♦ ♦ ♦ Efter Steiners död fanns ingen uppenbar efterföljare som kunde leda rörelsen utifrån ett högt utvecklat klarseende, skriver Terje Sparby i norska medlemsbladet Antroposofi i Norge 1/2013.

»Istället uppstod en slags centralantroposofi upptagen av att förvalta arvet efter Steiner och realisera hans idéer i praxis. I utkanten fanns och finns människor med uppenbara klarsynta förmågor, men dessa har bara i liten grad blivit accepterade av centrum. Ingen har nått upp till Steiner. Detta har resulterat i att antroposofin framstått som en andevetenskap med en accepterad forskare, en situation som åtminstone utåt sett knappast känns övertygande.«

Detta är utgångspunkten för ett resonemang kring vad den antroposofiska skolningsvägen egentligen är. Mummel i kön har tidigare uppmärksammat bristen på anvisningar för denna skolningsväg. Men Sparby är inte ute efter en praktisk handledning. I sina två artiklar efterlyser han i första hand en större öppenhet inom inom antroposofisk meditation där erfarenheter delas.

Detta är inte helt enkelt i en kultur där det för många är oacceptabelt att öppet redovisa sina andliga erfarenheter. Man talar inte om sånt – och man har Steiners ord på detta. Men det finns de som menar att om antroposofin skall komma vidare måste man kunna tala friare om detta – och även de kan visa steinercitat som stöd för sin argumentation.

Sparby tillhör den senare kategorin. Han menar till och med att man inom rörelsen inte tagit uppgiften att utveckla klarseende förmågor på allvar, vilket kan förmodas vara orsaken till att antroposofin blivit alltmer otidsenlig där man istället för att premiera nyskapande intentioner har varit fjättrad av en mytologisering kring upphovsmannen. Antroposofins problem är stora och svåröverskådliga. Sparby ser framför allt sex problemområden.

1. Det vetenskapsteoretiska problemet. Här finns ingen konsensus om vad ”vetenskaplighet” innebär, varken konventionellt sett eller i antroposofisk mening. 
2. Det kunskapsteoretiska problemet. En systematisk bearbetning av den antroposofiska kunskapsteorin saknas. Speciellt viktigt är här vardagsmedvetandets förhållande till högre medvetenhetstillstånd. 
3. Det ontologiska* problemet. Hur skiljer sig förhållningssättet till den andliga världen och dess väsen till den fysiska världen och dess väsen? Här menar Sparby att ”andeforskaren” i sista hand är avhängig att den andliga världen uppenbarar sig för att kunna kunskapa.
4. Det metodiska problemet. Det mest uppenbara är här den bristande reproducerbarheten av de högre medvetandetillstånden som uppnås genom meditation. Och de sparsamma anvisningarna hur man uppnår detta. 
5. Problem att formulera andevetenskapliga resultat. Hur återger man forskningsresultat från en andlig värld få känner till? Hur kan man överföra forskningsresultat till praktiska områden? Hur gör man när andevetenskapliga resultat inte stämmer med konventionella vetenskapliga resultat? 
6. Sociologiska problem. Dessa existerar både i förhållande till samhället och den etablerade forskningskulturen som inom antroposofiska sammanhang. Att forska andligt på egen hand är ytterst vanskligt, varför man i den antroposofiska kulturen försöker hitta andra sätt att förhålla sig positivt till dessa forskningsresultat. Steiners påstående att man utifrån enbart tänkandet blir övertygad om de andevetenskapliga forskningsresultatens giltighet har lett till att antroposofin i så stor grad begränsats till en praktisk rörelse.

För Sparby står och faller antroposofin med dessa problemställningar. Och han är kritisk. Han ifrågasätter Steiners uttalande om att andliga forskningsresultat har samma exakthet och objektivitet som geometri. Och han hänvisar till ett replikskifte i Die Drei 12/2011 som han sammanfattar:

»Eftersom de klarseendes berättelser skiljer sig från varandra kan man enligt Meyer inte hävda att deras erfarenheter är objektiva. Utifrån Meyers ståndpunkt ligger det nära till hands att fråga sig om det verkligen lönar sig att gå den väg till andlig kunskap som Steiner är en representant för. Är det värt ansträngningen om man på sin höjd kan uppnå en subjektiv upplevelse vars tankemässiga innehåll inte accepteras av andra klarseende och heller inte kan accepteras av icke-klarsynta?«

Den troliga anledningen att antroposofin inte kommit längre i sin utveckling är enligt Sparby att man inte varit öppen med varandra och delat sina andliga erfarenheter. Och han föregår med gott exempel genom att delge lite av egna ”undersökningar” (han är noga med att inte kalla det ”forskning”). Han utgick från typiska antroposofiska meditationer som biövningarna, rückschau och rosenkorsmeditationen. Övningarna varade inte längre än 10-20 minuter morgon och kväll under en period.

