Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande?

♦ ♦ ♦ Dogmen att konsten ska vara fri att provocera debatteras dessa dagar då Sölvesborgs kommun vill undvika utmanande samtidskonst när de köper in konst. Detta blir föremål för upprörda debattartiklar, fast de flesta förstår rimligheten i Sölvesborgs hållning. För vad finns det för anledning att provocera allmänheten? Visst finns det omdömeslösa konstnärer, men ligger inte omdömeslösheten snarare hos de i kommunen som köper in provocerande konst?

Bildresultat för erigerad jättepenis på husgavelKonsten ska vara fri, i den meningen att konstnären fritt väljer motiv och utförande utan att någon lägger sig i. Det sägs att konsten ska ”provocera”, vara ”obekväm” och ”utmana”. Carolina Falkholt agerade helt i den andan då hon målade en erigerad jättepenis på en husvägg först i New York och sen på Kungsholmen i Stockholm 2018. Tidigare hade hon målat en stor vagina i en skola i Nyköping 2014.

Att alla tre könsdelar snart målades över av beställarna tyder på att de upplevde att hon gått för långt. Men hade hon det? Var det hon som var omdömeslös, hon kan ju måla vad som helst i sin ateljé och vara hur provokativ hon vill utan att stöta någon. Nej, det är när hennes alster hamnar på en husvägg som problemet uppstår, och då är det beställaren som är omdömeslös. För man måste förutsätta att beställaren fått se en förlaga innan beställningen läggs.

Ändå skriker man i högan sky då Sölvesborg bara vill beställa konst som uppskattas av allmänheten. Då den ska vara på allmän plats, och eftersom ingen har bett om stötande konst, blir konsekvensen att beställarna strävar efter konst som får största möjliga acceptans. Det är slutsatsen av Sölvesborgs agerande.

Och media reagerar med ryggmärgen. ”Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten”, skriver Anders Q Björkman i SvD 18/9, och summerar uppgivet att ”det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten”. Men han svarar inte politiker i Sölvesborg som inte vill köpa in utmanande samtidskonst med den nu klassiska formuleringen:

»Det är klart att om du vill ha `menskonst´ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«

Man förstår svårigheten för Björkman, för det är uppenbart att det finns en utbredd irritation hos allmänheten över svårförståelig, stötande eller oskön konst på offentlig plats. Det vet alla, vilket inte innebär ett ifrågasättande av att konsten ska vara fri, bara en självklar önskan att konst på gator och torg borde vara njutbar även för de som inte är konstvetenskapligt skolade.

Även konstskribenten Anders Rydell i samma tidning meddelar att han kan förstå allmänhetens frustration över omåttligheten i den moderna konstens pretentioner.

»Trots att det har gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället. det finns, och har alltid funnits ett utbrett folkligt förakt för modernismen och den moderna konsten i synnerhet. Samtidskonsten har å sin sida knappast ansträngt sig för att nå ut i de breda folklagren – snarare motsatsen.«

Beställarna av konst avsedd för allmän beskådan får inte förväxla uppdraget med att beställa konst till gallerier och museer. Det är två helt skilda världar. En som besöker ett konstgalleri gör det på egen risk och kan därför aldrig klaga på konstverk som är provocerande. Tvärtom, ofta kräver kräsmagade konnässörer just detta. Här råder obegränsad frihet. Men uppgiften för konst på allmän plats måste ha en bred acceptans, annars har beställaren missförstått uppdraget.

Det kan inte vara rätt att en elit får provocera en majoritet på skattebetalarnas bekostnad. Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande? Sölvesborgs svar borde vara det enda möjliga.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Media skapade en falsk verklighetsbild av massinvandringen

”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått.”

Uttalandet kommer från den amerikanska statsvetaren Sheri Berman på ett besök i Sverige nyligen. Att det är från utlandet vi fått de reaktioner vi förgäves väntat oss av svensk media det senaste decenniet vet vi vid det här laget, Bermans kommentar är bara en i raden. Här i landet har vi inte förrän nu fått ta del av dylika sanningar, svensk media har under många år framstått som en mer eller mindre statskontrollerad instans som ogärna meddelar annat än politiskt korrekta nyheter.

Bildresultat för massinvandringen
En av många YouTubefilmer i ämnet

De politiska makthavarna bär naturligtvis det yttersta ansvaret för massinvandringen, men medierna är skyldiga till att ha lagt locket på och för att ha givit en överdrivet positiv bild av invandringen och dess konsekvenser. Hade medierna agerat konsekvensneutralt, det vill säga rapporterat utan hänsyn till det som var politiskt korrekt, hade mycket sett annorlunda ut. Vi hade då redan för tio år sedan fått den debatt som borde ha varit självklar i samband med en så genomgripande förändring av landet.

Istället har svensk media fungerat som maktens nyttiga idioter på ett sätt som för tanken till situationen i det tidigare kommunistblocket. Media har med några få undantag fungerat som maktens redskap.

Detta svek har sänkt deras trovärdighet hos stora grupper. Då de traditionella medierna fungerade som maktens megafoner kunde man inte längre lita på dem. Vi fick två verklighetsbilder, etablissemangets förljugna och den ”underjordiska” där alternativmedia fick en betydande roll. Då etablerad media kunde misstänkas försköna eller förtiga gick man till alternativa informationskällor.

Men det var inte bara vad mainstreammedia sade som väckte misstro, det var lika mycket vad de inte sade. Vi får idag till exempel inte veta nationalitet på brottslingar (för det riskerar att göda främlingsfientligheten). Bara då brottet är grovt och domslutet föreskriver utvisning förstår man att det är en icke-svensk, man kan ju inte utvisa svenskar. BRÅ och regeringen vill av samma skäl inte heller göra statistik på hur många brott som utförs av utlänningar. Istället för att vara upprörd över detta spelar media oförstående: det spelar ju ingen roll vilken nationalitet brottslingen har (för det skulle ju riskera att göda främlingsfientligheten). Brott är brott, oavsett nationalitet (är du rasist eller?).

