Det tongivande etablissemanget motsätter sig utvisning av illegala invandrare

♦ ♦ ♦ Exakt hur många människor som blivit nekade asyl i vårt land är det ingen som vet, men siffror i storleksordningen 35 000 förekommer i debatten. Asylsökande förväntas lämna landet när de fått sitt avvisningsbeslut, men var tredje väljer att istället gå under jorden. Det är lätt att förstå. De har aldrig haft det så bra som i Sverige, ett land med världens kanske högsta levnadsstandard, där de får ta del av stora delar av välfärdspaketet. Och risken för upptäckt är minimal eftersom det tongivande etablissemanget inte vill att de skall utvisas.

Illegala invandrare på Medborgarplatsen i Stockholm kan protestera mot utvisningsbeslutet utan att polisen ingriper.

Ann Heberlein har med sin bok Den banala godheten satt fingret på en rad problem i vårt land, som vi har uppmärksammat vid flera tillfällen. Det absurda i att människor som befinner sig här illegalt uppvaktas av ministrar och kändisar har debatterats flitigt i media, en problematik Heberlein också belyser i sin bok.

»Flera års aktivism från vänsterskribenter, lobbyister och kulturarbetare har lett till att människor som vistas illegalt i Sverige har i det närmaste samma rättigheter som oss som är medborgare eller har uppehållstillstånd. Barn utan uppehållstillstånd har exakt samma rättigheter som svenska medborgare med avseende på vård, tandvård och skolgång. Vuxna som vistas i landet illegalt har rätt till fullständig mödravård, abort och preventivmedel, vård och tandvård samt gratis läkemedel i anslutning till akut vård. I en del kommuner som Malmö, Stockholm och Göteborg, har ”papperslösa” också rätt till ekonomiskt bistånd i form av socialbidrag och i vissa fall bostad. Det går alltså ingen nöd på människor som håller sig gömda i Sverige.«

De förutsättningar de illegala invandrarna lever under är unika: De har nämligen inga skyldigheter – blott en rad rättigheter. Varför skulle de då vilja lämna landet?

»De är illegala invandrare som har anmodats att lämna landet. Trots detta tar alltså vårt samhälle hand om dem. Det är att ge dubbla budskap, minst sagt. Det är också att totalt urholka vår egen lagstiftning och att nedvärdera betydelsen av både uppehållstillstånd och medborgarskap.«

Heberlein kallar detta för ”en kränkning av samhällskontraktet”. De avvisade kan utan risk för avslöjande ha kontakt med socialsekreterare, lärare och vårdpersonal som vägrar att hjälpa gränspolisen att verkställa avvisningsbeslutet. Har man hört talas om något liknande i något annat land?

»Flera organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Miljöpartiet och SSU motsatte sig starkt polisens metod att göra identitetskontroller på stan och i kollektivtrafiken. Det ansågs, i vanlig ordning, ”rasistiskt” och ”inhumant”. Polisens fullt legitima arbete med att verkställa utvisningar fastställda av migrationsverket beskrevs då som ”rasprofilering” av Miljöpartiets Maria Ferm.«

Hanteringen av frågan om de ”papperslösa” är ett typiskt utslag av det Heberlein kallar för den banala godheten – den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Walter Ljungquist om sitt förhållande till antroposofin

♦ ♦ ♦ Att författaren Walter Ljungquist (1900-1974) var antroposof är allmänt känt i antroposofiska kretsar. Också bland samtidens litteraturkritiker, som trots stor respekt och erkänsla för hans författarskap ”såg antroposofi i varje buske”, som Walter en gång uppgivet sa. Att vara antroposof är knappast en fördel för en som vill tas på allvar som konstnär. Snarare tvärtom. Det var mer ”trots” än ”tack vare” antroposofin han betraktades som ”författarnas författare”, som en kritiker en gång uttryckte det.

Walter vid tiden för genombrottet med romanen Ombyte av tåg 1933.

Walter Ljungquist deltog aldrig i det officiella antroposofiska umgängeslivet, han levde ett stilla liv på landet med sin fru Gerda Antti där han fick arbetsro. Han deltog sällan med texter om sitt antroposofiska engagemang. Men det fanns undantag. Då Bonniers 1963 gav ut antologin Antroposofin i teori och praktik, ett urval av Rudolf Steiners uppsatser, fick han i uppdrag av sitt förlag att skriva ett introducerande förord.

»Ställd inför uppgiften att i ett kort förord ge en bild av Rudolf Steiner och antroposofin inser jag genast det hopplösa i detta – på grund av materialets rikedom och min egen inkompetens.«

Trots det ödmjuka anslaget kom förordet att bli ett intressant vittnesmål om hur han i sitt liv närmat sig antroposofin.

»Jag var i trettioårsåldern och hade efter många metamorfoser hamnat i ett slags defaitistiskt, ödsligt undergångssvärmeri, en kulturpessimistisk nederlagskult, som jag trodde var definitiv. Detta skede var dolt för yttervärlden och fick aldrig något litterärt uttryck, men i Oswald Spenglers filosofi sökte jag min ”näring” och i Bertil Malmbergs Dikter vid gränsen såg jag mitt – skulle man kunna säga – ”evangelium”.

