Har biodynamisk odling blivit irrelevant?

♦ ♦ ♦ Har biodynamisk odling blivit omodern? Enligt Biodynamiska föreningens hemsida finns idag bara 15 biodynamiska odlingar i landet. Femton. Vi vet att biodynamiken länge varit på fallrepet och med anledning av en intervju med Saltå Kvarns VD Johan Ununger i Länstidningen nyligen blir problemet ånyo aktualiserat.

» Jag kan inte försvara […] biodynamisk odling för det är ingenting som Saltå kvarn jobbar med. Vi försöker bara göra bra mat. Vi jobbar sedan några år tillbaka med ekologiskt kretsloppsjordbruk, för att få ett uthålligt lantbruk i längden. Det är där vi försöker att ligga i framkant. Biodynamisk odling är inte något som vi driver framåt.«

Ett av de biodynamiska preparaten, gödselfyllda kohorn iordningställs.

Ett av de biodynamiska preparaten, gödselfyllda kohorn, iordningställs.

Vi vet att Saltå Kvarn för flera år sedan slutat marknadsföra biodynamiska produkter. Det finns för få odlare och vi kan gissa att orsaken är brist på lönsamhet. Men är inte det i sin tur orsakat av en bristande övertygelsekraft i metoden som sådan? Har metoden rentav misslyckats? Är teorierna fel? Ska vi som antroposofer betrakta begreppet biodynamisk odling som bara en vacker teori? Det är på tiden att medlemmarna i sällskapet får en lägesbeskrivning från ansvarigt håll.

För det låter onekligen som om loppet är kört. Gamla antroposof-kritikern Alicia Hamberg frågar sig var idealen tagit vägen med anledning av intervjun med Ununger.

»Bortsett från att ägaren är en antroposofisk stiftelse har man uppenbarligen inga som helst ideal kvar och inte heller någon särskild känsla för de biodynamiska jordbrukare, som till för bara några år sedan stod för allt spannmål Saltå Kvarn köpte in.«

Alicia ser detta som tecken på ”en djupgående och tilltagande likgiltighet inför ursprunget. Man har inte någon förbundenhet med kärnan, och ingen övertygelse kvar.”

»För den som oroar sig för antroposofiskt världsherravälde kan anmärkas att det står allt skralare till med andra incitament, såsom antroposofisk övertygelse. Det gäller generellt: allt från biodynamik till waldorfpedagogik. Den kärna som en gång fanns, blir allt mindre synlig, allt mindre existerande.«

Som utomstående har hon definitivt en poäng. Men även för antroposofer. För fem år sedan publicerades en analys i dåvarande Forum för antroposofi skriven av den framträdande konsulenten i biodynamisk odling, Hans von Essen. Det var en pessimistisk betraktelse över biodynamikens tillstånd i landet. Och nu är vi alltså i en situation då Saltå Kvarns vd menar att han inte kan ”försvara” biodynamisk odling.

Borde det inte vara dags att antroposofernas medlemstidning berättar för oss om huruvida biodynamisk odling är på väg att bli irrelevant? Vi har anledning att vara oroade.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

»Feminister drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker«

♦ ♦ ♦ I vår genomgång av fenomenet politisk korrekthet har vi behandlat invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Avslutningsvis skall vi ägna feminismen vårt intresse, ett problemområde där feltolkningar, förvanskningar,  överdrifter och utopiska vanföreställningar blivit allmänt tankegods. Feminismen är det område där de politiskt korrekta lanserat idéer som ter sig närmast absurda för vanligt folk.

feminism 6Som feminist kan du påstå att könet är en ”konstruktion” – ett hittepå – och tyckareliten nickar förnumstigt. Du kan säga att mannen är orsaken till världens ondska – och de flesta feminister håller med. Inklusive progressiva män. Du kan säga att mannen mentalt är fångad i ”skymningslandet mellan apa och människa” och få cred hos radikalfeminister för att du sett SCUM-manifestet på Turteatern. Säger du dessutom att mannen är ”en biologisk olycka som styrs av sina drifter och vars intellekt bara är ett redskap för dessa drifter”, betraktas du som självklar medlem i PK-klubben.

Ingen av de rättänkande skulle ifrågasätta din utsaga. Inte heller att ”männens hänsynslösa målmedvetenhet, som sägs ha sin grund i en total avsaknad av empati, upprätthåller patriarkatet”. Det är en numera vedertagen ”sanning”. Eller som den radikale feministen John Stoltenberg säger:

”Maskuliniteten hänger oupplösligt ihop med sexuell objektifiering av kvinnor, orättvisa och brist på empati. Det som återstår för den som vill göra feministiskt motstånd mot detta är att vägra vara man.”

De som idag inte kallar sig feminist avkrävs en förklaring. Feminism och jämställdhet betraktas nämligen som samma sak. Denna feltolkning har upprepats så länge i det här landet att den blivit en sanning. Men den är fortfarande fel. Jämställdhet är en sak, feminism en annan. Feminism är nämligen en ideologi med strikta regler. I begynnelsen var den en intresseförening för kvinnor men med åren har den utvecklats till en aggressiv kampideologi. Vill du betraktas som feminist måste du se mannen som en motståndare. Det är centralt.

feminism 5Sen kommer överkursen för de som vill känna sig riktigt radikala. Feminismen vill nämligen omvärdera själva könsbegreppet och ifrågasätta fundamentala könsrollsmönster. Som avancerad feminist bör du bortse från ditt kön för att sen bestämma dig för vilket kön du skulle vilja ha. Könstillhörigheten är nämligen inlärd får de veta som läst genusvetenskap, en teori som visserligen tillbakavisas av medicinska experter som säger att det mer handlar om en ideologi än en vetenskap. Men sådana petitesser har aldrig hardcore-feminister brytt sig om.

För de flesta framstår detta som överdrifter och verklighetsfrämmande önsketänkande.