Han hamnade efter en tids övande i ett så kallat hypnagogiskt tillstånd, en sorts dämpat men ändå vaket medvetande på gränsen till sömn där han kände att han inte kunde röra lemmarna. Detta tillstånd kallas också för sömnparalys. Så förnam han ett ”starkt susande ljud (som en vind eller som en väsande katt) och ett virvel/rotationsfenomen uppträdde”. Till detta fogades en slags stickande förnimmelse ”på overflaten av kroppen min”, som kvarstod då sömnparalysen upphört. Därmed kunde han fastslå att det han upplevt inte var inbillning. Han förmodar att detta var ett tecken på en ”lätt exkarnation av eterkroppen”.

Tiden efter den första upplevelsen hamnade han i detta tillstånd varje gång han skulle sova. Susningarna och virvelrörelsen blev allt starkare tills de blev okontrollerbara. Han blev rädd för att lägga sig tills han kom på ett sätt att komma tillbaka till ett normalläge genom att ”fokusera på minnet av kroppens materialitet”. I början betraktade han detta som ”obetydliga, subjektiva biverkningar” av meditationen, tills han kom över en bok som beskrev något de gamla grekerna upplevde då de var sjuka och uppsökte den andliga världen för hjälp. Här beskrevs samma fenomen av snabbt snurrande rörelser och ett pipande, visslande ljud.

Sparby konstaterar att ovanstående erfarenheter är en del av ett område som existerar mellan dagsmedvetandet och de högre medvetenhetstillstånden. Han nämner också fenomen som en mer ”flytande” kroppsförnimmelse där man känner ”kraftströmmar, plötsliga bilder eller insikter och allehanda undermedvetna känslor från ångest till lycksalighet. Och även om de är flyktiga skulle de kunna undersökas, menar han. Och han frågar sig: Kan man komma fram till vilka av mellanområdets fenomen som är objektiva tecken på att man gör framsteg på meditationsvägen?

Men att undersöka mellanområdet är krävande. Sparby ger i sin artikel detaljerade beskrivningar av fler fenomen och han konstaterar att det kan verka som hela ens liv måste vara inställt på detta. För att undersöka mellanområdet ”måste man delta med hela sin mänsklighet”. Alla människor måste gå sin individuella väg, men han förmodar att vissa upplevelser är generella. Att delge varandra dessa fenomen är en viktig förutsättning för utvecklandet av antroposofin. Skriver alltså Terje Sparby i ett inlägg som i sin sanningslidelse och uppriktighet söker sin like inom nordisk antroposofi.
                                                                                                                   Johannes Ljungquist

*Ontologin - läran om de begrepp eller kategorier man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande förklaring av verkligheten

Som waldorfelev på femtitalet tyckte jag illa om eurytmi – liksom de flesta i klassen. Bristen på motivation förstärktes av att vi aldrig förstod varför vi skulle göra eurytmi. Vi fick aldrig någon förklaring på vilket sätt detta skolämne var viktigt. Vi gjorde eurytmi för att vi var tvungna. Gör si och gör så, sa eurytmiläraren. Och vi gjorde det snällt i de lägre klasserna. Högre upp blev vi olydiga och gjorde lektionerna till något av en mardröm för eurytmiläraren. Minnesbilden från den tiden är en lärare som högröd i ansiktet skrikande försöker genomföra sin kommandoeurytmi i ett konstant oväsen där uttråkade elever hela tiden hade en massa hyss för sig.

Som vuxen – och sedermera övertygad antroposof – förstår jag fortfarande inte orsaken bakom varför eurytmi är ett skolämne.

Sceneurytmi har jag lättare att förhålla mig till. Jag kan visserligen tycka att den fastnat i en stel tradition utan lust till förnyelse – men jag tror ändå den har en utvecklingspotential och en framtid. Men då måste dess företrädare först få ett medvetet förhållande till konstarten. För det är svårt att se att detta existerar. Kanske det finns några som kan ge en begriplig förklaring på eurytmins särart – jag hoppas det, även om jag aldrig fått någon sådan värd namnet. För det är inget allmängods bland eurytmister, kan jag säga. Det stannar vid att de betecknar eurytmi som en ”rörelsekonst”.

