen när man var med om att skapa framtid. Man hade vad man behövde – mat för dagen och husrum. Men det gav naturligtvis usla pensionspoäng. Idag vet jag de som inte har råd att pensionera sig. Ändå tror jag de flesta inte ångrar sitt livsval. Visst var vi naiva på många sätt, men det var det värt.

Utan naivitet hade vi inte fått varit med om vårt livs största äventyr.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Steiners filosofi utgår från tänkandets egenart

♦ ♦ ♦ Sökandet efter en förståelse av världens fenomen var filosofins ursprung. Och eftersom filosofi och vetenskap då betraktades som samma sak var detta även den vetenskapliga ursprungsintentionen. Men hur formar vi vår förståelse av världen? Hur objektiva är vi i vår uppfattning? Descartes formulerade sin berömda sats jag tänker alltså är jag. Men om denna sats bevisar att vi existerar, vad är då tänkandet som aktivitet? Vad är dess egenart?

Immanuel Kant

Immanuel Kant

Filosofen Kant menade att vi får kunskap om världen på två sätt; dels genom sinnesåskådning, dels genom förnuftet. Dessa två källor är lika betydelsefulla för att nå kunskap,”begrepp utan sinnesåskådningar är tomma medan sinnesåskådningar utan begrepp är blinda”, säger han. Rudolf Steiner anknyter till dessa tankar i sin kunskapssyn. Men om Kant skiljer mellan erfarenhet och begrepp, där erfarenhet enbart betyder sinneserfarenhet, ser Steiner att skiljelinjen går mellan iakttagelse och tänkande där både inre och yttre skeenden iakttas innan de blir tankeaktivitet.

Gérard Lartaud

Gérard Lartaud

Om detta kan vi läsa i en nyutkommen bok på Kosmos Förlag av Gérard Lartaud; En orientering i antroposofins filosofiska grunder. Författaren är verksam vid Saltå By i Järna och kommer ursprungligen från Frankrike där han läst filosofi. Hans bok är en lättläst sammanfattning av Steiners filosofiska synsätt.

Steiner är intresserad av själva tänkandet, tankeaktiviteten. För honom handlar det filosofiska arbetet om att analysera medvetandefakta där den tänkande aktiviteten är det primära, inte

Descartes

Descartes

Descartes självmedvetande (”jag tänker alltså är jag”) som han menar är ett uttryck för subjektivism. Steiner fokuserar på tankeaktiviteten som föregår den berömda satsen. Så uppfattat blir tänkandet varken subjektivt eller objektivt, eftersom den tänkande aktiviteten är primär. Tvärtom är denna aktivitet grunden till kategorierna subjekt och objekt.

Tänkandet som ”existerar genom sig själv” blir därför för Steiner själva utgångspunkten i förståelsen av världen. Han kallar denna sin filosofiska åskådning för objektiv idealism.

Varseblivning kommer före själva iakttagelseprocessen, innan tänkandet börjat arbeta. Varseblivningen är en många gånger kaotisk värld av sinnesförnimmelser eller inre upplevelser. Vi är sällan uppmärksamma på detta då tanken omedelbart börjar bearbeta intrycken. Steiner illustrerar detta med ett exempel.

»Vi sitter i en tågvagn som står stilla. Utanför fönstret ser vi ett annat tåg som också står stilla. Plötsligt rör sig tåget och först kan vi inte avgöra vilka av tågen som rör sig. Plötsligt är världen som ett gungfly utan fasta hållpunkter. Det är först när vi, genom snabba och till stor del omedvetna slutledningar, kan avgöra vilken av tågen som rör på sig, som vi åter får fäste i verkligheten.«

Här kan vi se hur tankens ordnande kraft bokstavligen ger oss fast mark under fötterna. Det är genom tänkandet och dess förmåga att ordna varseblivningarna som världen återigen blir begriplig. Detta är tänkandets uppgift, menar Steiner. Genom slutledningar, begrepp och idéer, förbinder tänkandet varseblivningarna och ”ordnar” dem till en för oss begriplig enhet. Varseblivningarna utmanar tänkandet. En varseblivning är inget färdigt eller avslutat, utan bara den ena sidan av den totala verkligheten. Den andra sidan är begreppet. Kunskapsakten är syntesen av varseblivning och begrepp.

Det är genom särskiljandet av världen i varseblivningen och återskapandet av världens helhet i tänkandet som människan når självmedvetande. Men kunskap är inte neutral och en vetenskap som bara uppfattar världen utifrån sin kvantitativa/matematiska lagbundenhet är det inte heller.