Feminismen har länge lidit av en svårartad hybris där den ena utopin avlöser den andra. Überfeministen själv Gudrun Schyman tycker krig är ”omodernt” och att vi därför borde slopa försvaret, ”vi kan väl tala med varandra”. Och på tal om överdrift – en kvinnlig kampanjledare på SSU publicerade i vintras i en nättidning uttalandet: ”Jag är en stolt manshatare. För ni är äckliga varelser som lever på vår jord”.

SSU tyckte visserligen att hon gått över gränsen, men PK-frälset hurrade naturligtvis: modig tjej som vågar säga hur det är! En annan feminist som de politiskt korrekta gullar alldeles särskilt med är sångerskan Zara Larsson. Denna plakatfeminist skriver på sin blogg ”Jag hatar det patriarkala samhälle vi lever i, vilka är det som upprätthåller patriarkatet? Män i grupp.”

I ivern att ifrågasätta alla könsnormer skapade feminismen begreppet hen, en könsneutral benämning mellan hon och han. Radikala småbarnsfamiljer använder det i avvaktan på att barnet senare i livet själv ska få välja sin könsidentitet. Man tog sig för pannan. Begreppet  väckte munterhet även internationellt.

I förlängningen har det uppstått normkritiska dagis där den feministiska ingenjörskonsten nått närmast absurda höjder. Här arbetar man med två strategier – ”könsneutralitet” och ”kompensatorisk pedagogik”. I det könsneutrala förhållningssättet byter man till exempel ut ”han” mot ”hon” under sagoläsningen. I den kompensatoriska pedagogiken försöker man kompensera flickor och pojkar för det de inte får så mycket av, till exempel genom att uppmuntra flickor att vara äventyrliga och att stötta pojkar att vara hjälpsamma och omhändertagande.

Feminismen vill bekämpa patriarkatet, vilket de gör genom att skuldbelägga svenska män i en av världens mest jämlika länder. Men då det gäller de patriarkala mönstren i hederskulturen är det tyst. Detta framstår som obegripligt eftersom dessa mönster är så uppenbara. Förklaringen är att feminister och vänstermänniskor förnekar att det finns någon hederskultur. Bara ett allmänt våld mot kvinnor. Kvinnor misshandlas av alla män, oavsett kultur, heter det.

Sedan sextiotalets kvinnokamp har feminismen gått från jämlikhetssträvan till extrem ideologi vars yttringar normalt skulle ha viftats bort som de överdrifter de är, men som istället kommit att omhuldas av ett etablissemang som glömt skillnaden mellan berättigad jämlikhetssträvan och ideologisk extremism. Eller som författaren och feministkritikern Pär Ström skrev  i DN:”Feminismen har haft sin tid. Den misslyckades med att hantera sin egen framgång och urartade i extremism”.

De absurda yttringarna av feminismen har på senare tid börjat bemötas. Som till exempel Carolin Dahlman i Kristianstadsbladet:

»Feminister som säger sig hata män är i samma klass som de värsta rasisterna. För vad är skillnaden mellan att avsky någon på grund av kön och att avsky någon på grund av hudfärg? De drar jämställdhetskampen i smutsen med sina ovärdiga attacker.«

Måhända vi här bevittnar början till ett mer allmänt tillnyktrande vad gäller den extrema feminismen, precis som den gryende omvärderingen av invandringen, multikulturalismen, integrationen, nationalismen och islam. Det är sex områden där de politiskt korrekta långt om länge kanske börjat ana att deras ”analyser” bara varit verklighetsfrämmande önskedrömmar.

För oss som ständigt påpekat detta börjar ljuset i tunneln skönjas.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

♦ ♦ ♦ Islam har blivit en av vår tids största problem. Inte för att det är en religion. Utan för att religionen är del av en förmedeltida kultur med ett tankeklimat som innefattar politik, sociala påbud och lagstiftning från 600-talet. Detta hade inte varit något problem om det så att säga ”hållits inom familjen”. Problemet har uppstått i anspråken på acceptans av en sekulär omvärld samtidigt som man kritiserar västvärldens modernitet och ”gudlösa” levnadssätt. I realiteten förkastar radikal islam allt vi står för av demokratiska värden.

Detta har inte de politiskt korrekta förstått. De ser islam som enbart en religion. De menar att terrorister som mördar i islams namn inte är muslimer utan vanliga kriminella. Slöjtvång, hedersmord, tvångsgifte och könsstympning bortförklaras av feminister och vänsterpartister som bara ett allmänt uttryck för vår tids våld mot kvinnor. Det är inget specifikt muslimskt problem, eftersom alla män är förtryckare. Det är svenska män som upprätthåller patriarkatet, inte islam.

Håller man inte med om denna förvridna verklighetsuppfattning stämplas man som islamofob.

De politiskt korrekta talar om islamisterna som en liten minoritet som inte är representativ för islam. Underförstått: de är ett beklagligt undantag i en majoritet av  fredsälskande, civiliserade medborgare. Det är majoriteten som är viktig i bedömningen av islam. Denna tankevurpa tillbakavisar Brigitte Gabriel med eftertryck i ett uppmärksammat You Tube-klipp. Att bortse från islamisternas betydelse för islam för att de är en minoritet skulle vara samma som att bortse från Hitlers gärningar bara för att majoriteten av hans folk var fredsälskande och civiliserade.

Och förresten är radikal islam ingen minoritet som PK-folket envist hävdat eftersom nästan hälften av världens 1,6 miljarder muslimer stödjer strikta sharialagar. Att åtminstone 600 miljoner muslimer vill ha tillbaka ett barbariskt rättssystem från 600-talet (många sympatiserar även med hedersmord) gör att islam idag knappast kan betraktas som bara en fredlig religion. Åtminstone inte om man definierar islam som summan av nu levande muslimer i världen. Vad vi talar om är ett i stora delar demokratifientligt och konfrontativt religionssystem. I detta You Tube-klipp visar Ben Shapiro statistiken.