Följden har blivit ett allmänt spekulerande och ryktesspridning, framför allt inför nya fenomen som att pojkar blivit gruppvåldtagna, och tonårsflickor som blivit tafsade på av grupper av unga män under rockkonserter. Där behöver man inte vara nån Einstein att klura ut vilka som är skyldiga trots medias mörkläggning.

Att till varje pris vara inkluderande har varit den rådande hållningen från etablissemangets sida. Att genomgående mörka brottslingars nationstillhörighet går före annars självklara krav på sann nyhetsrapportering. Man vill inte bli ett ”vi” som talar om migranterna som ”dom”, inte ”ställa grupp mot grupp”, tankefigurer som de politiskt korrekta ofta använt. Det är ju inte inkluderande. Samtidigt ställer vi dagligdags grupp mot grupp, till exempel i partipolitiken, där det är själva idén.

Då flyktingvågen kom såg man det som en självklarhet att man skulle hjälpa människor i nöd – oavsett konsekvenserna för landet. Vi har råd att dela med oss av vårt överflöd, var den officiella hållningen. Den av politiker lanserade inkluderingsprincipen gav oss en armé av kulturrelativister som menade att vår kultur inte var bättre än de nytillkomnas, bekräftad och förstärkt av media. Detta etablissemang ifrågasatte också den sakliga beteckningen massinvandring eftersom man mot allt förnuft menade att invandringen var normal.

Medias medlöperi var anmärkningsvärd då den tredje statsmaktens uppgift normalt varit att kritisera överheten. Man lade munkavle på kritiska yttringar mot landets invandringspolitik och senare, då man tvingades tillåta kritik, brunsmetade man de som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta. De som inte var PK behandlades nedlåtande och blev var mans niding. Diskussionen om invandringspolitiken blev ett oförsonligt krig mellan de onda och de goda.

Flockbeteendet hos de politiskt korrekta stöter ut den som anmäler avvikande mening och omöjliggör därmed en saklig debatt. Istället för att ta invändningarna under övervägande demoniseras den som framför kritik eller hyser tvivel.

Denna process har delat landet. Från att ha varit en utpräglad konsensuskultur där strävan att förvalta välfärden var gemensam oavsett politisk färg, har vi fått ett oförsonligt samhällsklimat av för eller emot den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. En stor del av detta bär mainstreammedia skulden för.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Fråga på invigningen av Sällskapets nya lokal: Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag?

24 maj detta år invigdes Antroposofiska sällskapets nya lokaler i Robygges gamla matsal. Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson höll ett kort anförande varefter alla skulle bilda arbetsgrupper kring tre frågor: Varför betyder antroposofi något för dig, vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag, och vad är framtiden för den här platsen.

Frågorna hade formulerats av några entusiastiska ungdomar från YIP, Youth Initiative Program, och avsikten var att deltagarna, som var en majoritet av äldre antroposofer, skulle klura ut några kloka svar på dessa frågeställningar. De flesta av oss hade ett förflutet som lika entusiastiska nybörjarantroposofer som dessa YIP:ar, men eftersom en viss mättnad infunnit sig efter årtionden av tragglande i liknande arbetsgrupper saknades den nödvändiga lusten att ånyo delta i en sådan sittning, så några av oss drog sig försiktigt mot utgången lättade att ha sluppit ett par timmars fruktlös formuleringsvånda som ändå aldrig leder till någonting.

Bilden kan innehålla: text
Proffsig skärm vid invigningen av Antroposofiska Sällskapets nya lokal i Robygges gamla matsal 24 maj.

Men i nya numret av Forum Antroposofi får vi nu reda på vad vi missat. Här redovisas nämligen resultatet av gruppernas bemödanden i sammanfattningar av ”de livliga samtalen” med aforistiska brottstycken som ger en aning om innehållet. Under frågan Varför betyder antroposofi något för dig? kan man bland annat läsa

  • Antroposofin sätter människan i centrum. Hemkomst och igenkänning. Ett redskap för andlig utveckling. Existentiellt och meningsskapande. Helhet, reinkarnation.

Knappast några överraskningar, vem kan säga något substantiellt som svar på en sådan frågeställning? Nästa fråga – Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag? fick sammanfattningar som var mer intressanta, bland annat dessa:

  • Metamorfos. Kulturvågor, långa – korta. Soluppgång eller solnedgång? Antroposofi light. Blandas upp med nytt. Courage to believe. Impulsen leder till förändring och förnyelse.

Här börjar man närma sig en realistisk upplevelsebeskrivning av situationen idag. Att platsens betydelse har förändrats är uppenbart, men att ställa frågan om det handlar om en soluppgång eller solnedgång är kanske i försiktigaste laget, man vågar inte säga det uppenbara – att Järna-antroposofin för längesedan sett sina bästa dagar. Att man har ”mod att tro” – vadå, på en återkomst av storhetstiden? Ja det kan man väl göra, fast nog verkar det snarare handla om ett desperat hopp. För det finns knappast någon realism i den förhoppningen. Åtminstone inte för dem som upplevt Klingborg-eran. Det är en skillnad som på natt och dag.

Att ”impulsen” förändrats är uppenbart, men förnyats? låter som en eufemism i samma anda som när man kallar kalhygge för förnyelseyta eller problem för utmaning. Det låter bättre, vilket också är avsikten med den förskönande beskrivningen. ”Antroposofi light” är däremot en träffande beskrivning. Och ”blandas upp med nytt” är lika sorgligt som sant nu efter Vidarklinikens nedläggning då nya hyresgäster skall flytta in.

Slutligen – ”Vad är framtiden för den här platsen?” – och vilka tankar hade man kring den frågeställningen?