Jag började läsa Rudolf Steiners skrifter inte i något behov av ”tröst” och ledning, utan i den halvmedvetna avsikten att försöka ”avslöja” honom och ”frigöra” mig från antroposofin: eftersom jag i viss mån var uppvuxen med den, enär min far och ett par av mina bröder var antroposofer, ”måste” jag revoltera mot den.

Men när jag under loppet av omkring tre-fyra år genom läsning, diskussioner med en av mina bröder, åhörandet av en mängd föredrag av (…) och umgänge med antroposofer satt mig in i något mer än vad man kan anse vara de första grunderna till kännedom om antroposofin fann jag att allt jag ”trott” om den var fel, och jag insåg nästan förfärad att jag – alltjämt under motstånd – bara allt oftare måste böja mig för dess obönhörliga konsekvens mitt i den svåröverskådliga mångsidigheten, dess logiska sammanhang ”ovanför” alla skenbara motsägelser, dess stränga krav på en rent andlig aktivitet och den outtömliga, skiftningsrika livs- och världskännedom man mötte där, kort sagt: dess sanningsprägel.

Jag erfor den motvilja och olustkänsla man känner när ens önsketänkande avslöjas. Slutet blev – kan man säga – att det inte var jag som avslöjade Rudolf Steiner, utan han som avslöjade mig. (…)

Jag hade alltjämt min fria vilja att protestera, förneka och ge upp, men jag kunde inte komma ifrån att jag inte längre var densamme som när jag började. Jag hade mött något som gjorde att det var mig omöjligt att återvända till min utgångspunkt. Där fanns inte längre något att hämta. Jag hade ”vuxit ifrån” den. Jag hade börjat ”tänka om” – från grunden. Och med detta nya tänkande kunde jag bara gå vidare. Och än idag är jag ”på väg”. (…)

Men det var nu som jag erfor den djupa förvåning, som förr eller senare alltid griper den som trängt tillräckligt djupt in i Rudolf Steiners tankevärld: en förvåning att någonting sådant har kunnat existera så länge – nu, idag, över ett halvsekel – och funnits tillgängligt för alla utan att uppmärksammas mer av en hopplös förtvivlad och sökande värld. Har den västerländska kulturen råd att undvara Rudolf Steiner? (…) Tekniskt-materiellt har mänskan nått därhän där vi andligt borde befinna oss nu: i världsrymden.«

Att Walter Ljungquist trots sin antroposofiska hemvist ändå togs på allvar av det litterära etablissemanget visar att antroposofin bidragit till en fördjupning av personskildringar och sammanhang i hans böcker på ett sätt som kanske inte varit möjligt utan den. Ett bevis så gott som något på dess giltighet.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

De intellektuella måste ta första steget till ett vårdat samtalsklimat

♦ ♦ ♦ I decennier har kulturdebatten i vårt land varit lamslagen av politisk korrekthet, präglat av den ”banala godheten” som Ann Heberlein kallar den. Den banala godheten kännetecknas av den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser. Några exempel: Man vill inte tala om problemen med invandring för att det skulle leda till främlingsfientlighet. Man vill inte debattera hedersförtryck för att det skulle ”stigmatisera” förorterna, man vill inte erkänna att muslimska kulturyttringar är ett problem utan hävdar att denna kultur är lika bra som vår.

Man vill inte ta fram statistik på invandrades kriminalitet för att det riskerar att frammana främlingsfientlighet, avslag på asylansökan leder inte till utvisning utan tvärtom till diverse välfärdsförmåner vilket gör att tiotusentals väljer att gå under jorden och stanna i landet för polisen har inte möjlighet att spåra illegala invandrare, och sociala myndigheter har ingen skyldighet att anmäla till polisen. Ett typexempel är ”ockupationen” av illegala invandrare på Medborgarplatsen där besökande politiker visar tveksamhet inför den egna lagstiftningen (!).

Vi har fått ett polariserat samtalsklimat där orealistiska intentioner ställs mot krav på sanning där två läger bekämpar varandra. Grunden till konflikten är en ansvarslös invandringspolitik där man på kort tid tagit emot extrema mängder av invandrare som resulterat i stora integrationsproblem. Kritiker av denna migrationspolitik har avfärdats som främlingsfientliga, rasister och islamofober. Hederlig diskussion är sällsynt, det vanliga är olika former av smutskastning och misstänkliggöranden mellan lägren.

Få har diskuterat detta låsta läge tills Johan Söderberg skrev en kulturartikel i SvD där han sätter fingret på problemet.

»[Det är] en klyfta mellan de intellektuella och allmänheten. För att förstå varför denna klyfta har uppstått räcker det inte med att peka finger åt de andra, åt ”populisterna”. Förståelse kräver ett mått av självrannsakan. Frågan som behöver ställas är om de intellektuella själva är en bidragande orsak till den tilltagande anti-intellektualismen.«

Den verbala pajkastning vi länge bevittnat är ovärdig ett kultiverat samtalsklimat. Orsaken är ett etablissemang som inte kan erkänna det problematiska med denna oansvariga invandringspolitik utan istället skuldbelägger kritikerna – framför allt SD. Borde de inte veta bättre?