Talet om att radikal islam skulle vara en minoritet inom islam är alltså en myt, liksom islam som en fredens religion. Att nästan hälften av världens muslimer sympatiserar med ett rättssystem som är en sorts mental fornlämning som rättfärdigar stening, avhuggande av händer, kvinnor som mannens ägodel och dödsstraff för homosexuella och avfällingar från tron gör tvärtom islam till ett hot mot demokrati och mänskliga värden.

Detta hade behövts debatteras för länge sedan i vårt land. Hur ska vi förhålla oss till alla problem i denna religiösa kultur? Att vi inte kommit längre i vår omdömesbildning beror på de politiskt korrekta som bromsat – och fortfarande bromsar – viktiga meningsutbyten i denna angelägna samhällsfråga. Precis som i andra frågor vi belyst i våra tidigare krönikor (här, här, här och här).

IslamofobiVi står fortfarande och stampar på samma fläck i konstaterandet att muslimer kräver ”respekt” för sin världsåskådning samtidigt som de själva inte respekterar andra religioner – och framför allt inte vårt lands dominerande sekulära tradition. De politiskt korrekta har dessvärre inte givit nån hjälp till nyansering. Genom att aggressivt brännmärka all kritik av islam har de istället bidragit till en polarisering. Kritiker har bestraffats med hån och offentlig vanära, en hållning som i åratal utgjort en mental järnridå omöjlig att forcera.

Rushdieaffären 1989 förebådade inte bara en ny islam utan också en ny vänster. Där vänstern en gång hävdat att alla bör bli lika behandlade oavsett etniska, religiösa eller kulturella skillnader, drev de nu ståndpunkten att olika folk skulle bli olika behandlade just på grund av sådana skillnader.

Bristen på ansvar i hanteringen av denna fråga hos kulturelit, politiker och media har åstadkommit en åsiktsklyfta som är svår att reparera. Högst sannolikt har den bidragit till framväxten av ett nytt riksdagsparti. Man har gjort allt fel. Man tillsätter utredningar om hur man skall upplysa islamofoberna hur fel de har, ånyo piska de som är rädda för islam istället för att ta deras oro på allvar. Kändisar som Mattias Gardell och Jan Guillou tycker inte den våldsamma islamismen är något att bry sig om, problemet är istället de som är rädda för den. Islamofobin är det stora samhällsproblemet, inte islamismen.

När ska tyckar-eliten förstå att islam är ett problem – och tillåta en förutsättningslös debatt?

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Att stärka vår svaga nationalkänsla borde vara uppgiften, inte att förneka den

♦ ♦ ♦ Partiledartalen i årets upplaga av Almedalen präglades av fosterlandskärlek. Detta är ett trendbrott som överraskar.  ”Sverige, Sverige, älskade land”, sade KD:s partiledare Ebba Busch Thor och tackade svenska företag och kändisar för att se till att ”vårt namn går ärat över jorden”. Tills för helt nyligen var en sådan lovsång helt otänkbar, den svenska nationalstaten har i decennier haft lägsta tänkbara status – framför allt i media.

carl-larssonDå är Özz Nujjens uttalande i Aktuellt häromdan mer som det brukar. Han uttryckte missnöje med det ökade inslaget av nationalism i den politiska debatten och menade att nationalism bara är av ondo. I samma andetag uttryckte han stolthet över sitt kurdiska ursprung. Då var han plötsligen övertygad nationalist. Inkonsekvenser har nämligen aldrig bekymrat politiskt korrekta. Och den svenska ungdomsrepresentanten i EU, Dana Pourkomeylian, som var provocerad av de nya nationalistiska hållningarna, var därför snar att slå fast gamla kända PK-hållningar.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är det främsta orsaken bakom föreställningen om ett det existerande ”vi” och det andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Även vassa kolumnisten Alex Schulman sällade sig till rätt-tänkarna i en krönika där han försökte sig på en analys av orsakerna bakom nationalismen.

»Vad är detta ”svenska” som de plötsligt pratar om? Och varför är det så viktigt att bevara? Det finns plötsligt en nationalism här som jag aldrig sett förut i det här landet under mina 40 år i livet. Det är inte en rörelse som är sprungen ur en stolthet över vad som finns här, utan den är sprungen ur en rädsla för det som inte är svenskt.«

Fast hans analys har stannat på halva vägen. ”Rörelsen” känner möjligen rädsla, men knappast för det som inte är svenskt. Rädslan kommer ur vår svaga nationella identitet. För det är ju vad de politiskt korrekta skapat. Sverige är ett landområde med en befolkning utan en naturlig upplevelse av nationalitet. Vi är ett folk som i viss mån är att betrakta som hemlöst, vilket i pekåarnas perverterade uppfattning är som det skall vara. Förlusten av identiteten som svenskar är inget de beklagar. Tvärtom, de är stolta, för de har aldrig förstått att synsättet är lika vansinnigt som att förneka betydelsen av familj och hembygd.

Det är denna identitetsförlust som skrämmer, inte inflyttade nysvenskar. Migrationen bara accentuerar förlusten. De som kommer till oss har nämligen en stark nationell identitet. Något vi saknar. Invandrarens påtagliga nationalkänsla imponerar på de som inte tycker att Sverige är mycket att hänga i julgran. Men skrämmer andra som får mindervärdeskänslor av samma anledning. Där gror en omedveten rädsla att de skall ”ta över” och att vi inte har något att sätta emot.

vi-och-domOch för tusende gången upprepar Dana Pourkomeylian PK-mantrat om ”vi” och ”dom”.