Bland intetsägande formuleringar som ”En plats för kulturutbyte”, ”Samarbete”, ”Gemenskap och konst”, ”Mötesplats”, finns det lite klurigare ”Svaret på problemet finns i problemen”, som visserligen kan tyckas vara en självklarhet men ändå visar på en tanke i rätt riktning. ”Is sleep/death a necessity?” är en kryptisk formulering man däremot får grubbla lite på, medan ”Den kollektiva viljan har blivit individuell” är ett antroposof-klyschigt sätt att säga att det storslagna i Klingborg-eran ersatts av brist på inspirerande helhetsgrepp där var och en är sig själv närmast.

Sen följer självklara förhoppningar om ”festivaler”, ”kultur”, ”liv i tomma lokaler” och ”möjligheter att lära känna varandra i de olika verksamheterna”. Formuleringen ”Viktigt att ha en gemensam bild av friheten” är kanske mer diskutabel, speciellt för att begreppet frihet inte definieras. Är det Steiners definition frihet är att inse nödvändigheten, och om så är fallet – varför skulle just denna insikt vara framtiden på seminariet? Jag kunde tänka mig intentioner av mer akut karaktär som till exempel att formulera en idé om vägen framöver och söka ett initiativrikt ledarskap som kan arbeta på att förverkliga den.

Samtidigt får man inte fästa för stor vikt vid dessa frågor och svar. Deras primära funktion var att skapa sysselsättning för en åldrande skara medlemmar på Antroposofiska sällskapets årsmöte 2019. Inget annat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Vänsterns verklighetsuppfattning orsaken till den växande högerpopulismen

♦ ♦ ♦ Det talas allmänt om att högerpopulismen sköljer över Europa och Sverige är inget undantag med tanke på SD:s framgångar. Att orsaken skulle vara att vänstern stärkt sina positioner på en rad områden nämns sällan. Men är det inte uppenbart? Är det inte naturligt att vänsterelitismens alltmer dominerande ställning väcker en känsla av främlingskap hos somliga som leder till en högerpopulistisk motreaktion? Är det inte vänsterns ständiga konfrontation med folkligt sunt förnuft som skapat högerpopulismen? Denna värdekollision äger dagligen rum i samhällsdebatten där vänsterelitismens förhållningssätt dominerar. Här en lista på de viktigaste.

  1. Invandringen. Den tillåtande hållningen till massinvandringen lever starkast hos vänstern där framför allt MP och F! står för en i princip obegränsad immigration.
  2. Antinationalismen/globalismen är grundläggande i vänsterkretsar där nationalism betraktas som ett skällsord. Nationella gränser ses egentligen som onödiga eftersom vi är världsmedborgare i första hand. Sverige är bara en nation bland andra.
  3. Feminismen som från början sågs som en strävan efter lika rättigheter för kvinnor och män politiserades snabbt och är idag att betrakta som ett typiskt vänsterprojekt där radikalfeminister sätter agendan. Den ursprungliga kampen för kvinnans jämställdhet har ersatts av en rad märkliga elitistiska teorier som få förstår sig på.
  4. Genusvetenskap är en ideologi förklädd till vetenskap, en obevisad ideologisk ståndpunkt där könstillhörighet ses som ”en konstruktion”. Påståendet att det är en vetenskap är starkt ifrågasatt, vilket knappast bekymrar vänsterutopister.
  5. Normkritik är också ett vänsterbegrepp som vill lära ut att etablerade normer skall ifrågasättas, vilket institutionaliserats på normkritiska dagis.
  6. HBTQ är en annat begrepp som lanserats av vänstergrupperingar där homo- och bisexualitet visserligen är allmänt erkända, men transsexualitet och queer upplevs som mer svårförståeliga, liksom andra minoriteters allehanda krav. Vänstern kräver lika stor acceptans för dessa som för majoriteten heterosexuella.
  7. Könsmaktsordning är myntat av vänsterfeminister som ett begrepp för männens påstådda överhöghet gentemot kvinnor.
  8. Männen ses i praktiken som fiender till kvinnan där ”patriarkala” mönster skall bekämpas.
  9. Rasist kallas den som i praktiken inte delar en vänsterideologisk syn på integration, invandrarkriminalitet, islam och mycket annat.
  10. Islam betraktas av vänstern som en religion bland andra. De patriarkala traditioner som präglar denna religion erkänns inte av vänstern och feminismen, som också försvarar slöjtvånget och kvinnoförtrycket så länge det sker inom islam.
  11. Hederskulturen med sin kränkning av kvinnor som lett till många uppmärksammade mord – erkänns inte av vänstern och feministerna, som relativiserar dessa yttringar som mäns våld mot kvinnor i största allmänhet.
  12. Kriminaliteten ses i huvudsak som en klassfråga som fråntar en stor del av ansvaret hos de kriminella, vilket innebär att vänsterintellektuella förordar milda straff rent generellt eftersom de anser att kriminalitet till stor del beror på samhället. Därför rekommenderar de terapi i första hand.
  13. No go zoner existerar inte enligt vänstern. Den som säger det betraktas som rasist och främlingsfientlig.
  14. Multikulturalism är fortfarande ett positivt laddat begrepp för vänstern. Man har ännu inte insett att multikulti försvårar integrationen.
  15. Identitetspolitik är politik baserad på gruppidentitet i syfte att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka dess ställning i samhället. Detta är vänsterns paradgren – man kan inte rättvist bedöma en grupp om man inte själv är en del av den, anser man.
  16. Veganism och andra marginella utopier stöds ofta av vänstern.

Bilden kan innehÃ¥lla: textDessa sexton punkter skulle kunna mångfaldigas men visar ändå vänsterns inflytande på tankeklimatet. Vänsterpartiet har bara tio procent av valmanskåren men deras synsätt präglar samhällsdebatten. Det är knappast märkligt att dessa förhållningssätt väcker starka motreaktioner eftersom karaktären av utopi och orealistiska föreställningar är påtaglig. Dessutom har vänsterns fokus på hur saker och ting bör vara istället för hur de faktiskt är utvecklat en politisk korrekthet som i sig blivit ett starkt irritationsmoment för många.