»De som kallar sig intellektuella måste prövas efter en högre måttstock. Om de intellektuella förskjuter idealet om det goda samtalet, då förskjuter de också grundvalen för att åtnjuta allmänhetens förtroende såsom intellektuella.«

Johan Söderbergs poäng är att om de egna ståndpunkterna modereras med självkritikens hjälp finns möjligheten att motparten kommer att svara med att moderera sina. Åsiktskorridoren utvidgas till att rymma även motståndarlägrets ståndpunkter. En from förhoppning som kan verka utopiskt med så starka lidelser på båda sidor.

För ”de intellektuella” (i begreppet innefattas  även rimligtvis politiker och media) är ansvariga för genomdrivandet av en extrem invandringspolitik utan den breda folkliga förankring som en så omfattande ordning borde ha krävt, vilket skapat en svårläkt bitterhet hos de överkörda. Det såret kommer ta lång tid att läka. Men i den bästa av världar är hans önskan ändå eftersträvansvärd:

»Det goda samtalet är det samtal där det bästa argumentet, inte grupptillhörigheten, får fälla avgörandet i en sakfråga. Det första steget mot att hitta tillbaka till detta ideal måste tas av de intellektuella.«

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Reaktionen på terrordådet i Stockholm flyttade fokus från viktiga frågor till flower power-flum

♦ ♦ ♦ Reaktionen på terrordådet i Stockholm sjunde april detta år väckte naturligtvis bestörtning. Men efter bara några timmar dominerades media av något typiskt svenskt; vi uppmanades att inte vara rädda, att inte hemfalla åt hat, vi varnades för polarisering och främlingsfientlighet, att inte låta terroristen ”få rätt”. Som Ann Heberlein skriver i sin bok Den banala godheten:

Post it-lappar med kärleksbudskap på Drottninggatan efter dådet.

»Ett genomgående tema i reaktionerna på terrordådet på Drottninggatan är alltså inte, som man skulle kunna föreställa sig, fördömande av terrorn och sympati med de drabbade. Nej det genomgående temat är istället varningar för polarisering och att tänka i termer av ”vi och dom” samt ett varnande finger för rädsla. Bevekelsegrunderna är i vanlig ordning ”antirasism”. Den svenska offentlighetens patologiska behov av att framställa sig själva som goda är nästintill parodiskt.«

Biskop Eva Brunne skriver i Aftonbladet att ”terroratacker göder polariseringen. Ställer människor mot människor, religioner mot religioner, åskådning mot åskådning”. Vi uppmanas att ”välja kärleken istället för rädslan”, skriver en annan. Vi måste välja vilka vi vill vara – ”människor som hatar eller människor som älskar”. Man kunde uppleva sig förflyttad till hippieerans flummiga ”make love not war”.  Snart var också platsen för dådet översållad med blommor och skrivna lappar som uppmanade till kärlek. Det var som om man glömt vad man borde tala om.

»Den banala godhetens förkämpar fördunklar diskussionen och förflyttar fokus från de viktiga frågor som Sverige måste diskutera. Överst på agendan just nu står inte antirasism. Den frågan har haft företräde i åratal nu, vilket har omöjliggjort flera viktiga diskussioner, exempelvis den om terrorbekämpning. Den viktigaste frågan i terrordådets efterdyningar handlar om säkerhet: vilka åtgärder bör och kan vidtas för att minimera risken för fler terroristdåd?«

Polisen rönte uppskattning för sin insats. Polisbilen stod så här flera dagar, översållad av blommor.

Begreppet ”vi och dom” har i svensk debatt länge varit ett uttryck för exkludering. I ett land där vi alla vill se oss som jämlika, en enhet, är detta begrepp förhatligt. Det har blivit ett av integrationens viktigaste begrepp – ve den som betraktar invandrarna som ”dom”. De är ”vi”, möjligen ”nysvenskar”. Detta uttryck för banal godhet ifrågasätts av Heberlein:

»Vi måste tala och tänka i termer av ”vi” och ”dom”. Jag är inte, och kommer aldrig att vara ”vi” med terrorister, alldeles oavsett om de hämtar näring ur islamistisk ideologi, högerextremism eller vänsterextremism. De har ingen plats i mitt ”vi”. Vi som respekterar varandras värde, varandras rättigheter och friheter måste ta avstånd från dom som vill förstöra, förinta och förhindra oss att vara fria. (…) Varningar för polarisering och vi och dom-tänkande i det här sammanhanget är både okunnigt och respektlöst.«

Det finns så mycket vi måste tala om med anledning av terrordådet. Kriminalisering av medlemskap i terrororganisationer, övervakningskameror, skärpt lagstiftning och liknande. Ann Heberleins bok bringar reda i den stora oredan.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 3 votes)

Dunkla budskap i antroposofisk rapport

♦ ♦ ♦ Vid Antroposofiska sällskapets (AS) årsmöte i Goetheanum träffas generalsekreterarna för de olika länderna och samråder. I medlemstidningens referat från årets möte får vi av den svenska generalsekreteraren veta att man där tagit fram tre ”målbilder” för arbetet i AS i världen under det kommande året. I den första bilden konstateras det alla redan vet att Fria högskolan (FH), AS och de praktiska verksamheterna ”har kommit till att bli åtskilda från varandra”. En situation som varit förhanden i närmare hundra år vid det här laget.

Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson tycker att vi skulle se dessa tre områden ”inte som åtskilda från varandra, utan som en differentierad enhet med många facetter.” En hårfin skillnad som mer känns som pep talk från en idrottsledare. Icke desto mindre kan där ”en grund läggas som kan ge möjlighet till innovativa och konstruktiva bidrag till tidens frågor, för människors existentiella behov och för jorden”.

Den bombastiska formuleringen saknar dessvärre konkretion. Vad anser man vara ”tidens frågor”? Mellanösternkrisen? Plastnedskräpningen av världshaven? Your guess is as good as mine. Förväntas det att antroposofer ska lösa detta med sina ”innovativa och konstruktiva bidrag”? I ”målbild 2” efterlyser man en samarbetskultur inom AS och FH, något som inte finns idag, vilket är känt sedan länge. En samarbetskultur är nödvändig

»för att kunna möta de utmaningar vi ställs inför idag. Nya kvaliteter behöver sökas i det sociala livet och en öppenhet odlas för tidens och den enskilda människans ödesfrågor.«

Det låter visserligen tjusigt men även här saknas konkretion. Vilka utmaningar menas? Och vilka ”kvaliteter” talar vi om i det sociala livet? Umgänget på fredagsmyset med familjen? Ska vi sträva efter ett mer vårdat språk i fikapausen på arbetsplatsen? Kanske till och med lansera andevetenskapliga sanningar i smyg?

Och hur ska man förstå ”den enskilda människans ödesfrågor”? Vad är en ödesfråga? Vilken ödesfråga har du? Att det blev si och inte så i ditt liv? Eller frågan hur du ska undvika att ständigt somna under meditationen? Är det en ödesfråga? Vad generalsekreteraren menar med begreppet är oklart. Man börjar befara att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.

Denna rapport från generalsekreterarnas möte i Schweiz vimlar av floskler, luddiga formuleringar och abstrakta generaliseringar som inte betyder någonting. Det bara ser snyggt ut. Djupsinnigt. Avsikten är att ge oss intrycket att det var ett betydelsefullt möte. Det är samma teknik som politikerna använder – ett politiskt språk som idag är allmänt förekommande i många av våra sammanhang. Sa inte Rudolf Steiner att AS inte skulle sysselsätta sig med politik?

Den tredje målbilden påvisar de ekonomiska bekymren för världssällskapet. Och här är man plötsligen föredömligt konkret. Att medlemsantalen i världen sjunker får naturligtvis ekonomiska konsekvenser och man uppmanar alla att stödja ”Goetheanum-impulsen”. Klart som korvspad.

Intill denna rapport fogas en annan från styrelse- och skattmästarträffen vid samma tillfälle. författad av nya styrelsemedlemmen Elisabeth Ehrlich. Hon funderar över världssällskapets dåliga ekonomi.

»Världen [har] explosionsartat utvecklats inom vissa områden de senaste åren så att vi inom Sällskapet nog knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen och som får respons bland unga människor (…). Konsekvensen är att AS blir äldre och äldre, både när vi ser på medlemmarnas genomsnittsålder, men även i sättet på hur Sällskapet engagerar sig i världen.«

En analys som känns överraskande sanningsenlig för att komma från en styrelse som annars döljer verkligheten bakom eufemismer och politiskt korrekta uttalanden. Formuleringen att AS ”knappt har hunnit med att utveckla sidor av vår verksamhet som inspirerar världen” är en lysande sammanfattning av Sällskapets problem. Den formuleringen får förlåta den traditionella och politiskt korrekta avslutningen:

»Vi kan samtidigt märka både en vilja till förändring och även en stämning bland många medlemmar inom Sällskapet som präglas av en helt ny och spännande anda som har en tydlig riktning mot framtiden.«

Aber natürlich, antroposofin är ju en framtidsimpuls. Det vet väl alla vid det här laget.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Kulturrelativisterna skulle inte ha kritiserat apartheid och nazism

»Kulturrelativisterna menar att vi ska vara toleranta mot andra kulturer. Resonemanget omöjliggör kritik av andra kulturers, ideologiers och samhällens praktiker. Detta leder i sin tur till att moralisk förändring och förbättring blir omöjlig. Om vi följt det kulturrelativistiska resonemanget skulle vi inte kunnat kritisera – och avskaffa – sådana fenomen som slavhandel och apartheidsystemet. Det vore inte möjligt att kritisera Nazitysklands eller nynazisternas antisemitiska ideologi. Utan kritik, ifrågasättande och diskussion sker inga reformer.«

I sin bok Den banala godheten håller Ann Heberlein inte med kulturrelativisterna om att alla kulturer är lika bra, en del normer, värderingar och principer är bättre än andra. Normen att aga barn är fel, en uppväxt utan örfilar är bättre, för att ta ett exempel, likaså patriarkala kulturmönster där kvinnan är mindre värd. Kulturrelativismen är illa övertänkt.