»Idén om nationalstaten och nationaliteten som identitetsbärare är den främsta orsaken bakom föreställningen om ett existerande ”vi” och ett andra ”dem”. Idén om nationalstaten och nationen som identitetsbärare delar människor och skapar rädsla för det okända. En befolkning som retirerar till nationalism och ”värdet av det svenska” håller även sedan upp dessa som skäl till att stänga sina gränser och avhumanisera de som står på andra sidan.«

Ja vi är ”vi” och de är ”dom”, so what? Så har det alltid varit per definition, och så kommer det att vara i framtiden. Min familj är ”vi”, grannens familj är ”dom”. Detta har bara varit ett problem för de politiskt korrekta som älskar att konstruera verklighetsfrämmande abstraktioner. Istället för att bry sig om det verkliga problemet – vår svaga nationalkänsla – agerar man som om det är skämmigt att vara svensk. Som om en dålig självkänsla skulle underlätta kontakten med de som har en stark nationsupplevelse. När man borde veta att känslan av jämbördighet är grundläggande i alla sociala sammanhang. Att stärka vår nationalkänsla borde därför vara uppgiften, inte att förneka den.

Att ett gott självförtroende skulle leda till ett ”avhumaniserande” av människor på andra sidan vår landsgräns är en märklig slutledning som är typisk för de politiskt korrekta. En stark självkänsla är tvärtom en fördel i alla sociala sammanhang, vilket är en självklarhet för de flesta. Om svenskar kunde känna sig trygga i sin nationella identitet skulle de inte skrämt behöva ty sig till Sverigedemokraterna.

Men så är det med de politiskt korrekta. Man är skicklig på att vrida en självklar argumentation till sin motsats (se tidigare artiklar i ämnet här, här och här).

nationalistisk_brukshundVår nationella identitet reducerar de till en ”teori”. Smaka på det. Är mitt hem en teori? Är hemlängtan en teori? Nationen en ”föreställd gemenskap”, det vill säga en känsla som inte stämmer med verkligheten? Känslan för Sverige bara något vi fått för oss? Ett hjärnspöke? Journalisten Hynek Pallas menar att vi bör ”lämna bagaget bakom oss och börja montera ned gränserna mot resten av världen.” Att lovsjunga Sverige innebär för honom ett avståndstagande till världen. Och han är inte ensam att tycka så.

För är man politiskt korrekt i det här landet ser man världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling. Så resonerar pekåarna. Det är en vriden, perverterad uppfattning.

Sanningen är ju att nationskänslan utgörs av ett konglomerat av seder och bruk, synsätt och traditioner som är unika för landet. Ett land uttrycker ett immateriellt värde, en särart som inte finns någon annanstans. Detta upplever alla instinktivt. För många blir det medvetet först  utomlands där mycket är annorlunda mot vad man är van vid. Känslan av att man är delaktig av en kollektiv gemenskap blir uppenbar då man i vimlet utomlands stöter på en svensk, vilken som helst, och det känns som en gammal vän fast man aldrig tidigare träffats. Upplevelsen att man delar ett gemensamt ursprung, en värdegemenskap, blir då tydlig.

Men så långt har inte de politiskt korrekta tänkt.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

PK-maffians hyckleri i frågor om multi-kulti och integration

♦ ♦ ♦ Drömmen om den obegränsade invandringen var länge en självklarhet för många, trots de gigantiska problemen de politiskt korrekta vägrade erkänna. Det som slutligen fick dem inse allvaret i situationen var frågan hur flyktingarna skulle integreras. För hur kan man bjuda in människor utan att erbjuda dem rimliga villkor? Det är det ena temat här i vår summering av rådande PK-hållningar som haft en genomgripande verkan på vårt samhälle (se de inledande krönikorna här och här).

Det andra rör fenomenet multikulti, nämligen föreställningen att människor från många kulturer skulle berika det svenska samhället. Det multikulturella samhället var ett begrepp de politiskt korrekta lanserade. Det lät fint och fann omedelbar acceptans. Först långt senare började avigsidorna bli tydliga.

Frågan om integrationen

”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev Anna Dahlberg i Expressen 17 augusti 2014. Sent omsider började enskilda journalister i mainstream-media uppmärksamma den elefant som funnits i vardagsrummet i åratal.

integrationAnna Dahlbergs fråga var självklar: Hur ser planeringen ut för den omfattande invandringen? I ett normalläge på minst 60 000 flyktingar per år  – 80 000 hade nämnts för år 2015 – krävdes en omfattande planering inom alla samhällsområden. Denna storsatsning – som saknade motstycke i historien – berörde oss alla. Ändå fick vi ingenting veta. Danska Weekendavisen skrev redan den 3 maj 2012:

»Det är anmärkningsvärt att denna stora invandring – större än i något annat västland per capita – inte debatteras i Sverige angående hur många landet kan ta emot och försörja, och samtidigt säkra en förnuftig integration.«

Det var förvånande hur oskickligt makten skötte invandringsfrågan. Istället för att i god demokratisk ordning redovisa detta omfattande ärende för allmänheten mörkade man det. Inte bara från politiskt håll. Media – den tredje statsmakten – spelade med i en informell samverkan med det politiska etablissemanget. Istället för en öppen debatt tystades ärendet ned och skambelades. De som luftat sin besvikelse och upprördhet över detta stigmatiserades och deras heder ifrågasattes.

Kritik av invandringspolitiken uppfattades som kritik av invandrarna, vilket per automatik sågs som främlingsfientlighet och rasism. I dagarna skrev den norska redaktören Hilde Sandvik om detta, ett inlägg hon också framförde i Almedalen.

Argumentationen under denna skämmiga period i svensk presshistoria var undflyende och förtrytsamt moraliserande: ”Vi ska inte prata om vi och dom”, ”Man kan inte sätta en prislapp på människor”,”Konjunkturerna förgår, humaniteten består”, ”Jag ser på människor som en tillgång, inte som en belastning”, eller ”Min värdegrund är öppenhet, tolerans och allas lika värde”. Att diskutera sakfrågan var det inte tal om, ämnet var tabubelagt.