Vänsterinspirerade förhållningssätt har under decennier skapat en alternativ verklighetsuppfattning som utmanar sunt förnuft. De uppskattande synsätt gällande till exempel massinvandring, feminism, islam, genusvetenskap och normkritik har blivit etablerade av tongivande inom politik och media. Att acceptera dessa synsätt har setts som en självklarhet där kritiker uppfattats som bakåtsrävare. Denna vänsterpräglade tankehegemoni har troligen varit omedveten, men är dessvärre ett odiskutabelt faktum.

Dessa utopier har lämnat sunt förnuft långt bakom sig. De radikala tankesätt som etablerats som sanningar har aldrig inväntat eftersläntrare, de betraktas som pinsamma sölkorvar som mobbas av alla som tror sig förstå bättre.

Man är förvånad att högerpopulismen växer sig stark i Europa. Men är det inte i själva verket en naturlig motreaktion mot den sedan länge rådande vänsterelitismen?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

”Det multikulturella projektet är det största hindret för integration”

♦ ♦ ♦ I de ständiga incidenterna där den muslimska tron kolliderar med svenska värderingsmönster som till exempel vägran att ta det motsatta könet i hand, böneutrop och att 27 kommunala förskolor går med på att för föräldrarnas räkning övervaka att deras döttrar bär slöja hela skoldagen (SvD 21/9-18), ligger ett bakomliggande mönster som inte har uppmärksammats i debatten trots att det förklarar mycket av svårigheterna.

Nämligen kollisionen mellan majoritetskulturer. Muslimer som kommer från en majoritetskultur där religionen präglar samhällslivet konfronteras med den svenska majoritetskulturen vars värderingar här i landet upplevs som självklara, men är väsensskilda från de muslimska. Som en konsekvens av detta uppstår spänningar som förorsakar förvirring hos svenska myndigheter som yrvaket måste lösa de konflikter som uppstår. Man är inte van vid denna typ av konflikter och väljer för artighets skull ofta den generösa vägen. I en artikel i SvD 21 september i år skriver professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn.

»Det sekulära samhället har vikit ner sig för religiösa önskemål. Böneutrop tillåts, oavsett icke-troendes synpunkter på att bli pådyvlade religionsutövning. Det är inte den som på arbetsplatsen vägrar skaka hand med någon av motsatt kön som straffas, utan arbetsgivaren som inte vill anställa honom eller henne.«

Eli Göndör

Den som tillhör majoriteten saknar naturliga förutsättningar till anpassning, skriver Eli Göndör i sin bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser. ”Majoritetsstatus är en inlärd dominansposition som faller sig så naturlig att den egentligen inte förstår innebörden av sin status.” Det är naturligt att detta leder till svårigheter att anpassa sig till en annan majoritetskultur. Till skillnad från de som kommer från minoritetskulturer som till exempel indier, asiater, judar och buddister som är vana att anpassa sig till majoritetskulturer och därför smälter in utan problem.

I Sverige råder sedan århundraden en kristet präglad majoritetskultur som aldrig tidigare blivit utmanad av en annan majoritetskultur. Den är därför omedveten. Samtidigt har vi en omedveten känsla av historisk skuld, en ”vit” och koloniala arvsynd  av strukturellt förtryck som kräver anpassning till krav som kommer från minoriteter, menar Göndör.

»Sverige är därför ett majoritetssamhälle utan minoritetserfarenheter som resurs för att bättre förstå andra, och ett majoritetssamhälle vars nationella identitet inte utsatts för några egentliga utmaningar. Därmed har konturerna av vad som kan anses vara en svensk identitet inte tydliggjorts på länge. Bristen på utmaningar har lett till att vad som kan anses vara en svensk identitet i någon mening egentligen har imploderat. (…) Den svenska identiteten, oavsett hur den kan definieras, får därför troligen svårt att hävda sig när den på grund av relativt stor invandring utmanas i flera avseenden.«

Riksdagsbeslutet från 1975 om att vi ska främja mångkultur, där invandrare skall uppmuntras till att upprätthålla sin ursprungliga identitet, har bidragit till de nya konfliktlinjerna. Man (läs politikerna) har trott att om man stödjer och till och med finansierar nationella särarter skulle de anpassa sig av tacksamhet för Sveriges ekonomiska välvilja. Ingen tycks ha räknat med att man mycket väl kan utnyttja bidragen utan minsta intresse av att anpassa sig.

Satsningen på mångkultur kommer därför med nödvändighet att motverka anpassningen till det nya landet. De som tillhör de nya nationaliteterna uppmuntras i praktiken att hålla ett avstånd till majoritetssamhället helt enkelt för att det lönar sig bättre. Även om de styrande ännu inte tycks förstå det blir konsekvenserna på sikt att vår jämställdhetsnorm ses som likvärdig hederskulturen och därför så småningom accepteras av majoritetssamhället. Detta låter naturligtvis oacceptabelt idag, men idén om jämställdheten mellan de nationella särarterna leder rimligtvis till frågan om vem som ska anpassa sig till vad och varför.

Ständigt växer det fram nya grupper som definierar sig efter olika nivåer av utsatthet genom färgskalor på hud, kön eller sexuell läggning och som ställer krav på både erkännande och rättigheter. Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en social grupp. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av sociala grupper.

»Det som förenklat kallas identitetspolitik riskerar därmed att bryta ner det system som för närvarande dominerar frihetliga västerländska demokratier till förmån för en återgång till tidigare klanbaserade system.«

Göndör betecknar klansamhällen som statussamhällen till skillnad från vårt system som han kallar för kontraktssamhälle. Klanprincipen grundar sig på status där den med högst status bestämmer i viktiga frågor inom klanen. Detta till skillnad från vårt samhällssystem som styrs av avtal och lagar som gäller alla och därför är att betrakta som ett kontraktssamhälle. När ett land som Sverige med en multikulturell invandrarpolitik tar emot en stor invandring av människor från statussamhällen är det inte självklart för alla att vilja lämna vad som anses vara en naturlig gemenskap till förmån för det staten erbjuder.