Illa övertänkt är också rektorns hållning då en flicka på skolan blivit våldtagen och förövaren får gå kvar. Rektorns kommentar att ”alla är offer”, visar en farlig tankefigur som relativiserar grymheter och övergrepp. Den speglar en moral och ett rättssystem som glömmer bort offret och istället placerar förövarens väl och ve i centrum. I den här händelsen finns bara ett offer, flickan som blev våldtagen och fått sin skolgång förstörd. Det minsta man kan begära är att förövaren plockas ur skolan.

Dan Eliasson

Värdegrunden bakom rektorns missriktade tankegång delas av rikspolischef Eliasson där han uttrycker sympati och förståelse för en man som knivmördat en kvinna. Denna banala godhet kränker offrets minne och förringar den förlust och smärta hennes anhöriga upplever.

Ett välkänt uttryck för kulturrelativism är det envetna motståndet att erkänna hedersproblematiken från framför allt vänstern där Rossana Dinamarca är en av de ihärdigaste hedersförtrycksförnekarna. Hon vägrar att acceptera att hedersförtryck är något annat än de patriarkala strukturer som ger ojämlika löner mellan män och kvinnor.

»Att tala om hedersetik som ett specifikt problem är, enligt Dinamarca och hennes fränder, detsamma som att peka ut invandrare och förorten – ”vi tänker inte låtsas som att kvinnoförtryck, homofobi och fundamentalism är förbehållet en enskild religion eller endast finns i förorten.”«

Rossana Dinamarca

Vänsterfeministerna väljer att prioritera invandrade män före kvinnors trygghet och intressen. De väljer att inte lyssna på invandrade kvinnor som Nalin Pekgul och Amineh Kakabaveh och deras erfarenheter. Deras berättelser avfärdas som ”rasism” eller ”islamofobi”.

Det är som om vi skäms över vårt innanförskap, menar Heberlein. Vi skäms så mycket att det ter sig omöjligt att klandra den som befinner sig i utanförskap. Det vore ofint, ja omoraliskt att klandra den som är mindre priviligierad. Det här är naturligtvis ett dåraktigt sätt att resonera och ännu ett uttryck för banal godhet.

»En livsfarlig kombination av (…) relativisering och banal godhet har skapat bilden att de kriminella element som håller förorten i ett järngrepp i själva verket är missförstådda och olyckliga tonåringar. Tesen som drivits i svensk offentlighet är att det är synd om människorna – och allra mest synd tycks det alltid vara om dem som gör fel.«

Men samma krav som ställs på alla andra måste gälla även de som felar. Detta gäller inte minst jihadister. Problemet är inte att vi inte betraktar dem som mänskliga. Problemet är att vi underskattar den ondska de besitter och det hat de känner för oss och vårt sätt att leva.

»Problemet är inte att vi demoniserar dem, tvärtom. Problemet är att våra myndigheter, politiker och opinionsbildare i alltför hög grad utgår ifrån att terroristerna egentligen inte är onda, bara förvirrade, kanske utsatta för diverse orättvisor och förtryck. Det är ett banalt sätt att resonera. Oviljan att se att alla människor inte är goda, att alla inte vill oss väl är direkt chockerande«

Boken Den banala godheten, som vi också skrev om i en tidigare krönika, kan beställas på Ad Libris eller Bokus.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

”Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, äventyrar det svenska trygghetssamhället”

♦ ♦ ♦ »I decennier har Sverige präglats av en banal godhet. Den har genomsyrat all offentlig debatt, frodats på kultursidor och påverkat nyhetsrapportering, lamslagit politiker, kastrerat poliskåren och infiltrerat myndigheter. Den banala godheten har hävdat att vi inte får ställa grupper mot grupper, förbjudit allt tal om volymer, gjort förövare till offer, blundat för antisemitism, hedersförtryck, antisocialt beteende och gängkriminalitet.«

Med denna salva summerar författaren Ann Heberlein sin bok Den banala godheten som just kommit ut. Det är en sammanfattning av den komplexa problembild vi alla känner till men etablissemang och media ständigt förnekar. Boken formulerar de väsentliga frågeställningarna utanför den politiskt korrekta åsiktskorridoren där sveket mot svenska folket blir tydligt.

Vad menar då författaren med uttrycket banal godhet? Det är den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser, menar hon. En gränslös välvilja som tar sig lika banala som oreflekterade uttryck.

Den monokultur som präglat Sverige under århundraden har på ett par decennier ersatts av en mångkultur. Det är en omställning politiker, opinionsbildare och kändisar bagatelliserar, vi ska inte vara oroliga – allt är bra. Det finns ingen anledning till oro, ”Sverige har aldrig varit tryggare”, säger man – trots att många av oss upplever motsatsen i vår vardag.