Det är viktigt att inte glömma detta idag då alla är sysselsatta med de stora problem integrationen medfört. En bred debatt för länge sedan hade förändrat mycket och besparat oss många felsteg.

Idealiseringen av det multikulturella samhället

♦ ♦ ♦ Som alltid då det gäller politisk korrekthet är syftet att främja en idealiserad livshållning av generositet, framsynthet och fördomsfrihet. Hållningen är sällan realistisk, PK handlar framför allt om en strävan att förverkliga en vacker intention, en önskan att leva sina ideal. Så när invandringen började bli alltmer påtaglig blev frågan om förhållningssättet viktigt.

MultikultiDe oreflekterade reagerade med misstro och rädsla. Situationen kändes ovan. Men de politiskt korrekta ville för liv och pina inte gå i den fällan och bli betraktade som främlingsfientliga. De bestämde sig därför för en annan linje som var snyggare. Vi är inte bättre än dom, sade man sig. Vi måste respektera andras kulturella och etniska särart. Vad är det som säger att svensk kultur och sedvänjor är bättre?

Med den inställningen köpte man hela paketet av patriarkala synsätt, unken kvinnosyn, urgamla hedersbegrepp och klanmentalitet. Alla kulturer är lika bra, sade man. Detta försvarade man sedan med näbbar och klor. Men det tjusiga i multikulti visade sig ha en baksida.

Många lever i föreställningen att multi-kulti bara är ett bejakande av en mångfald av människor från olika länder. Men det är inte vad begreppet står för. Det multikulturella samhället gäller inte enskilda människor, det avser kulturer. Begreppet innebär nämligen att grupper tillmäts rättigheter på den enskilda människans bekostnad. Det är en inställning som försvårar integration eftersom kulturer inte kan integreras, bara individer. Att betrakta ett klansamhälle som jämbördigt med en västerländsk demokrati försvårar enskilda människors assimilation i det svenska samhället. Och – inte minst viktigt – vår inhemska kultur trängs undan och förminskas till utländska kulturers fördel.

Detta kallas kulturrelativism. Ingen kultur är bättre än någon annan. Synsättet är motsägelsefullt. Problematiken kan sammanfattas i tre frågeställningar.

  1. Skall en demokratiskt grundad tolerans innefatta andra kulturers intolerans?
  2. Skall multikulturella värden ha samma ställning som en modern demokratisyn?
  3. Skall en västerländsk moraluppfattning jämställas med en kulturrelativism där alla värdesystem är likvärdiga?

Skall vi i ett land som uppnått en hög grad av jämlikhet kvinnor och män emellan samtidigt acceptera ett religiöst systems djupt konservativa medeltida kvinnosyn? Det vill säga praktisera dubbel bokföring? Har ett traditionellt  stam- eller klansystem från Afrika eller Mellanöstern samma existensberättigande i Sverige som vår moderna demokratisyn? De politiskt korrekta har svarat ja på den frågan.

Människorättskämpen Ayaan Hirsi Ali har svarat nej. Alla människor är jämlika, men inte alla kulturer och religioner. En kultur som anser att kvinnor bör få bestämma över sina egna liv är bättre än en kultur som stympar flickors genitalier, stänger in dem bakom en slöja – eller piskar dem eller stenar dem för att de blivit förälskade.

Som vanligt framstod de politiskt korrektas synsätt som ohållbart. För att inte säga hycklande.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

De politiskt korrekta perverterade invandringsfrågan

♦ ♦ ♦ I många år kunde svensk invandringspolitik inte ifrågasättas. Inte ens diskuteras. Det sågs som närmast omoraliskt. Den människa som gjorde det togs inte på allvar utan diskvalificerade sig själv. Och detta gällde i hög grad journalister som riskerade sina jobb om de gjorde det. Detta säregna uttryck för den politiskt korrekta perverteringen av det offentliga samtalet fick ett eget namn – åsiktskorridor.  Under åtminstone 15 år pågick detta hysch-hysch tills det hösten 2015 visade sig ohållbart med världens mest generösa invandring och regeringen slog till bromsarna. I ett slag blev invandringsfrågan det alla talade om. Nu var det tillåtet.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Den gränslösa invandringens konsekvens.

Och då visade sig också att en del journalister haft dåligt samvete. ”Jag var med och byggde den korridor som har förhindrat en konstruktiv debatt om migration och integration”, skrev Ann-Charlotte Marteus, krönikör på Expressen. Hon var en av dem som stämplade all diskussion om invandring och integration som rasistisk och ”gynnande av mörka krafter”. Detta pågick under flera år. I början på förra året – ett halvår innan regeringens kovändning – ångrade hon sig.

Och hennes kollega på samma tidning, Anna Dahlberg, var en av de få i medie-Sverige som redan ett år innan vågade utmana PK-maffian: ”Det växande flyktingmottagandet är den största samhällsförändring som Sverige står inför. Ändå är det en icke-fråga i debatten”, skrev hon, vilket vi då uppmärksammade i en krönika.

Naturligtvis var det beröringsskräcken med Sverigedemokraterna som låg bakom yppandeförbudet. De som ville diskutera denna viktiga samhällsfråga blev hånade och tagna för att gå Sverigedemokraternas ärende. Inte bara diskvalificerade utan också demoniserade. Så kan det gå till i Sverige då den politiskt korrekta moralpaniken slår till. Marteus beskriver tekniken:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfaldigt. För det första att varna för SD och skälla ut alla de bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ner stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning; attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Idag säger hon sig ha ”samvetsångest” och att hennes hållning ”var ett moraliskt och intellektuellt nederlag”. Och visst var det så, vi var ju varken rasister eller främlingsfientliga som vi anklagades för – vårt engagemang kom ur en ansvarskänsla för ett land där de styrande inte verkade bry sig om hur många flyktingar som kom eller hur de skulle tas om hand. Det var det intrycket man fick. Svenska folket fick ingen insyn.