Att eurytmister inte kan ge en mer specifik karakterisering av vad eurytmi är har sina randiga skäl. Det har nämligen alltid rått en antiintellektuell förklaringsmodell för den svenska eurytmin – nämligen att den inte kan eller ens bör förklaras. Man ska inte orda om vad eurytmi är – man ska göra den. Då ”förstår” man. Detta har varit den officiella hållningen på Steinerseminariet de åren man utbildade eurytmister där. Man satte till och med en ära i att inte kunna förklara, berättar min gode vän Curt som gått där. Kunskapen skall ”försvinna ned i fötterna och ut i armarna”, som en av lärarna ska ha sagt.

Att denna sanslösa god dag yxskaft-hållning i själva verket är en idiotförklaring av eurytmin verkar man inte ha förstått – och därvid har det förblivit. Förhållandet till eurytmin är märkligt ogenomtänkt och omedvetet, fjärran från antroposofins annars så benhårda krav på klarhet i tanken. Men eurytmin betraktas inte heller som en känslostyrd företeelse – detta är paradoxen. Nej, sånt avvisas med kraft och förtrytsamhet. Konstformen är ett uttryck för ”objektiva” skeenden i ton och tal, menar man. Det märkliga är att denna paradox inte diskuteras. En ”objektiv” konstart, fri från både känslopjunk och analytiskt tänkande.  Och alla är nöjda med detta vårdande av omedvetenheten kring fenomenet. Eurytmi skall inte förklaras ”intellektuellt”, den ska utföras. Punkt.

Detta har varit den allmänna hållningen under alla år. Men för någon vecka sedan släpptes anden ur flaskan då skoleurytmins berättigande diskuterades på Facebook i en rekordlång tråd. Orsaken var ett foto från generalsekreterarmötet i Antroposofiska sällskapet i Schweiz där medlemmarna under en paus gjorde det eurytmiska ”ljudet” T på scenen. Detta foto torde te sig något märkligt för de som inte upplevt eurytmi – och det väckte minnen inte bara hos undertecknad utan även Alicia Hamberg, f d waldorfelev och initierad kritiker av antroposofiska kulturyttringar, i synnerhet waldorfpedagogik (det var hon som publicerat bilden på sin blogg). I debatten deltog också Curt Jansson, utbildad eurytmist – och eurytmiläraren Ingunn Kroken från Norge. 

Nu vädrades många av de frågeställningar som uppstått under årens lopp angående skoleurytmin och frågan vad som berättigar dess plats som skolämne i waldorfskolan.

Ingunn menade inledningsvis att alla barn tycker om att röra sig och ”om det blir för lite glädje och begeistring under eurytmitimmarna är det något vi gör fel. Då behöver vi finna en väg tillbaka till begeistringen, och det är lärarens uppgift.” Och hon ger exempel på kreativa lösningar hon varit med om där man bl a använt en jo-jo och rört sig till musik av The Entertainer.

Men frågan kvarstår: Varför eurytmi som skolämne?

– För att eurytmi är en konstnärlig bearbetning av övriga skolämnen, både språkligt och musikaliskt, menar Ingunn. När eleverna undervisas om vikingatiden, rör de sig under eurytmitimmen till dikter från Eddan och Voluspa. Detta ger en grundläggande förnimmelse för olika språkkvaliteter i händelser som är en del av vårt kulturarv. ”Och heller inte dumt att lära känna musikhistorien och ens egen musikkultur genom att röra sig till den, istället för att bara plugga kompositörer och musikverk utantill”.

Detta är naturligtvis en intressant aspekt. Men eurytmitimmarna handlar för det mesta om andra saker än att gestalta skolämnen. Så motivet bakom skoleurytmin är fortfarande oklar. Är det för att Steiner menade att det var viktigt på tjugotalet? Är i så fall situationen i dag jämförbar? Finns det undersökningar som visar att eurytmin är viktig i skolarbetet? Eller är eurytmin bara något man tror är bra? Man kan tycka att det vid det här laget nästan borde kunna bevisas att eurytmi är viktig i skolan. Men svaret är alltid bara just dessa förmodanden att det är bra. Jag tycker det är mycket märkligt. Tål inte skoleurytmin en legitimering av oberoende instanser? 