»Den oro jag, och, enligt Aftonbladet/Inzios undersökning 81% av svenskarna hyser, kretsar kring problem som uppkommit i kölvattnet på en ökad segregering i samhället. Vår oro hänger samman med invandring, mångkultur och bristfällig integration. Därför tas den inte på allvar utan avfärdas som uttryck för främlingsfientlighet.«

Ann Heberlein

Ann Heberlein vill, nej kräver, att den oro hon känner för vårt land och för vår framtid tas på allvar. Hennes rädsla är högst konkret och grundad i statistik och undersökningar som pekar i en mycket oroande riktning. Politiker och myndigheter tycks dölja uppgifter som är besvärande (läs: ”leder till ökad rasism”) genom att dölja polisanmälningar relaterade till nyanlända, media mörkar våldsverkares etnicitet, man ljuger om kostnader för invandringen, nyanländas yrkeskompetens, utbildningsnivå och förekomsten av brottslighet i utanförskapsområden.

»Misstanken att vi är lurade, att vi matas med lögner, att vi inte får hela sanningen gnager – och när vi får bekräftat att vi är förda bakom ljuset rämnar allt. Trygghet och tillit försvinner i samma takt som oro och rädsla ökar. (…) Det är hög tid att politikerna adresserar de problem människor ser i sin vardag och bemöter vår oro, istället för att låtsas som om det regnar.«

Det har hittills varit svårt att komma med liknande uttalanden utan att betraktas som SD, rasist eller främlingsfientlig. Men sådana etiketter passar inte in på Ann Heberlein som sedan länge varit en välkänd debattör och opinionsbildare. Hon har varit opolitisk tills nyligen då hon meddelat att hon ställer upp för M i valet 2018. Det är svårt att tro att hon riskerar sitt politiska oberoende om hon där inte känt ett stöd för sin samhällskritik.

»Sveriges väg från ett välfungerande, tryggt samhälle till ett land som kämpar med ökad oro, otrygghet och allt större revor i välfärdssystemet stavas misslyckad integration. I decennier har den svenska integrationspolitiken präglats av naivitet och styrts av principer baserade på omhändertagande, offerideologi, relativism och godtrogenhet, snarare än på krav, förnuft och rättvisa.«

Ett tydligt exempel på en banal godhet är det s k ”Juluppropet” 2016 där Svenska kyrkan och andra förordade en återgång till tidigare migrationspolitik. Detta kan te sig gott vid en ytlig blick – men om vi funderar över vilka konsekvenserna skulle blivit för landet vid ett sådant scenario kan vi omöjligt betrakta det som en god handling. Det är inte ett uttryck för godhet att ställa krav på återgång till en invandringspolitik som redan fått i det närmaste oöverblickbara konsekvenser. Det handlar istället om en grov ansvarslöshet.

I en kommande krönika skall vi ta fram en del av Heberleins synpunkter på problemområden som kulturrelativism, sexuella övergrepp, gängkriminalitet, papperslösa, mångkultur och svenska värderingar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Lotta Gröning om de politiska problemen i Sverige

♦ ♦ ♦ I ett tevesamtal på sajten Det goda samhället diskuterar Lotta Gröning med Patrik Engellau och Jens Ganman om de politiska problemen i Sverige, problem som ingen låtsas om, varken politiker eller media. Det är en sak vad politikerna gör, men att media, vars uppdrag är att granska makten, istället spelar med är allvarligare, eftersom det ger allmänheten intrycket att allt väsentligt är som det skall vara.

Lotta Gröning jobbar som kolumnist på Expressen. Har tidigare jobbat på NSD och Aftonbladet.

Media har tappat sitt uppdrag och roten till dagens situation var den förödande decemberöverenskommelsen. Den bordlade demokratin, menar Lotta. I inget annat EU-land hade det varit möjligt med en sån här uppgörelse där man lägger demokratin åt sidan.

»Det var ingen i media som ifrågasatte uppgörelsen, de följde bara med för vi var inne i ett flöde där makten var viktigare än demokratin och det stora hotet var SD och Jimmie Åkesson.«

Att miljoner läste alternativmedia med en annan syn förändrade ingenting. Men jag tror folk börjar få nog nu – och där är media fortfarande inte med. Den svenska modellen finns inte längre, invandringen har förändrat situationen.

»Jag tror inte att svenskar är rasister, problemet är att media och politiker har utgått ifrån det – för det är enda sättet de kan förklara sina misslyckanden. När politiker ser att invandringspolitiken inte fungerar blir de förnärmade – detta är ju Sverige där vi gör allting rätt!«

Den italienska arbetskraftsinvandringen på 60-talet klarade vi för det var inte så många. De hade jobb och de var européer, liksom de jugoslaver som kom senare. Nu har vi en situation i skolan där en del barn aldrig har hållit i en penna blandade med svenskfödda och syrier som egentligen borde gå i en högre klass. Som klasslärare ska du klara detta. I vår skola i Norberg klappade två lärare ihop och fick åka ambulans till sjukhuset, säger Lotta.