»Vad menar man då när man talar om det vetenskapliga experimentets villkor? Vilka är dessa villkor? Det är den materiella världens villkor (…), det vill säga kvantitetens villkor. Fenomenet måste vara beräkningsbart, vägbart eller mätbart för att kunna utgöra underlag för en vetenskaplig utsaga. Den moderna vetenskapens villkor är sålunda att världen blir föremål för vetenskapen i den mån den låter sig kvantifieras. Följaktligen innebär detta att det som inte låter sig kvantifieras i världen inte kan vara föremål för vetenskapen.«

Vetenskapens dogm är att enbart förlita sig på erfarenheten som kunskapskälla medan mystikens dogm är att den sanna kunskapen om verkligheten endast finns i den inre upplevelsen av världsvarat. Steget från filosofi till antroposofi ligger i en utvidgning av kunskapsbegreppet genom ett meditativt övande. Då utvecklas det vanliga självmedvetandet till ett kroppsfritt medvetande, menar Steiner. Det är ett förhöjt medvetande som förhåller sig till det vanliga medvetandet på samma sätt som det vanliga medvetandet förhåller sig till drömmedvetandet.

Steiners benämning på detta är Geisteswissenschaft, på svenska närmast humanvetenskap. Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey menade att humanvetenskapens mål är att förstå världen till skillnad från naturvetenskapen vars mål är att förklara världen. Steiner var av den uppfattningen att klyftan mellan de båda bara kan övervinnas om människan inte hålls utanför själva kunskapsprocessen.

Fleck

Ludwik Fleck

Biologen Ludwik Fleck visade redan 1935 att det är teorierna som skapar fakta, inte tvärtom. Självfallet återverkar fakta på teorierna, men i grund och botten upptäcks aldrig ”rena” fakta, då dessa svarar mot en teori, en idé, en målsättning. Vetenskapliga kunskaper beror på kontexten i vilken de produceras. Det är enligt Fleck ”tankekollektivet”, det vill säga forskarnas gemensamma försök, tvivel, utbyte och debatter som leder till det som sedan ”alltför lätt” betraktas som odiskutabla vetenskapliga fakta. Dessa fakta är resultat av en konsensus som till stor del inte uppnåtts med vetenskapliga metoder. Inte minst de ekonomiska intressena, där läkemedelsindustrin är ett talande exempel.

Är det inte dags att ifrågasätta ensamrätten som det materiellt/kvantitativa vetenskapliga betraktelsesättet har skaffat sig, frågar sig Gérard Lartaud. Detta tänkande är inte neutralt, eftersom människan och världen bär på helt andra dimensioner. Livet är fortfarande ett mysterium för vetenskapen. Den amerikanska vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller säger:

»Jag menar att de levande organismernas komplexitet samt deras utveckling är för komplicerad för att kunna uppfattas med utgångspunkt i våra elementära fysiska/kemiska principer.«

Rupert Sheldrake

Rupert Sheldrake

Till detta ansluter sig forskaren Rupert Sheldrake som menar att dagens vetenskaper har förlorat sin vitalitet, nyfikenhet och nytänkande och hamnat i en utbredd konservatism, en dogmatisk återvändsgränd som blivit världens nya religion. Det är dags för ett nytt vetenskapligt paradigm som baseras på komplexitet istället för reduktionism. Frågor om livet, om livets och kosmos ursprung och mening, om människans medvetande kontra maskinernas logiska funktion, kräver en helt annan form av kunskap än den som de nuvarande vetenskaperna tillhandahåller, summerar författaren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Karmiska strömmingar på antroposofisk världskongress

♦ ♦ ♦ »Det är en öppen fråga om det är Antroposofiska Sällskapet (AS) som kommer att kunna besvara de avgörande frågorna i världen idag eller ej«, var den överraskande summeringen av den antroposofiska världskonferensen i september, redogjort för i Forum Antroposofi (4/16). Låter det pretentiöst och överdrivet? Många skulle säga det – men knappast antroposofer. AS är nämligen inte vilken liten förening som helst, det ses som själva navet kring vilket det antroposofiska livet kretsar.

Frågor rörande AS är viktiga för varje seriös antroposof. Och uttalanden därifrån om tidsskeendet tas på blodigt allvar, även om det som här närmast har karaktär av hybris. Centralt är julmötet, en omstrukturering av AS som Steiner genomförde för drygt hundra år sedan och som man ständigt återkommer till, eller som den svenske generalsekreteraren skriver i sin rapport från mötet.