»Om alternativen står mellan en anonym handläggare med måndagshumör och en större gemenskap som reservationslöst ställer upp när det behövs, framstår inte alltid kontraktssamhället och staten som det mest attraktiva alternativet. Inte minst om staten betalar minoriteter för ett avstånd till dess myndigheter och institutioner.«

Allt fler forskare ser det multikulturella projektet som det största hindret för integration, säger Göndör, inte minst för att det cementerar skillnader och befäster ömsesidig separationsvilja och diskriminering.

»Sveriges politiker tycks varken veta hur integrationen ska hanteras eller hur det rådande tillståndet bäst ska förändras. (…) Återkommande satsningar på kampen mot rasism i olika former är lika hedervärda som verkningslösa då integrationspolitiken tycks göra allt för att väcka majoritetssamhällets ogillande mot avvikelser.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Ett förvirrat försvarstal av Stina Oscarson

♦ ♦ ♦ Då och då säger människor omdömeslösa saker i media. Verkar de i det offentliga kan det få kännbara konsekvenser, som nu senast för feministen Oldoz Javidi. Att dramatikern Stina Oscarson ställde upp till hennes försvar gjorde inte saken bättre.

»Israels bästa vän är USA, ett annat infernaliskt styre med enormt stora landytor. Så varför inte bjuda in vännerna över till sig och göra plats för dem på gården? De verkar trivas i varandras sällskap. Och palestinierna kan få leva i fred och åter bygga upp det land som en gång var deras… Jag kan ju tillåta mig åtminstone få drömma om en sådan lösning eller hur?«

Oldoz Javidi

Uttalandet, som publicerades i tidningen Feministiskt perspektiv i juli av feministen och skådespelaren Oldoz Javidi, väckte uppseende och resulterade i att hon drog tillbaka sin riksdagskandidatur för Fi. Det är inte första gången omdömeslösa uttalanden får sådana konsekvenser. Inget att säga om det.

Desto märkligare var därför att dramatikern Stina Oscarson engagerade Javidi till sin pjäs som skulle uppföras i Borlänge. Stina var naturligtvis informerad om Javidis problematiska uttalande men ”hade inte en tanke på att det skulle bli ett problem”, skriver hon i en stort uppslagen artikel i SvD 28 augusti där hon motiverar varför.

»Uttalandet hon gjorde är inte briljant (minst sagt) och det går att missförstå. Men det går också att förstå om man läser det i sin kontext och ser till situationen det gjordes i.«

Stina Oscarsson

Går att missförstå? Knappast. Texten är vad den är, budskapet är kristallklart. Problemet är ju att människor tvärtemot förstått vad hon menat. Att sen Stina tror att människor gör sig omaket att ta reda på i vilket sammanhang hon gjort uttalandet är naivt. Det är inte så det fungerar. Människor gör inte det. Och sen kommer något som vi sett så många gånger förr då man försöker ställa tillrätta ett klantigt uttalande:

»Vi måste också ha tillåtelse att göra misstag och ibland uttala oss klumpigt.«

Ha tillåtelse? Stina Oscarsons försvar saknar en grundläggande insikt om hur den mänskliga naturen fungerar, vilket måste vara fatalt för en regissör. Det är ju så att ett klandervärt uttalande vanligtvis hamnar som en stämpel på personen i fråga för lång tid framöver, många gånger blir det en identitetsmarkör för resten av livet. Vem då? Jaså hon som sa det.

»Oldoz Javidi har tagit sitt ansvar och bett dem som missförstått hennes ord om ursäkt. Jag anser att vi ska ta detta på allvar. Vi måste anstränga oss för att lita på varandra.«

Man kan inte be dem som missförstått om ursäkt, bara dem som förstått. Stina Oscarsons försvarstal är förvirrat. Och vad menar hon med att vi skall lita på varandra? På Oldoz Javidis ursäkt? Eller Stina Oscarsons försvarstal?

»Dagens mediedrev förvandlar på nolltid enskilda människor till pestsmittade. Det är en utveckling som vi, om vi vill värna människovärdet, måste undvika att ställa upp på.«

Stina Oscarsons försvarstal är en uppvisning i verklighetsfrämmande retorik. Visst är det så att Oldoz Javidis uttalande för lång tid framöver kommer att definiera henne i allmänhetens ögon – men hur ska vi kunna undvika det? Det är lika lönlöst som att undvika en naturlag. Det går inte. Hennes omdömeslöshet får med nödvändighet konsekvenser. Det är inget vi kan ”undvika att ställa upp på”. Det är som det är.

Det verkar som om Stina Oscarson inte godkänner verkligheten, hon moraliserar över den. Och hon avslutar lika moralistiskt:

»Jag är rädd för vilka som får stå på scenen om bara de som aldrig gjort ett misstag får synas.«

Här vill Stina att en enskild människas blamage ska vara ett uttryck för något allmängiltigt, vilket naturligtvis inte är sant. Alla människor gör misstag men det är få förunnat att utifrån en politikerplattform göra korkade uttalanden. Politiker är offentliga personer och det de säger vägs på guldvåg eftersom de verkar i förtroendebranschen. Dabbar de sig har de spelat bort sitt förtroendekapital. Det ju så det fungerar.