Tankefiguren bakom var: man kan inte avvisa nödlidande – och Sverige har massor av plats. Varje propå om att diskutera denna viktiga samhällsfråga avvisades därför eftersom den betraktades som ett icke-problem. Eller som en god vän uttryckte det – varje diskussion avser att begränsa invandringen. Därför ska vi tiga. För vi har plats, vi har viljan att härbärgera de nödlidande. Detta var uppfattningen hos det politiska etablissemanget och media – stödda av en bred opinion.

En häpnadsväckande ansvarslöshet. Om man inte talar om det försvinner problemet, var inställningen. Situationen upplevdes uppenbarligen som övermäktigt, man behövde tid för eftertanke. Det viktiga offentliga samtalet avvisades.

Men till slut förändrades det hela drastiskt då regeringen hösten 2015 begränsade invandringen radikalt och de politiskt korrekta var tvungna inse att deras svärmiska föreställningar om en obegränsad invandring varit en orealistisk önskedröm. Något som framförallt drabbade MP, det mest PK-sinnade partiet, med en minister som kom att gråta offentligt när insikten drabbade henne. Det seriösa människor vetat i åratal blev nu en svidande insikt även för de styrande.

Redan åtskilliga år tidigare hade den grävande journalisten Janne Josefsson kommenterat medias skuld i mörkandet.

»Flykting- och invandrarfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet. Vi har inte på ett seriöst och trovärdigt sätt beskrivit vilka oerhörda problem som finns i ett mångkulturellt samhälle. Jag tillhör dem som försvarar det mångkulturella samhället. Men vi som försvarat det har ju förskönat det.«

Det offentliga samtalet kring invandringsfrågan pausades av den styrande PK-eliten under många år. De var inte mogna att ta upp frågan, därför skulle ingen annan göra det heller. En totalitär inställning ovärdig en demokrati. Idag är det tydligt att agerandet var klandervärt. Lärdomen vi kan dra är att politisk korrekthet inte är att lita på.

I nästa krönika ska vi ta upp de politiskt korrektas problematiska förhållande till integration och det multikulturella samhället.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.8/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den politiska korrektheten har legat som en våt filt över svensk debatt

♦ ♦ ♦ Yttrandefriheten i Sverige är inskränkt. Inte så att det man vill säga är förbjudet, men det är reglerat av ett konsensusklimat som är mycket påtagligt. Och det har ett namn – politisk korrekthet, populärt kallat PK. Detta förhållningssätt har legat som en våt filt över svensk debatt i åratal. Då situationen på främst invandrarsidan det senaste halvåret förändrats radikalt finns anledning att summera. 

Grundläggande i ett samtalsklimat präglat av politisk korrekthet är att obekväma inlägg ignoreras. Inget meningsutbyte uppstår. Man blir inte hörd och känner sig därför inte tagen på allvar. Resultatet är vilsenhet och osäkerhet vilket leder till att man i fortsättningen inte yttrar sig. Vilket var avsikten. En obekväm åsikt är tystad.

2016-06-13 10.12.37Den som ändå framhärdar tvingar de politiskt korrekta att lägga in en högre växel där yttrandet ifrågasätts. Det politiseras genom att sättas in i ett större sammanhang där det reduceras till en detalj i ett politiskt mönster. Och därmed blir det marginaliserat. Den politiskt korrekte framstår som påläst, en som ser mer komplexa sammanhang. Medan inlägget ses som naivt och aningslöst.

På detta sätt slipper man tala om det verkliga problemet. Och du som gjort inlägget framstår som skyldig, inte bara i sak utan också till att du brutit mot den oskrivna PK-överenskommelsen att alla tycker lika.

I båda fallen sitter du med Svarte Petter. Du kan inte tala om det som engagerar dig eftersom du nu är diskvalificerad. En effektiv härskarteknik som framgångsrikt tillämpats framför i allt de stora problemkomplexen migration, multikulturalism, integration, nationalism, islam och feminism. Men att lägga locket på dessa stora samhällsfrågor har bara flyttat problemen. De tystade har sökt sig till de som tar deras frustration på allvar – Sverigedemokraterna.

De säger högt det som tystats ned, vilket förklarar den ständigt förekommande demoniseringen av partiet från PK:are. De politiskt korrekta har inte förstått att deras mobbning varit kontraproduktiv och orsakat partiets publika framgång.

Den politiska korrektheten kan uttryckas så här: Att något är ett problem är en sak. Att säga att det är ett problem är en helt annan sak. Tabuföreställningar omöjliggör att vissa fakta blir officiella. Först måste de korrigeras så att de låter bättre. Att detta är hyckleri uppfattar inte den som är PK. Och det är det som gör sådana här debatter så fruktlösa. Invandrarfrågan för en PK är inte problematisk därför att den inte får vara det. Är det någon som ändå hävdar det stämplas vederbörande som fördomsfull, invandrarfientlig, islamofob etc.

Politisk korrekthet är enligt Wikipedia en nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten. Vanligtvis handlar det om en strävan att undvika att särskilja människor utifrån kön, etnicitet, kultur, sexuell läggning, religiös tro, ideologisk uppfattning.

Detta förhållningssätt har en mycket stark ställning i Sverige där det blivit en riktningsgivande norm till stöd för osäkra som vill ge intryck av att förstå viktiga samhällsfrågor. PK utgör essensen av dogmen alla tycker lika. Ändrar man ståndpunkt i väsentliga frågeställningar ska alla följa med. Annars är man ute i ogjort väder. Politisk korrekthet försenar en sund omdömesbildning men stoppar den sällan. Förr eller senare inser även pekåarna hur saker och ting hänger ihop. Det visar vänstervågen på 60- och 70-talet där dåtidens PK idag har något av ett löjets skimmer över sig.