»En fråga som genomströmmade mötet var om vi kan använda de kommande sju åren till att arbeta för en konsolidering som gör att vi kommer närmare de impulser som då gavs.«

För att kunna ”besvara de avgörande frågorna i världen i dag” borde man rimligtvis sysselsätta sig med dem, kan tyckas. Men i antroposofernas medlemsblad nämns inte ens vilka frågorna är. Och så har det varit för det mesta. I AS tyskspråkiga medlemstidning Das Goetheanum nämndes till exempel inte ett ord om andra världskriget medan det pågick (1939-1945). Därför kunde knappast ”de avgörande frågorna” besvaras eftersom de inte existerade. Det är som om den antroposofiska verkligheten befinner sig i en bubbla utanför tidsskeendet.

Ändå vill man ge intryck av att stå mitt inne i tidsproblematiken. Många tror nog att det är så. I den rapport den svenske generalsekreteraren skrivit i medlemstidningen staplas fraserna på varandra, ”man vill arbeta för att se tidsfrågorna, stå i öppet utbyte och ansvara för antroposofin i världen”. Och man ställer de ständigt återkommande frågorna.

»Vad är brännpunkten i våra uppgifter de närmaste åren? Vad är utmaningen i den tid vi lever i? Kan vi idag komma till att arbeta mer inkluderande, utjämnande och förbindande? Vilka impulser kan vi se som pekar mot framtiden? Vad kan vi göra tillsammans? Kan vi skapa en vändpunkt som har följder, konsekvenser?«

img_4504Så håller det på. Ständigt dessa frågor som aldrig får några svar. Men mitt i det högtravande kommer en ofrivillig lustighet då man talar om sammanstrålandet av olika karmiska strömningar, som tryckfelsnisse gör om till ”strömmingar”. Ett uppiggande avbrott i de pretentiösa högtidligheterna.

De ständiga upprepningarna kommer mig osökt att tänka på tidskriften Kvällsstunden, en tidning avsedd för svenskamerikaner i kvallsstundenUSA med ett sentimentalt förhållande till sitt gamla hemland. Tidningen består mest av gamla berättelser från hembygden i en svunnen tid. Efter några årgångar återpubliceras samma berättelser igen. Ingen märker något. Och även om de gör det spelar det ingen roll, det viktiga är att vidmakthålla drömmen om det gamla landet.

Och så är det på sätt och vis även med AS:s svenska medlemsblad. Önskeföreställningar om antroposofins stora betydelse i världen upprepas ständigt i förutsägbara klyschor och politiskt korrekta frågeställningar i framställningar där tiden tycks ha stannat vid Rudolf Steiners död 1925.

För en utomstående torde de pretentiösa anspråken i antroposofin vara svårförståeliga. För en antroposof är de en självklarhet. De betraktar inte denna världsåskådning från den undanskymda plats samhället tilldelat den utan som en framtidsmodell i vardande. Och kanske är denna typ av texter trots sina brister ett försök att manifestera en antroposofisk själskultur.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Ett multikulturellt samhälle försvårar integration

♦ ♦ ♦ Den ökande invandringen under ett decennium avbröts hösten 2015 då Sverige tagit emot drygt 162 000 asylsökande. Det vill säga 3 000 i veckan. En hårt trängd regering tvingades till slut ta sitt förnuft till fånga. Denna ansvarslöshet hade då länge kritiserats liksom den mediacensur à la forna öststaterna som omöjliggjorde öppen debatt. Fega politiker samspelade med en närmast enig journalistkår med att mörka vad som var på gång. Ingen debatt tilläts, och de som ändå lyckades komma till tals hånades.

Regeringens helomvändning öppnade emellertid de mediala slussarna och vi har fått en ketchupeffekt där allt nu får sägas. Både journalister och politiker står i kö för att be om ursäkt för vad de gjort och de flesta utom Miljöpartiet inser att den gränslösa invandringen inte längre är en realistisk tanke. Men hur kunde det bli så här tokigt?