Hur skulle man kort kunna karakterisera det viktiga med eurytmin för skolbarn? Ingunn menar att den är ett ”eminent verktyg” för att ge elever en fördjupad förståelse av språk och musik och att denna inlevelse är viktig för att ”äga” lärostoffet. Bristen på estetisk fostran i skolan är en ”bristsjukdom” som allt fler uppdagar.

Alicia tar in några andra aspekter. Hennes erfarenhet är att eurytmiläraren kräver att barn, som inte förstår varför, ska ta eurytmin på ett enormt allvar. ”Jag antar att för dessa eurytmister är eurytmin livsviktig och alla tecken på att den inte tas på fullaste allvar är tecken på jordens omedelbara undergång. Varpå allting förstås spårar ur. För barn kan inte ta denna attityd på allvar. Eurytmiläraren blir löjeväckande.” Detta gravallvar dödar all lust för ett barn.

»Eurytmi är… obegripligt. Man fattade aldrig varför! Varför detta ämne! Varför varför varför! Varför dessa pinsamma rörelser och dessa genanta klänningar! Urgh… Och som social grej funkade det ju också dåligt – något barnen var engagerade i (typ leka kull?) hade förmodligen varit, tja, enklare. Som jag minns eurytmin så var det totalkaos och barn som slogs och en dödsallvarlig eurytmilärare som ständigt vandrade på totaldesperationens kant. (Och ibland lämnade salen gråtande.)«

”Problemet”, menar Alicia, ”är ämnets atmosfär (i brist på bättre uttryck) och att det liksom var Döden. Då menar jag inte dödens tråkigt, vilket också var fallet, men atmosfären var rena döden. Och dessa tillresande eurytmisällskap som man skulle se framträdanden av. Under största dödsallvarliga vördnad. Fastän de flesta barn inte begrep någonting. Och detta gravallvar! Dessa levande (?) spöken som seglade runt på scenen och såg ut som om de skulle trilla av pinn på mest plågsamma vis vilken sekund som helst!”

»Barn förstår inte varför eurytmi är dödsallvarligt för antroposofer. (Lustigt att man inte tror barn vara mogna intellektuella resonemang i tidig ålder – men att ta eurytmi på allvar, det tror man de klarar!) Kan man inte förstå detta, är det kanske bättre att erbjuda barn det estetiska och rörelse på annat sätt än genom eurytmi. Inte begrep man någonsin att eurytmi skulle föreställa en konstnärlig bearbetning av skolämnena.«

Till detta replikerar Ingunn överraskande ”jag är väldigt glad att jag aldrig gick på en Steinerskola, för då hade jag helt säkert inte velat läsa varken Steiner, göra eurytmi eller något annat som jag nu är väldigt glad för. Hade jag bara mött EN person som var i närheten av detta skenheliga allvar hade jag blivit rebell resten av livet”. Och Ingunn antyder att Alicia och jag hade haft otur med våra lärare.

Men jag tror inte att problemen med eurytmin i skolan berodde på dåliga lärare, vår klass hade de främsta, Gertrud Klingborg, Ingeborg Friedensburg och Andrea Roth är de jag särskilt kommer ihåg. Att få ett ”fördjupat förhållande” till musik och språk var ju omöjligt för att de flesta barn upp till åtminstone sexan normalt saknar så sofistikerade intressen. Jag tyckte dessutom inte om klassisk musik, för mej var det rock ´n´roll som gällde – och det var ju närmast något förbjudet i waldorfskolan på den tiden.

För mig var min barndoms eurytmitimmar ett enda stort och katastrofalt misslyckande. Det är därför jag anser det vara berättigat att ställa frågan varför eurytmin finns på skolschemat. Det minsta man kan begära är en godtagbar förklaring. Men jag har aldrig fått annat än svävande utsagor som mer känns som bortförklaringar. Jag tycker det är anmärkningsvärt.

Curt instämmer i Ingunns lättnadssuck: ”jag gick inte i waldorfskola, gudskelov. Då skulle jag nog aldrig blivit eurytmist”.

I den fortsatta debatten ifrågasätter Ingunn nödvändigheten av en förklaring på varför man har eurytmi i waldorfskolan. Eurytmin är ju inte ”SÅ annorlunda än andra dansformer”, menar hon. ”Man går ju inte runt och förklarar vad Beethovens femte symfoni skall vara bra för, eller vad den `egentligen betyder´. Antingen gillar man den eller också inte”.