Att vara politisk korrekt är ett sätt att visa sin svaghet, att erkänna att man inte mäktar ha en egen åsikt. Att dessutom mobba de med avvikande meningar gör människor medskyldiga till ett perverterat samtalsklimat. Det är viktigt att vi ser och kritiserar denna konsensuskultur eftersom den hindrar en fri debatt. I några krönikor skall vi därför försöka sammanfatta problematiken de politiskt korrekta åstadkommit inom invandring/integration, islam, nationalism, multikulturalism och feminism. Och hur fel de haft.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Kan man respektera muslimer som föraktar vår demokrati?

♦ ♦ ♦ Islam är i fokus som aldrig förr. Men till skillnad från för sju år sedan då Mummel i kön startade har synsättet förskjutits från totalt förnekande av problematiken till dagens bekymmer kring förortsfenomen som islamska åsiktspoliser, stenkastning mot blåljusfordon och värvning av IS-krigare. Vi kan idag konstatera att de politiskt korrekta hade fel. De var naiva och fegade ur då de borde ha tagit problemet på allvar och inlett en nationell omdömesbildning. Istället stoppade de huvudet i sanden, vilket gjort att situationen eskalerat.

Skambeläggandet av islamkritiken från förr börjar ersättas av insikten att islam har ett trovärdighetsproblem. Vi ser yttringar av extremism som ger religionen dåligt rykte och skapar en osäkerhet hos allmänheten. Vad sker bakom stängda dörrar i skolor och moskéer? Man mörkar odemokratiska tendenser som nu senast i moskén i Gävle. Eller ta denna engelska skola som undervisade i förakt för den omgivande kulturen och brist på respekt för andra religioner.

Budskapet är tydlig. Islam är inte endast en religion, det är en urgammal kultur som inte bara är obenägen att ta till sig den moderna tidens värderingar. Man motarbetar också grundläggande demokratiska uppfattningar. Sen skolfilmen visats offentligt fick de flesta lärarna  bytas ut. Frågan är om detta hjälpte. Lärarnas förhållningssätt var knappast ett misstag. Så frågan blir då hur man kan ha förtroende för att ett sådant genomfientligt synsätt kan förändras. Eller ta Uppdrag gransknings reportage med dold kamera om moskén på söder för några år sedan. Imamens råd att kvinnan ska underordna sig mannen har 1400-åriga anor. Vem tror att dessa synsätt kan försvinna över en natt bara för att ett tv-program uppmärksammar det?

Svenska Sara visar den muslimska protektionismen på sitt sätt. Hon vill avskärma sig mot allt hon inte kan godkänna som muslim. Hon klagar över att hon blir mobbad i skolan och förstår inte varför, hon vill ju bara leva efter sin tros påbud. Hon har ”stått i försvarsposition” mot det svenska samhället och ”blivit kränkt, hotad och förnedrad” på grund av sin ”identitet”. Hon ser inte sin egen extrema livshållning och sitt totala avståndstagande till den svenska normaliteten som ett problem. Hon ”vägrar att leva efter den västerländska livsstilen”. Men varför stannar hon då i Sverige?

Redan de svarta heltäckande kläderna signalerar självvalt utanförskap och extrem religiös tillhörighet. Knappast oproblematiskt i en svensk verklighet där det automatiskt uppfattas som krav på särbehandling. I skolan får hon sig till livs ”mängder av sekulära värderingar”, och ”tvingas sitta tillsammans med elever av motsatt kön”. Självklara förhållningssätt uppfattar hon som tvång och kränkningar. Och hon vägrar kompromissa. Det finns inte på kartan. Allt är omvärldens fel.

I praktiken anklagar hon omgivningen för att inte vara muslimsk.

Eller med andra ord – svensk livsstil kränker hennes religion. Denna inställning har överraskat en svensk allmänhet. I vår svenska snällhet har vi känt skam och varit beredda till långtgående kompromisser i tron att vi gjort något fel. De politiskt korrekta har sagt det rent ut – muslimerna har rätt, vi måste anpassa oss. Visa respekt för deras synsätt. Allt annat är islamofobi. Till och med pålitliga ateister som Vänsterpartiet har stött långt gångna religiösa krav, en inställning som också ligger bakom Miljöpartiets kris där en minister umgås med islamister och en annan medlem vägrar ta kvinnor i hand.

Hur har det kunna bli så att vi skäms över vår nationella särart? Vi har inget att skämmas för! Vi kan inte avkrävas långtgående kompromisser gentemot extrema fundamentalistiska värden. Vi måste börja se islamisternas krav för vad det är – en oerhörd fräckhet. Våra sekulära värderingar är en vital del av den svenska identiteten som det inte finns någon anledning att beklaga eller be om ursäkt för. De som likt Sara ”står i försvarsposition” mot det svenska samhället har en ohållbar position. Vi måste snart inse detta.

Vi måste se verkligheten – att hatet och aggressionerna kommer från islamisterna själva i deras tydliga avståndstagande till vår sekulära kultur. I attityder och handlingar avvisar de vårt demokratiska samhälle. Vi måste också ta avstånd till de politiskt korrekta som med en mästrande attityd spelat med islamisterna i en handfallenhet som provocerat fram ett parti som Sverigedemokraterna. Och därmed polariseringen. Det har varit naivt, okunnigt och fegt. Miljöpartiets tafflighet och självutplånande fördomsfrihet är ett tydligt exempel på detta. Att ingen har satt ned foten är det svenska problemet.

Islamismen är oförenlig med demokrati. Saras anspråk är därför orimliga. Hennes utopiska ideal kan inte accepteras i vårt land. Vi vet vid det här laget hur illa det är ställt om man följer denna extrema form av islam. Shejk Abu Ishaq Al-Heweny ger här exempel på hur man kommer att förslava icke-muslimer i ett land erövrat av en islamsk armé (börja vid 3:50).