Lorentz Lyttkens

Lorentz Lyttkens

Därför att Sverige har en ”moraliserande överideologi med godhetsambitioner”, som samhällsvetaren Lorentz Lyttkens uttrycker det. Regeringen talar pretentiöst om Sverige som en humanitär stormakt där man säger sig ha världens enda feministiska utrikespolitik. Man vill se sig som De Goda som bekämpar världens orättvisor. Men till slut fick den humanitära stormakten rätta mun efter matsäcken. Lorentz Lyttkens:

»Migrationsspektaklet kanske är det tydligaste exemplet. Fram till hösten förra året fanns det ingen hejd på hur välkomna migranter från hela världen var till Sverige. Alla var välkomna. Sedan kom alla. Då var det inte så kul längre och vi fick ändra oss.«

Eli Göndör

Eli Göndör

I sina godhetsambitioner hade regeringen inte räknat med att det skulle bli problem med integrationen. Man trodde att möten mellan olika kulturer, föreställningar och idéer skulle gå smidigt, man var inte beredd på att detta kunde leda till motsättningar. Men dessa migranter har andra föreställningar om hur ett samhälle skall fungera än det som är normerande i Sverige, menar Eli Göndör, filosofie doktor i religionshistoria. Men han ser ingen förståelse för detta hos ansvariga.

»Man har inga som helst uttryckta förväntningar på vad människor som kommer hit ska anpassa sig till. (…) Därtill tar man ingen som helst hänsyn till vad människor har för bakgrund och erfarenheter som majoritetskulturer eller minoritetskulturer, och som grädde på moset så betalar man människor för att upprätthålla sin identitet på heltid. Det vill säga man betalar egentligen människor för att inte integreras, för att bevara sin särart och ställa sig vid sidan av samhället.«

Detta, menar Göndör, gör integration omöjlig. I en artikel i Fokus med rubriken De kom, vi såg, vi segregerade, talar han om att de som kommer från minoritetskulturer (som t ex judar, libaneser, armenier och kineser) under århundraden hittat funktioner i samhället som inte kontrolleras av majoriteter, de är anpassningsvilliga och därför lättintegrerade.

»De har skapat ett kulturellt arv som gör att de kan integreras i olika miljöer, eller åtminstone försörja sig, leva lagligt och utvecklas i främmande miljöer. De här grupperna förstår och accepterar att de är minoriteter. De anpassar sig till rådande strukturer för att överleva.«

Annorlunda är det för de som kommer från majoritetskulturer där man är van vid en dominansposition. Europa i allmänhet består av kristna majoritetssamhällen, som länge haft tydliga och självklara dominanspositioner. I synnerhet Sverige är ett sådant majoritetssamhälle där normer utvecklats som en konsekvens av detta. Det gör att normerna inte är särskilt anpassningsbara. Det gör också att den svenska särarten aldrig behövt definiera sig mot andra grupper.

Och när en identitet som sällan utmanats ändå blir utmanad – som den svenska när invandringen ökar – får den svårt att hävda sig. Lika svårt som andra kulturer.

»För sunnimuslimer från Mellanöstern är mötet med den sekulära fria demokratin en lika ny erfarenhet som att vara i minoritet. Och det är en erfarenhet som kräver att en ny identitet skapas. Gamla föreställningar måste bytas ut. Nya motbilder krävs. Den religiösa sunniarabiska politiserade positionen, måste för första gången förhålla sig till att omgärdas av en europeisk kristen majoritetsposition.«

Från andra hållet har den kristna majoritetspositionen förstärkts i mötet med islam. Den kristna värdegrundsgemenskapen beskrivs som något andra måste anpassa sig till. Allt oftare också som en mer moralisk och bättre gemenskap än andra.

»Frankrikes förbud mot heltäckande slöja 2011 var resultatet av att två majoritetskulturer med dominansposition krockade. Å ena sidan den sunniarabiska, som med små symboliska åtgärder försöker flytta fram sin position. Å andra sidan den kristna franska, som vägrar släppa sin majoritetsstatus.«

I Sverige har liknande konflikter uppstått, tydligast när muslimska företrädare vägrat skaka hand med det motsatta könet. Eller då muslimska intressen vill ha skilda badtider för män och kvinnor. En liten gest har rubbat majoritetssamhällets dominansposition. Varje beslut stärker eller formar de inblandades identiteter och förhållningssätt till varandra. Den importerade hederskulturen förstärks i det nya landet.

»Hederskulturen riskerar att intensifieras av män vars status hotas. Därför kan hederskultur utövas intensivare bland människor som invandrat till friare och öppnare länder, från länder där patriarkal maktordning upprätthålls som en naturlig norm i samhället.«

Det pågående mötet mellan två majoritetskulturer i Europa har fått allt fler forskare att ifrågasätta idén om det multikulturella samhället. Länder som bedrivit mer assimilerande och mindre multikulturell politik, har lyckats bättre med integrationen. Menar alltså Eli Göndör. Hans artikel är den första djupgående analys av migrantproblemet jag sett i det här landet. Hoppas politiker läser den – och media.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Jag var en antroposofisk fanatiker

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

jarna-hotellJag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

»Det är vår skuld att migrationspolitiken havererat.«

♦ ♦ ♦ Under flera år fanns en stark kritik av den svenska invandrings- och migrationspolitiken. Men den tystades ned eller hånades, tills förra hösten då allt plötsligt ändrades. Medieetablissemanget började långsamt visa förståelse för det de förut avvisat. Idag är kritiken av den hejdlösa invandringen före hösten 2015 allmän och de flesta inser att vi tagit oss vatten över huvudet då det gäller integrationen.