Och själva grundfrågan varför man har eurytmi på skolschemat glider bort i allt möjligt småprat som är så vanligt på Facebook.

Waldorfskolan har alltså ett schemalagt ämne som är okänt för allmänheten men som man trots det inte anser behöver en förklaring, definition eller beskrivning av egenarten. Hade man haft balett på skolschemat hade föräldrar nog krävt en avsiktsförklaring. Men då det gäller eurytmi ger man bara en allmänt intetsägande beteckning som ”rörelsekonst”. Inte vilken sorts rörelsekonst eller varför just eurytmi. Det finns ingen genrebeskrivning. Det finns visserligen en esoterisk bakgrund som inte redovisas för att det är känsligt – och omfattande. Desto större anledning att då klä den i ett begripligt vardagsspråk, kan man tycka. Men man bryr sig inte. Eller som Alicia påpekar:

»Grejen med eurytmin är ju ändå att den betyder något. Och har en särart. Och eurytmin är så viktig i waldorfskolan – men varför? Varför just den? Om det inte var något speciellt med eurytmin, ja, då kunde den ju bytas ut mot precis vad som helst som är rörelse. Men den är ju speciell, för trots svårigheter att engagera elever så finns den ju kvar. Och tas på allvar av waldorfrörelsen, skolorna och lärarna.«

 Om inte en eurytmist kan formulera vad det handlar om vem ska då göra det, kan man fråga sig. Vad är det som är bra i att inte kunna motivera eurytmin på ett kort och begripligt sätt? Vi bör ju, som Alicia säger, på något vis kunna tala om eurytmin som sådan – det blir nästan omöjligt om vi ska utgå från varje enskild eurytmists egna idéer i stället för att se till det som faktiskt är gemensamt för eurytmin.

»Jag tycker att föräldrar bör förstå att eurytmin inte är bara friskvård eller dans (eller vad nu någon annan banal förklaring kan gå ut på) utan att den har en specifik bakgrund, sina motiv och sin mening. Annars har ämnet ingen beskrivning, ingen definition, det kan tydligen vara vad som helst; lite musik, lite vers, lite dans, lite rörelse, lite skoj (om man har tur! det har många inte), lite allvar; blandat hur som helst utan något mål och eller någon mening som kan formuleras begripligt och någorlunda generellt för skoländamål. Och det funkar inte, för då förstår man inte vad det handlar om (och det tycker jag folk har rätt att göra, då de gör ett val).«  

Facebook-diskussionen är omfattande och håller deltagarna sysselsatta i princip i två dygn. I en lång summering av diskussionen ställer Ingunn några retoriska frågor:

»Är det inte acceptabelt att undervisa i yoga eller eurytmi om man inte har ett `aktivt dagligt förhållningssätt´ till de spirituella bevekelsegrunderna för dessa rörelser? Kommer Alicia och Johannes `kräva´ att en yogalärare kan rabbla upp den spirituella bakgrunden för yogans rörelser, eller att alla som tar en yogakurs var som helst borde undervisas i dessa förklaringar? Mitt centrala påstående är: Som lärare måste man både i yogan och eurytmin uppleva att rörelserna, språket och musiken i sig själv `fångar´ och kunna förmedla detta till eleverna – ingen `överbyggning´ eller förklaring kan göra `tråkig´ eurytmi mindre tråkig.«

Och även om Ingunn inte betraktar förklaringar som oviktiga menar hon att de inte hjälper de som inte tycker om ämnet. Och naturligtvis är det så. Men det var heller aldrig frågan. Frågan gällde varför man har eurytmi på skolschemat. Om ämnet av de flesta elever skulle upplevas som vansinnigt roligt och stimulerande skulle frågan knappast vara aktuell. Men nu upplevs ämnet som både urtrist och obegripligt – därför är frågan berättigad. Och föräldrar och elever i alla klasser utom de lägsta har rätt att kräva en förklaring. Så enkelt är det ju.

Sen skulle yoga som skolämne definitivt kräva en förklaring – inte bara av föräldrar och barn, utan framförallt av skolmyndigheter.

Eurytmins existensberättigande behöver inte bara förklaras för föräldrar och barn i waldorfskolan. Även rimligtvis för myndigheter som, imponerade av waldorfskolans i övrigt erkända pedagogiska insatser, antagligen vilat på hanen i frågan. Varför bråka om ett estetiskt ämne i det läget? Men förklaring behövs också för vänskapsband med kompisar i andra skolsystem. Eurytmi – vad är det? Jag vågade aldrig nämna ämnet bland polarna hemma på gården. Jag skämdes och hoppades att jag ALDRIG skulle behöva uppleva nesan att tvingas beskriva de i min dåvarande uppfattning fåniga rörelserna – och sen behöva förklara VARFÖR. En mardröm för ett barn.