Stina Osckarson kan däremot skriva en omdömeslös artikel utan att hennes ställning som teaterregissör ifrågasätts.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Även jag tvingas rösta på SD

♦ ♦ ♦ Jag kommer ihåg hur det började för ett antal år sedan. Jag tyckte det var intressant och berikande med människor som invandrade från andra länder, trots skillnaden mellan den tidigare inomeuropeiska invandringen och den nuvarande utomeuropeiska som ju är mer märkbar i gatubilden. Det begynnande knorret trodde jag i min enfald att det politiska och mediala etablissemanget skulle hantera med lämpliga åtgärder. De var ju professionella och skulle bemöta fördomar med fakta, sade jag mig, tidningarna skulle lägga ut texten pedagogiskt med de olika nationaliteternas kulturegenheter. Man skulle lägga stora ansträngningar på att lära flyktingarna svenska lagar, synsätt och värderingar.

Men inget av detta skedde.

Johannes Ljungquists foto.Snart blev det tydligt att etablissemanget inte tog det folkpedagogiska ansvar jag hade trott var självklart. Fördomarna mot migranterna växte och istället för att ta hand om detta, som ju är ett förutsägbart fenomen – misstron mot det ovana förekommer överallt – gjorde man det man absolut inte får göra. Man valde att betrakta kritiska svenskar som onda fiender som man anklagade för rasism, islamofobi och främlingsfientlighet. En fullkomligt naturlig och mänsklig reaktion som förekommit i alla tider blev nu föremål för smutskastning. Regering och media valde konfrontation med sina oliktänkande medborgare. Jag tyckte det var häpnadsväckande.

Min förvåning inför det politiska och mediala etablissemanget – för de var helt synkroniserade i denna reaktion – övergick snart i harm då migrationsströmmarna bara växte och växte och det blev klart att den politiska makten hade tappat kontrollen. Vid det laget hade många förlorat förtroendet och en ömsesidig fiendskap mellan folket och överheten var ett faktum. Elitens skönmålning av invandringen – typ `öppna era hjärtan´ – möttes av en allt större förbittring från folkets sida.

Johannes Ljungquists foto.Det vill säga den ena sidan av folket. För nu var Sverige ett delat land. Och om vilken sida jag tillhörde rådde vid det laget ingen tvekan. Jag kunde inte med bästa vilja i världen rättfärdiga regeringens katastrofala invandringspolitik. Fram till 2015 förespråkades en obegränsad invandring och man gjorde ingen skillnad på flyktingar från krig och icke-flyktingar som sökte ett bättre liv i största allmänhet. I en sorts banal godhet brydde man sig mer om invandrarnas väl och ve än landets. Då man 2015 satte stopp för den obegränsade invandringen var skadan redan skedd med stora problem inom integrationen där man i alla landsändar tvingades ta emot mer än man klarade av.

Missnöjet växte och som lök på laxen krisade polisväsendet med katastrofalt låg uppklarning av en växande brottslighet där regeringen verkade handlingsförlamad, inte minst inför den i huvudsak muslimska kulturens avarter som hedersbrott, moralpoliser, antisemitism och salafistisk aktivism. Detta plus att regeringen stoltserade med att beteckna sig som feministisk där man i tid och otid skuldbelade svenska män men blundade för islams strängt patriarkala livsföring.

Lisbeth Elmlunds foto.Och hela tiden detta råskäll på SD där man tog heder och ära av de som stödde partiet. Till och med de som kom med berättigad kritik av invandringspolitiken, hedersvåld, no go-zoner och islam blev ”brunsmetade”, som var det gängse uttrycket. Beröringsskräcken med SD inom de etablerade partierna dominerade det offentliga samtalet. Det var en mobbningskampanj som saknar motstycke i vårt land. Inte för att jag såg SD som felfria på något sätt, långt därifrån, deras bakgrund är problematisk liksom de ständiga utrensningarna av omdömeslösa i partiet. Men de var det enda parti som tagit den omfattande oron för landet på allvar. Det var ett oavvisligt faktum. De andra sju partierna hade svikit totalt i för landet avgörande frågor.

Samhällsdebatten kom nu att domineras av moraliska ställningstaganden mellan gott och ont. Det SD stod för sågs allmänt som den onda sidan och de som inte gillade SD som vita korstågsriddare som kämpade på de godas sida. Politisk sakdebatt förekom sällan. Sverige blev ett delat land. Två diametralt olika synsätt existerar nu i ett land som förr varit känd för sin konsensuskultur. Hur är det möjligt? Å ena sidan har vi realisterna som bryr sig om landets väl och ve. Å andra sidan har vi ansvarslösa utopister som älskar att framställa sig själva som goda samariter. Trots att SD växte stadigt diskuterades inte orsakerna till detta. Det var som om sanningen var för obehaglig. För naturligtvis var framgången ett kvitto på de etablerade partiernas oförmåga att förstå realiteter.

Tidigare om åren var skillnaderna mellan partierna små, det handlade mer om nyanser. Jag röstade än här, än där och ibland inte alls. I och med massinvandringen, integrationskatastrofen, islaminvasionen, hedersproblematiken, multikulturalismen, poliskrisen och den föråldrade kriminalpolitiken har det sen länge stått klart för mig vad jag ska rösta på i september. Trots problematisk bakgrund och förmodad rasism känner jag mig tvingad att rösta på SD. De andra partierna saknar trovärdighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (8 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 4 votes)

Engelsk imam: ”Muhammed gifte sig inte med en nioåring, hon var 21”

♦ ♦ ♦ Iranskfödde Imam Mohammad Tawhidi avslöjar i en intervju att Muhammeds fru Aisha inte var 9 år (vissa säger 6 år) då giftermålet ingicks, en uppgift som i väst betraktas som pedofili. Men bakom denna uppgift döljer sig en väl bevarad hemlighet: Aisha var i själva verket 21 år. För eftersom det viktiga var att Muhammed gifte sig med en oskuld måste man ändra hennes ålder till ett barns. För hur skall man kunna tro att en tjugoettåring kan vara oskuld, säger Imam Tawhidi.