Patrik Engellau är författare och har arbetat inom FN, SIDA och UD. Sedan 2015 ansvarig för debattsidan Det Goda Samhället.

Hur kommer man tillrätta med problemen? Deltagarna är ense om att Dan Eliasson måste bort, han är en politruk, ”en ideologisk grindvakt”. Sen skulle man ”nolla” några statliga verk som migrationsverket eftersom de inte klarar sitt uppdrag. Lotta:

»Såg en intervju där det framgick att de asylsökande inte får någon upplysning om lagar, bestämmelser och annan viktig information nödvändig för förståelsen av det land de kommit till. ”Vi har ingen skyldighet att samarbeta med andra verk” var svaret. De sitter där som en bubbla, en stat i staten.«

Det är administrationen och regelsystemet som är fel – och att man inte har något tjänstemannaansvar, det borde återinföras. En annan myndighet som borde nollas är SVT, som blivit en stor aktör som politiserar opinionsbildningen. Det finns så mycket maktmissbruk, det fungerar inte i en demokrati.

»Stenkastningen mot blåljuspersonal åtgärdas inte, vilket retar gallfeber på folk. Och SD växer. Efter terrordådet på Drottninggatan då de politiska partierna samlas för att råda får inte SD vara med. Vilket naturligtvis gynnar SD och man kan undra – hur stora vill man att SD ska bli?«

Jens Ganman, författare och journalist med ett förflutet på SR och SVT.

Hur tänker politikerna? Stefan Löfven verkar vara omgiven av identitetspolitiker och relativister och människor som säger att allt är bra och det som är dåligt ska du inte bry dig om. Även de andra partierna saknar markkontakt, de lyssnar inte på vanliga människor längre. Patrik Engellau:

»Partiledardebatten – jag orkar inte titta på den. Samma frågor, samma politiker, allting är förutsägbart. Jag knyter näven i byxfickan och går därifrån.«

I England har politiker debatter med vanligt folk som är upprörda och ställer dem till svars. Här förekommer inte detta. Våra politiker måste vara livrädda när de inte kan möta vanligt folk. Därför tystar de allt. Nästa val kommer resultera i ett parlamentariskt kaos där man kommer göra allt för att utesluta SD precis som förra gången. Utan att ifrågasättas av media – precis som förra gången.

Enskilda politiker granskas om de agerat omdömeslöst, varit korrumperade eller handskats vårslöst med restaurang- och taxikvitton. Men man granskar inte politiken, man utkräver inget politiskt ansvar.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.5/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Exotiska kulturer är bättre än vår svenska, menar vänsterintellektuella

♦ ♦ ♦ Det svenska åsiktsmonopolet har den senaste tiden börjat ifrågasättas av flera namnkunniga personer. Det handlar om en kritisk granskning av synsätt och värderingsmönster som betraktats som odiskutabla i åratal. I och med omsvängningen hösten 2015 kunde man till exempel för första gången mer allmänt börja diskutera invandring och integration utan att bli svartmålad. Men även andra idémönster har nu börjat ifrågasättas som multikulti- och mångfalsbegreppen. Ann Heberlein har gjort en intervju med professorn Göran Adamsson på sin You tube-sida om just detta.

Ann Heberlein

Vänsterintellektuellas vurm för arbetarklassen är villkorad, menar Göran. Den ska rösta som man förväntar sig. Vänsterns idealisering är kopplad till föreställningar om vad arbetarklassen borde vara. Romantiseringen av denna folkgrupp upphör då den till exempel röstar på Trump, då betraktas den som white trash och blir utsatt för svidande förolämpningar från vänsterhåll. Arbetarklassen har svikit de vänsterintellektuellas idealisering av den.

Ann Heberlein, som själv har arbetarklassbakgrund, har aldrig idealiserat arbetarklassen. Då SD kom in i riksdagen skrev hon en artikel där hon framhöll att ”detta är arbetarklassens män som skiter i genusperspektiv, det är andra saker som intresserar dem”. Ingen tidning tog in artikeln, man får inte kritisera arbetarklassen, trots att hon hade faktaunderlag för sin text. I sitt samtal med Göran Adamsson konstaterar båda att stora delar av arbetarklassen har borgerliga värderingar och då är de inte längre användbara för de vänsterintellektuella.

Användbart är däremot multikulti. Vi har medkänsla för migranter från länder långtifrån som kommer från svåra omständigheter. Men de vänsterintellektuella går ett steg längre – deras kultur är bättre än vår, menar de. De idealiserar det okända, romantiserar det man inte har kunskap om. Det är en exotifiering som bygger på en längtan efter det som upplevs som autentiskt, äkta. För man upplever den egna gruppen, det vill säga Sverige, som mindre äkta, mindre genuin.