Det är därför ett anständighetskrav att få veta varför ett ämne finns på schemat som inte finns i någon annan skolform. Alicia:

»Alla måste kunna lite matte, alla måste kunna läsa och skriva, alla måste kunna andra basämnen – men man behöver faktiskt inte kunna eurytmi för att klara sig i världen. Man behöver inte idrott heller. Jag, som ointresserad av musik, kan ändå tycka att allmänbildning i musik är av godo, alltså kan man motivera musik på schemat även för elever som kanske inte uppskattar den. Men eurytmi är inte allmänbildning, och kan inte motiveras av den anledningen.«

Så långt vår lilla debatt. Så vitt jag vet har eurytmin aldrig tidigare debatterats offentligt så öppenhjärtigt som här – åtminstone inte i Sverige – med undantag kanske av en kritisk artikel i Medlemsbladet för tio år sedan. Ovanstående artikel är en förkortad version av en mycket längre text på Facebook.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Nyligen lämnades en rapport till norska regeringen med förslaget att antifeministiska uttalanden och trakasserier ska kriminaliseras. Bakom rapporten – som är finansierad av Nordiska ministerrådet – står tjugotalet nordiska experter och skribenter, bland andra Mattias Gardell och Maria Sveland. Att rapporten är problematisk på flera sätt vittnar den kritik den mött av namnkunniga debattörer, bland andra Ann Heberlein, liberal feminist och teologie doktor i etik vid Lunds universitet:

»Den här rapporten värnar inte demokrati och yttrandefrihet. Den är ett uttryck för ett åsiktsförtryck som är skrämmande. Att kriminalisera ”antifeministiska” yttranden och ”antifemistisk” kritik är inte rätt väg att gå för att stävja kvinnohat och våld mot kvinnor.«

Andra tidningar, som norska Dagbladet och nättidningen Hela Gotland är också kritiska till rapporten. Motreaktionerna på denna rapport är del i en gryende trend som länge legat latent men som tog rejäl fart i och med Maria Svelands nyutkomna bok Hatet där Ann Charlott Altstadt i Flamman markerade kraftfullt avstånd till den totalitära form av feminism som där kommer till uttryck.

Rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme? har förslag på hur man stoppar det de kallar antifeminismen, hur man analyserar vad en antifeminist är och hur åtgärder ska se ut för att rehabilitera(!) antifeminister. Men själva grunden för fenomenet – den troliga uppkomsten till kritiken av den feministiska ideologin – är förvånansvärt ensidig, för att inte säga direkt felaktig. För det första särskiljs inte feminism och jämlikhet, den likställs. Är du emot den feministiska ideologin är du också automatiskt emot jämställdhet mellan könen.

Dessutom förutsätter rapporten att i den antifeministiska ideologin [sic] har ”den vita heterosexuella mannen en särställning”. Och han vaktar sina manliga privilegier mot alla minoriteter (inklusive kvinnor!). Kvinnan upplevs som ett objekt och den vita rasen som överlägsen. Dessutom sägs många antifeministiska grupperingar vara högerextrema. Sådana ”slutsatser” känns mer som ideologiska floskler än en objektiv analys.

Ett och annat i rapporten kan naturligtvis betraktas som en analys i ordets egentliga betydelse, men jag upplever ändå att motståndet mot feminismens ideologi har ett annat fokus. Utan att göra anspråk på att företräda de så kallade antifeministerna vill jag ändå lista några centrala värderingar jag uppfattar som väsentliga.

1. Vi är för full jämlikhet mellan könen.
2. Vi är varken rasister eller högerextrema. Och vi hatar inte kvinnor.
3. Vi avvisar den feministiska ideologin av en rad orsaker.
4. Dess problemformulering är ofullständig och i vissa delar direkt felaktig som då man inte skiljer på feministisk ideologi och allmänt jämlikhetssträvande
5. Genom sina krav på allmän acceptans visar extremfeminismen på auktoritära anspråk med skuldbeläggning av motståndare som i vissa fall gränsar till ren demonisering. Detta är i praktiken ett åsiktsförtryck.
6. Vi ser begreppet antifeminist som en del av denna demoniseringsretorik. Bara för att man inte tror på en extrem ideologi gör inte normaltillståndet till ”anti” någonting. Det av feministerna skapade begreppet antifeminism innefattar följaktligen ingen idériktning eller formulerad ideologi.
7. Den irritation motståndare till den extremfeministiska ideologin kan visa är en naturlig reaktion på den demonisering de ständigt utsätts för i media och samhällsdebatt. Inte ett uttryck för en missaktning av kvinnor och deras rättigheter.