I raden av bekännelser fogas nu en verklig tungviktare – Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, som i tidskriften Kvartal talar om de misstag de gjorde i migrationsfrågan.

Mikael Sandström

Mikael Sandström

»Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.«

Vi ska se att Alice Teodorescu är kritisk till att denna bekännelse kommit först nu när den är okontroversiell, men det är ändå en anmärkningsvärd bekännelse från en av dem som var ansvariga för migrationspolitiken. Och han är vad jag vet den förste som verkligen visar ånger över mobbningen av kritikerna.

»De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.«

Den bekännelsen har vi väntat på länge. Och svaret på varför mobbningen utövades av alla ledande organ lär vi få vänta ännu längre på. Sandström går sen in på vilka skador massinvandringen åstadkommit.

migration»Den situation som uppstod efter flera års mycket stor migrationsinvandring gjorde att humaniteten i den svenska migrationspolitiken bröt samman. Antalet migranter blev många gånger större än vad systemet var anpassat för och vad Sverige kan hantera. Nästan alla som sökte asyl förra hösten väntar fortfarande på att få sin ansökan prövad. Värst är situationen för de ensamkommande barnen.

Det kanske mest inhumana är att människor lockats till Sverige i föreställningen att det är lätt att få stanna här och att skaffa utbildning och jobb. Sanningen är att många av de asylsökande kommer att få avslag. Många av dem som får bifall kommer att hamna i långvarigt utanförskap.«

Han berör också problemet med de kriminella gängen från Marocko.

»Så länge det är ekonomiskt bättre att leva som tillståndslös i Sverige än som fattig i Marocko kommer fattiga marockaner att vilja söka sig hit. Om vi inte vill acceptera att det skuggsamhälle som redan finns ytterligare växer, måste vi vidta åtgärder för att hindra människor från fattiga länder att komma hit. Det är inte cynism att påpeka detta. Det som är cyniskt är att låtsas att det inte finns ett dilemma.«

Och det många av oss förutsåg för länge sedan – hur man ska ordna bostadsfrågan för denna tsunamivåg av människor utifrån.

»När kommun efter kommun meddelar att de inte klarar av det mottagningsuppdrag som staten lagt på dem är det inte ett skenargument. Det går inte att få fram den mängd bostäder som behövs, trots att byggandet nu ökat kraftigt. Det stora problemet framöver kommer heller inte att vara pengar, utan att få tillräckligt många händer, fötter och maskiner som behövs för att bygga hus. Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel.«

Artikeln har kommenterats, bl a av Ledarsidorna och Alice Teodorescu i ett Facebook-inlägg. Men Alice är inte bara glad för erkännandet, hon är också upprörd:

»Jättebra att AKB, Billström och Reinfeldts statssekreterare medger att de hade fel. Men allvarligt talat, det har gått två år sen valet, M ligger illa till i mätningarna och migrationstabut bröts av S förra året. Det finns ingen trovärdighet i att komma nu, när det är totalt riskfritt, och säga det uppenbara. I min värld är det enda hederliga som kan återuppbygga förtroendet att de som piskade folk till lydnad under Reinfeldt (och som nu plötsligt sett ljuset när det gynnar karriären, liksom det då gynnade karriären att förneka) lämnar sina platser till förfogande. Om M ska ha minsta chans är det just vad som måste ske. Omläggningen av politiken blir annars bara platt.

Vi som sade något offentligt, oftast med invandrarbakgrund, har fått betala ett mycket högt pris. Jag har fått dödshot. Om inte jag hade haft en chef med ryggrad på GP hade jag förlorat jobbet och fått karriären förstörd av alla smutskastningskampanjer som riktats mot mig senaste åren. Jag är så less på ryggradslösheten och lismandet. Det är för fan ett lands framtid ni leker med.«

Även om Alice Teodorescu har en poäng visar detta erkännande att det ändå finns de som inser vilka fegisar de varit – och att de till slut faktiskt vågar tillstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)