»Pedofili var vanligt på den tiden, så det ansågs bättre att han gifte sig Bildresultat för Imam Tawhidimed ett barn än att han gifte sig med en kvinna som inte garanterat var oskuld. Muhammeds fru måste vara ”ren” eftersom hon skulle bli den som spred religionen efter honom. Samtidigt var hon en politisk person. Du kan inte gå ut offentligt med  att ärkeängeln Gabriel gav henne inspiration från himlen om hon inte var en oskuld. Hon måste åtminstone vara på samma nivå som jungfru Maria. Ju bättre man kan få henne att se perfekt ut, desto bättre för religionen.«

Imam Tawhidi tillhör en minoritet inom shia som kritiserar sunniter, wahabiter och salafister. Han har varit verksam i Iran, Irak och Australien och flyttade sen till England där han kritiserar den muslimska korruptionen på sociala medier, vilket är kontroversiellt. Han lever sedan dess under ständigt mordhot och folk har blivit arresterade för att de försökt mörda honom.

Den kritik mot islam som är vanlig i väst håller han i allt väsentligt med om.

Han önskar också en reformation av islam men inser att det aldrig kommer att ske. Trots detta vill han ändå bereda vägen för detta ”inom några århundraden”. För man kan inte reformera något som från början anses vara perfekt, säger han, islam introducerades inte som nån sorts alternativ eller teori, det introducerades som Den Enda Vägen.

Intervjuaren Tommy Robinson är en engelsk högeraktivist som vill stoppa islams inflytande i England (se intervjun här). Detta kommer aldrig att ske, säger Tawhidi och jämför med judarnas enorma svårigheter som på intet sätt har utplånat judendomen. Och till frågan om islams utbredning genom barnafödande svarar han att flera barn alltid har ansetts som bra i muslimska familjer. På senare år har detta dessutom fått ekonomiskt stöd i Saudiarabien som har avsikt att öka den muslimska befolkningen i europeiska länder.

Relaterad bild»Men man kan inte ändra i Koranen, den är ”untouchable”. Haditherna däremot, som är en sorts bilaga. De nedtecknades på 700-talet av sekundär- eller tredjehands-källor av åhörare som var närvarande och iakttog Muhammeds agerande. Haditerna kan vi slänga ut ur fönstret för den texten är överdiven och förljugen. Jag tror inte Muhammed ville erövra världen, han hade bara tretusen man då han dog, det är inte trovärdigt att han hade den intentionen. Mycket är lögner och orimligheter, som de 72 oskulderna i himlen till exempel som finns i haditherna.«

Att ändra i Koranen är omöjligt, däremot skulle en omtolkning vara möjlig, menar Tawhidi.  ”En annorlunda tolkning av Koranen skulle lösa många problem”.

»Hur många tänker exakt som jag? Kanske en halv miljon, de flesta i Mellanöstern och för att de inte talar engelska hör vi inte talas om dem. Det finns muslimer som är bra människor som tänker förnuftigt. Jag är ingen nytänkare, jag är bara en i denna minoritet. Varför är jag fortfarande muslim? Vår uppfattning om Koranen är att det är en historiebok, en visdomsbok, en exempelbok, händelser, historier.

Koranen säger inte till mig att jag skall döda människor, även om majoriteten av muslimerna anser det. Vi läser Koranen annorlunda. Det är Haditherna som är problemet. Muhammed krigade, javisst, det var så tiderna var då. Idag är tiderna annorlunda. Muhammeds dotterson Hussein upplevde att korruptionen och krigen började nå en sån omfattning att han ville reformera islam. Då halshöggs han och hans hela familj och släkt. I dag är Hussein vår stora inspiration. Han är enda orsaken att jag fortfarande kallar mig muslim och om världen lärde känna Hussein skulle den förstå islam. Hussein ger mej hopp.«

Tommy Robinson

Robinson antyder att Tawhidi säger detta för att värva muslimer, men han nekar till att ha vunnit över en enda, tvärtom han har utsatt sig för livsfara, han har inget att vinna på detta. Och han kan inte förändra bilden av islam – ”after all we´re dealing with the most messed up religion in the world”.

Från muslimer har det varit blandade reaktioner på hans förhållningssätt.

»En del håller med mig, andra inte. De som håller med mig är en minoritet, andra säger att vi håller med men vill inte gå ut offentligt med det. Det är de ”vanliga” muslimerna. Sen har du imamerna, de flesta har besökt mig men vill inte stödja mig offentligt för de har en familj att försörja. Så det finns hopp även om de inte vågar framträda.

Sen har vi icke-muslimerna som säger `han är högerextrem´. Men det finns ingen högerextremism, det handlar om terrorism. Om du kritiserar IS betyder det inte att du har en viss politisk färg, du har en humanitär ståndpunkt. Vänstern har attackerat mig länge. Vänstern tillhör de verkligt trångsynta, inte högern, vänstern är de verkliga rasisterna. Varje gång de  ser en moderat muslim som kritiserar islamister säger de `ånej, muslimer kan inte vara så där, en riktig muslim är en islamistisk muslim´, skäms på dig! Och vad gör vi med islamisterna? Förstå dem och tolerera dem.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Detta är den nya Sverigebilden

♦ ♦ ♦ Detta är den nyvalda styrelsen för Hylte SSU-klubb i Halland, normalt bara en nyhet i lokalbladet men en jättegrej i rikspressen där bilden väckt stort uppseende. Klubben har fått rasistiska påhopp i en sådan omfattning att man talar om en ”hatstorm”. Men också motreaktionerna som också varit starka, där till och med statsministern tagit avstånd.  

Reaktionerna är förståeliga eftersom ingenstans har landets nya situation illustrerats tydligare än på denna bild där en styrelse i en politisk förening i lilla Hyltebruk domineras av sex afrikanska män, en arab och en kvinna med ett albansktklingande namn – och bara en svenskfödd, Anton Karlsson, kassör och valledare för SSU Halland.