Förre presidenten Bush´s yttrande ”de som inte är med oss är emot oss” synes passa anhängarna av  den extremfeministiska ideologins hårda inre kärna. Denna stämning präglar också den torftiga analysen av motståndarna i rapporten Hvordan motarbeide antifeminisme og høyreextremisme?, troligen för att de upplever sin ideologi som så självklart rättfärdig att de inte kan skönja några relevanta invändningar.

♦ ♦ ♦ Hittade Svensk slangordbok från 1969 i bokhyllan och inser plötsligt att det var längesedan man hörde någon tala slang. Vad har slangen tagit vägen? Den enda gång man hör dessa uttrycksfulla, bildrika och drastiska ordvändningar dessa dagar är de få gånger Jerry Williams framträder i media. När han var ung på femtiotalet snackade de flesta slang i huvudstaden – speciellt på söder.

Att se ut som en nerbrunnen lada i käften är det drastiska uttryck för dåliga tänder som användes på 40-50-talet. En sån person kunde om han inte passade sig bli tagen av farbror blå (polisen) och när vederbörande hängde ned skylten (dog), fick han en enrummare på Skogskyrkogården där han fick ligga och käka blålera. En begravd kallades för jordgubbe och kyrkogård betraktades följaktligen som jordgubbsland. Detta är ett talande och märgfullt språk!

Slang är synliga språkbilder som får oss att se på omvärlden med en ny och oväntad glimt i ögonvrån. Favorituttrycken hämtar inspiration från mer påtagliga ämnen i vardagen som sprit, erotik, kvinnor och döden. Och det militära gisslades ständigt. Att ha kortslutning i kroppsdelen norr om axelklaffarna var beteckningen på militäryrket, där fänrik kallades fladdrik och en menig soldat för lövgroda. Kulspruta kallades för diarrékanon, och skålade man på luckan utropades: Besätt eldställningarna! Kompaniuppställning kallades mannekänguppvisning.

På den tiden upphörde civilisationen norr om Slussen. Berömd är den sjavige söderkisens kommentar till kompisen om den förbipasserande fina damen från Övre Östermalm: ”E´re en asfaltsblomma (prostituerad) eller en dofsing (flicka) från Övre slummen?”   

En bidragande orsak till slangens tillbakagång är rimligtvis dess djupt konservativa syn på kvinnan. Den skulle vara stört omöjlig idag. Uttryck för vacker kvinna benämnd fin biff  − och fästmö ordinarie biff  − ter sig numer både objektifierande och nedlåtande. Kjoltelegraf i betydelsen kvinnoskvaller likaså. Klängros, det vill säga efterhängsen kvinna, kanske är OK, liksom att geléhallon kallades för jungfrubröst, men en brud sätter man på jäsning (göra med barn) om man har Rumford (jäsmedel) i brallorna är kanske mer tveksamt. I alla händelser inget språkbruk för de fina salongerna. Och definivt inget för feminister!

Ämnet erotik var naturligtvis föremål för oändliga variationer. Och här blir det nästan undantagslöst vulgära vändningar. Han kör à la carte betecknade den som ägnade sig åt lösa förbindelser, och var vederbörande inte försiktig fick han betala nöjesskatt, d v s underhåll för utomäktenskapligt barn. Att löpa maraton innebar fast sällskap, och snarka i samma låda, d v s sova i samma säng, gjorde man som gift, där hustrun kallades följetong. Blev maken sedan impotent hade han rest sin sista majstång.

Alkoholen var ett kärt barn med många namn. Brännvin kunde bland annat kallas för kristallvatten, kraftmjölk eller gomolja, och luffargrogg var en blandning av brännvin och sockerdricka. Vanligt namn för snaps var magsprätt, dragnagel eller magsyra. Nunneblod var en blandning av lika delar rödvin och flaggpunsch (!). En nykter person var ofuktad.