Göran Adamsson

Utländska kulturer blir därför en sorts maskot att rikta sin kravlösa välvillighet mot. I denna känsla ligger ett självhat där man piskar sig själv och de egna till raseri. Den egna klasstillhörigheten hånas, andra kulturer hyllas. Det är chict att dissa den egna kulturen på en middag med vänner, och man får medhåll då man säger något förklenande om den egna klassen. Det väcker inga invändningar eftersom det är politiskt korrekt.

Detta är uttryck för en sorts masochistisk nationalism, ett begrepp Göran Adamsson använt som titel på en bok som just kommit ut.

Multikulti är en hel industri, mångfaldskonsulenter är big business i USA. Vi ska ”medvetandegöras” och man förklarar icke-godkända åsikter som att man inte ”nått ut”, för om man gjort det hade folk haft ”rätt” åsikter. ”Vi får ta på oss det”, säger man beskäftigt, som om man sitter inne med den enda sanna hållningen. Men det är i själva verket en totalitär inställning.

Mångfaldsbegreppet är det som gäller i Sverige, alla sjunger dess lov, ingen diskuterar eller problematiserar det. Man förutsätter att det är en självklarhet, men frågar man folk vad det är, vet de inte. Vi får aldrig argument varför mångkultur och mångfald är bra, menar Göran. Mona Sahlin var en förgrundsgestalt i denna socialdemokratiska hållning där man talar om dessa begrepp i en positiv anda, aldrig ifrågasättande.

Det har varit en politiskt användbar klyscha som inte mött motstånd någonstans.

Denna text är ett sammandrag av intervjun som kan ses här.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Från kultiverad samvaro på Sällskapet i New York till öronbedövande metal-konsert i Baltimore

♦ ♦ ♦ New York har ett eget Antroposofiskt sällskap. I en källarlokal en halv trappa ned på 138 West 15th Street ståtar entrén med både planetsigill och logotype stilenligt i trä. Man känner igen sig direkt trots att vi befinner oss i en stad med stark representation av både Ahriman och Lucifer. Det är egentligen en bokhandel men i det inre finns en stor samlingssal där eurytmi, föredrag och andra föranstaltningar äger rum regelbundet.

Elsa Beskow, högt älskad av antroposofer över hela världen, har hedersplats på skyltbordet.

Det visar sig att vi har gemensamma problem. Vi tycker att det svenska medlemsantalet på uppskattningsvis 1 700 medlemmar är lite klent, men det är ingenting mot New Yorks 80 medlemmar – och detta i en världsstad på närmare 20 miljoner. Det är bekymmersamt, tycker Joshua Kelberman som står i butiken, men tror det beror på att det finns så mycket andra livsåskådningar som är mer lättillgängliga.

Försäljningen av böcker är klen, precis som i Stockholm, men eftersom man varit förutseende nog att köpa huset, tjänar man tillräckligt på hyror så att lokalen är säkrad. Av de åttio medlemmarna är det 30 som kommer regelbundet för att bevista föredrag, medlemsaftnar och att köpa böcker. Till höger vid disken står en trästol med karakteristiskt utseende tillverkad av en medlem efter Rudolf Steiners ritningar.

Vid våra strövtåg i New York stöter vi på berömda platser som till exempel Radio City och den lokal där Jimmy Fallon spelar in sin The Tonight Show, känd av alla som följer de stora amerikanska tv-profilerna. För mig som gammal popdåre var det viktigt att se det hus där sextiotalets popmusik tillverkades mellan 1958-1964 och spreds över världen. Det var kända låtskrivare som Goffin-King, Sedaka-Greenfield, Mann Weill och flera andra som under kontorstid komponerade hits som The Loco-Motion, Stupid Cupid, Calendar Girl, Take Good Care Of My Baby och liknande som dåtidens popidoler sedan spelade in och gjorde världsberömda.

The Brill Building, den tidiga popens drömfabrik.

Vi hittade The Brill Building, som huset heter, på Broadway. Huset såg ut som den kontorsbyggnad det alltid varit, inte speciellt högt eller vackert, men jag kände mig som en pilgrim som kommit till Mekka.

 

 

 

 

 

 

 

The High Line är en park skapad på ett nedlagt järnvägsspår tio meter över gatunivån mitt i stan vid Hudsonfloden på sydvästra Manhattan. Mellan järnvägsspåren har man anlagt olika sorters planteringar med caféer och försäljningsstånd. En fantastisk idé – och mycket välbesökt.

Högt över staden svävar The High Line Park.

 

 

 

 

 

 

 

 

Sen tåg till Baltimore för att bevista sista giget på det norska black metal-bandet Nordjevels Amerikaturné där Felix var inhyrd så kallad sessiontrummis. De hade turnerat i drygt två veckor med spelningar i bland annat New York, Pittsburg, Nashville, New Orleans, Atlanta och Miami i Florida. Det var publikrekord – norsk metal är världsberömd och i USA uppfattas band därifrån som närmast mytiska.

I ett furiöst tempo på högsta volym framträdde Nordjevel i Baltimore med Felix vid trummorna.

En selfie på Felix, Johannes och Nina från Baltimore får avsluta intrycken på vår resa i väst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)