Man behöver inte vara rasist för att haja till när man ser bilden. Varför blir man överraskad? För att man inte trodde att det är så här det ser ut, och ens sverigebild skakas i grunden när man inser att det faktiskt är så. Detta är den nya verkligheten. Det handlar inte om de enskilda personerna i bilden, inte om nån sorts antipati eller rasism, det handlar om en situation man inte tidigare förstått och som visar på en i grunden förändrad nationell identitet. Så här ser det nya Sverige ut, och många känner inte igen sig.

Reaktionerna för och emot visar på sprickan i denna Sverigebild. Mot de som inte hunnit vänja sig står antirasiser och globalister, med en idealistiskt präglad fördomsfrihet som hindrar dem att förstå provokationen i denna bild. Och även om man kan förmoda att de flesta hajar till när man ser bilden skulle dessa människor aldrig erkänna det ens inför sig själva.

Varför blir vi så tagna på sängen av denna bild? Därför att landet förändrats så fort att vi inte hunnit med. För en som varit med på fyrtiotalet där en ”utlänning” var så ovanligt förekommande att det var samtalsämnet för dagen, till de följande decennierna av måttfull invandring där man i lugn och ro hann vänja sig, till de senaste årens plötsliga massinvasion är det ett långt steg.

Bilden har en underliggande symbolik som är mer påtaglig än de inblandade själva förstår (”att en sådan oskyldig bild kunde få så stor spridning. Det var knappt så att vi greppade vad som hände”). Den visar resultatet av en process det officiella etablissemanget inte låtsats om, kanske inte riktigt förstått, och i så fall förtigit. Under tiden har de som inte riktigt insett vad som försiggår relativiserat invandringen med hurtfriskt belärande att Sverige alltid varit ett invandrarland, att vi blir ”berikade” och att det inte kostar oss någonting och liknande. En hållning som retat gallfeber på de som mycket väl förstod vad som var i görningen.

Något svenskare än en SSU-klubb på vischan är svårt att föreställa sig. Hylte är en kommun i Hallands län där centralorten heter Hyltebruk. Folkmängden är strax över 11 000. Orten har tagit emot många nyanlända och majoriteten av de nyvalda styrelseledamöterna har därför utländsk bakgrund. I Facebookgruppen “SSU Hallands medlemsgrupp” är det en förkrossande majoritet icke-svenskar. SSU Hallands ombudsman heter Abdirahman Siyad och distriktsordföranden heter Aida Birinxhiku.

SSU Halland har nu tagit bort bilden från sin Facebooksida. Det är lätt att förstå, liksom att vi nu lite till mans får korrigera en Sverigebild som vid det här laget passerat bäst-före-datum.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Svenskarnas närmast neurotiska förhållande till sol och värme

♦ ♦ ♦ Jag blir alltid lika förvånad när någon jag känner flyttar till ”värmen” i Spanien, Portugal eller Thailand, även om jag vet att svensken har ett närmast neurotiskt förhållande till sol och värme. För att man inte gillar kylan på vintern emigrerar man och lämnar därmed våra fascinerande årstidsväxlingar för ett statiskt året-runt-klimat. Man uttrycker avsky för ”regn och rusk” och ser inget värde i höstmorgonens överraskning då hela landskapet blivit snövitt eller snöflingornas sakta dalande i ett tyst vinterlandskap vid juletid. För att inte tala om färgprakten på hösten, eller vårens förföriska löften.

Man vill ha värme alltid, kosta vad det kosta vill.

Relaterad bildMen vänkretsen, betyder den ingenting? De sociala band man har till familj, grannar, egna barn (eftersom det oftast är äldre som flyttar utomlands)? Och den svenska naturen! Från de hisnande fjällmassiven i norr med sina vandringsleder, fjällsjöar och enastående friluftsliv till den oändliga variation landskapen söderut erbjuder.

Nej, sol och värme slår allt det där.

Och då snackar vi stark sol och värme kring 30-graderstrecket för jämnan där man får ransonera sin solexponering av hälsoskäl. I övrigt bad, billiga restauranger och språkförbistring. Man turistar naturligtvis i början och upptäcker spännande scenerier, men i längden är ju allt främmande.

Och är just det jag har så svårt att förstå.

Jag känner mig nämligen djupt besläktad med den svenska naturen som är en omistlig del av mitt väsen. Den är aldrig främmande oavsett var jag befinner mig i vårt land. Det är som som om den vore en del av min familj och jag kan aldrig se mig mätt på den – de djupa skogarna, Skånes böljande slätter, Ölands särpräglade Allvar, åkrarna och ängarna med de röda stugorna man åker förbi med tåget. De trolska tjärnarna, rådjurens flykt över ängderna, solnedgångarna vid Höga kusten.

Jag får spatt efter bara en vecka utomlands trots vykortsvackra landskap. Spelar ingen roll, de känns främmande, jag har svårt att få ett förhållande till dem. Då jag såg öns annorlunda flora vid ett besök på Kanarieöarna i februari på 70-talet med kaktusar mitt i vintern i en ogästvänlig, torr terräng upplevde jag det som ett brutalt, nästan degenererat landskap. Det kändes främmande, jag kunde inte relatera till det. Jag återvände aldrig.

Det var ett avförtrollat landskap. Fjärran från den svenska naturmystiken, den rika, frodiga världen av växlande stämningar, gåtfullhet, ibland nästan paradisiskt hänförande. Det fanns inte alls här. Bara ett torrt, torftigt och mentalt ödsligt landskap på något sätt, helt renons på det väsensartade man finner i den svenska naturen med det besjälade vemod som uttrycks i den svenska folkmusiken och Benny Anderssons melodier.

Och känslan mellan ute och inne. Då man ”går ut” i ett sydligt land känns det som att gå in i ett varmare rum där man inte vädrat på länge. Man vill öppna fönstret och få in frisk luft.

Jag kan känna släktskap med Norges fantastiska fjordlandskap, Danmarks idylliska småbyar och Finlands djupa skogar med alla sjöarna. Jag hälsar gärna på. Men flytta ifrån Sverige – aldrig.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)