Sen fanns beteckningar på allsköns vardagligheter som till exempel inkomstskatt som kallades allmänna dagsböter, snabb bil för asfaltskrynklare, nyanlända svenska turister på utländsk badort för albyler, att vara intelligent för ha full belysning under kuptaket, ta på sig byxorna för hala på sig benrören, och fatta dåligt för fatta glest.

Fängelse kallades för gästrum med gallerperspektiv, rödbeta för kommunistgurka, en som såg illa sades ha mjöldagg på krusbären och den som petade sig i näsan sades leta efter lilla hjärnan. En kopp starkt kaffe blev en balja lavemang, men var kaffet svagt kallades det bönvälling. Kammade man sig lade man lössen på parad och då man hade dåligt med pengar sa man ”det är långgrunt i plånboken för närvarande”. 

Snacka i kors var att motsäga sig själv och lön kallades näringsbidrag. Tandläkare var gaddsynare, bacon och ägg hette nöff och kackel, körkort benämndes flänglapp och kalsonger ljuddämpare. Öland och Gotland kallades kolonierna och uttrycket för ingen överhängande brådska var mer förståelig och talande än i dag: Det är ingen ko på isen så länge rumpan är i land.

Önskas mer av detta underbart metaforspäckade språk – gå till närmaste bibliotek och låna Svensk slangordbok. Författaren heter Haldo Gibson.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist

♦ ♦ ♦ Materialismen är den dominerande världsåskådningen i vår tid. Inom antroposofin betraktas den som ett nödvändigt stadium av många skäl. Det viktigaste är att den är förutsättningen för människans frihet. Hon står på sig själv frigjord från religionens dogmatiska föreställningar om verkligheten. Naturvetenskapen har därmed blivit materialismens självklara grundsten som utvecklats från metodik till fullskalig världsåskådning.

Denna världsåskådnings huvudbudskap är att världen innehåller endast materia och existerar oberoende av oss människor och vår betraktelse av den.

Ett sådant synsätt för naturligtvis med sig problem. Existensen av den mänskliga tanken till exempel. Den sägs frambringas av hjärnan, även om miljoner människor som haft nära döden-upplevelser menar att tankarna är kroppsfria och inte skapas av hjärnan – hjärnan fungerar istället som en mottagare av tankar.

Men oavsett om hjärnan kan anses vara en sändare eller mottagare – tankarna är inget man kan ta på, de är immateriella, ett faktum som materialismen inte hittat godtagbara förklaringar på. Hur kan en materieklump framställa immateriella produkter? Och vilka produkter! Att teorierna härvidlag är lama måste betraktas som minst sagt anmärkningsvärt med tanke på att utan denna tankeverksamhet hade ingen civilisation existerat. Människan hade bara varit en djurart bland alla andra, enbart styrd av sina instinkter och drifter.

Nu är det i och för sig många som inte ser någon principiell skillnad mellan djur och människa. Faktiskt. Tvärtom är det populärt att snarare framhålla likheten framför skillnaden mellan människan och exempelvis apor och delfiner. Man tycker det är mycket intressantare att vi har så många likheter med djuren än att uppmärksamma vår unika särart. Märkligt nog.

Att inte ha en godtagbar teori om människans särart – som förändrat världen – gör att materialismen inte förmår ge en heltäckande världsförklaring. Det kanske mest väsentliga saknas i modellen. Det märkliga är att detta inte tycks bekymra större delen av mänskligheten. För en antroposof är detta däremot svårbegripligt. ”Den suggestion som utgår från materialismen är så stark att den leder till en slags bedövning av medvetandet”, skriver Dick Tibbling och Mats-Ola Ohlsson i nr 3 2012 av Forum.

Ja någonting är det som flyttat fokus från det kanske intressantaste forskningsområdet i världen. En av naturvetenskapens mest grundläggande principer – förutsättningslösheten – har gjort halt inför människans gåtfulla tankeförmåga. Det får religionen och andliga vishetsläror ta hand om, eftersom det uppenbarligen inte anses vara möjligt att forska om.

Det är ett grundligt underbetyg åt en världsåskådning som anses vara den enda sanna.

”Vår civilisation har blivit övertäckt av en `ishinna´ bestående av fraser, konventioner och rutiner som förhindrar att människan vaknar upp inför sitt eget inre väsen”, sa Rudolf Steiner en gång. Men de miljontals förekommande nära döden-upplevelserna kommer ändå rimligtvis att förändra detta. I det långa loppet.

                                                                                                                   Johannes Ljungquist