Sara klagar över att hennes religiösa krav inte är respekterade. Men hur ska vi kunna göra det då hon inte respekterar svensk demokrati? När hon dömer oss? När hon föraktar vårt samhällssystem och sekulära tradition? När hon betraktar allt vi står för som fel? Det är en hållning vars fräckhet vi ännu inte insett vidden av. Vår utgångspunkt har varit att möta långt gångna krav på fördomsfrihet. Men det räcker inte för Sara. Hennes krav är att vi ger upp allt vi står för.

Vi håller långsamt på att lära oss läxan. Det är skillnad på islam och islamism. Vår naivitet har ersatts av en misstro mot islam generellt, för hur ska vi veta vem/vilka muslimer som är vettiga? Svart fotsid beklädnad är rimligtvis uttryck för extrem fundamentalism. Liksom burka och niqab. Men är Saras hijab det?

Men den kanske viktigaste frågan är – hur ska vi kunna leva med Sara och hennes trosfränder när de ringaktar oss och allt vi står för?
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.5/10 (6 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

”Varför i hela fridens namn ägnar man sig åt antroposofi?”

♦ ♦ ♦ Antroposofin har kritiserats många gånger under årens lopp. Nästan uteslutande av okunniga som inte förstått komplexiteten och djupet i denna särartade världsåskådning. Jag vet bara en i det här landet som trots en materialistisk utgångspunkt ändå haft en del poänger i sin kritik, nämligen Alicia Hamberg. Hon har tagit sin granskning av antroposofin på fullt allvar och läser ständigt texter av Steiner som hon kommit att hysa en viss respekt för. Vilket inte innebär att hon därför tror på antroposofin – eller ens förstår den.

I en av hennes senare krönikor undrar undrar hon till exempel varför antroposofin är så ”tråkig”.

Alicia Hamberg

Alicia Hamberg

»Steiner säger (i ett av de verkligt grundläggande styckena) att begäret efter antroposofi ska vara som hungern och törsten, en livsnödvändighet att stilla. Och från den utgångspunkten är det svårt att se hur det har blivit som det har blivit: ett ändlöst grått fält, uppbrutet här och där av fadda populariseringsförsök i samma gråskala men en annan ton. Jag läser just nu – läser, eller tuggar mig igenom – ett betydande verk av en berömd antroposofisk författare. Förutom att Steiner framställs som vore han en Jesus sedd genom ögonen hos den överspänt nyfrälste, är den monotona boken en närmast autistisk-mekanisk detaljexercis, en generalrepetition i likstelhet. Pedanteri i den högre skolan.«

Boken i fråga är Sergev Prokofjevs Rudolf Steiner och grundandet av de nya mysterierna. I sin kritik av antroposofin formulerar Alicia själva grundbulten i skillnaden mellan scientismen* och en spirituell världssyn. Fast kritik är knappast ett adekvat uttryck. Vad hon exponerar i sin blogg är snarare sin brist på förståelse för antroposofins bevekelsegrunder. Hennes försök att förstå handlar i själva verket om en illa dold hånfullhet, för hur kan man ha förståelse för något man inte tror finns? Hur kan man förstå en övertygelsekraft så mäktig att den förändrar människors liv och syn på tillvaron – om man inte godkänner bevekelsegrunderna? Hur kan man bedöma något man inte förstår?

Alicia kan visserligen inse att komplexiteten är knepig att göra begriplig. Men grunden till antroposofernas engagemang är fortfarande obegriplig för henne. Den jublande upplevelsen av att se övergripande sammanhang där tillvaron blir meningsfull har hon ju aldrig känt.

»Å andra sidan ska man inte underskatta svårigheten att förmedla dessa saker. Jag tycker att jag med tiden blivit ganska hyfsad på att förklara en del grundläggande antroposofiska tankegångar. Jag är i alla fall inte sämre än åtskilliga antroposofer, vilket i och för sig inte säger någonting. Men att förklara är en sak – när det kommer till begeistringen för ämnet, att förmedla den, då går jag egentligen bet. För varför i hela fridens namn ägnar man sig åt det här? Det är ju den frågan jag vill ha svar på från andra: varför? Eller snarare: jag vill förstå varför, vilket man ibland förstår utan en explicit förklaring. Men ofta tycks det som om de egentliga svaren förblir gömda under högtravande skenanledningar.«

Svårigheten att förklara sig i ämnet för en scientist uppfattas med nödvändighet som ”högtravande skenanledningar”, hur skulle det kunna vara på ett annat sätt? Och så kommer spiken i kistan – diskvalificeringen av läran på grund av bristen på mål, rationalism och förnuft. Dessa ”argument” vi redan hört till leda. Man kunde vänta sig en större förståelse från en människa som studerat antroposofin längre än många antroposofer. Men icke, Alicia förstår ingenting, för henne är antroposofin fortfarande ”rena vansinnet”.

»Samtidigt framstår det ju som solklart att man inte kan (eller bör) ägna sig med en sådan fanatisk frenesi åt något, som därtill för det normala ögat är rena vansinnet, utan att man har ett mål. Man bör vilja något med det, att uppnå ett resultat. Men varför Steiner? Man kan ju byta det mot en fascination som finner genklang och ger gemenskap – en nyttigare begeistring? (…) Så vad är det med Steiner, som motiverar att stanna kvar där, om andra alternativ är mer rationella – människan kan ju ändå bli fanatiker över nästan vad som helst, varför inte göra ett förnuftigt val? Något man kan tala med människor om och som säger dem något.«

Jag tror inte absurditeten i resonemanget uppfattas av Alicia. Hon erkänner visserligen att Steiner ”är som en bisarr hyperintelligens, som sådan oändligt fascinerande. Ett inre kaos som organiserar sig till ett allomfattande och ordnat tankekosmos”. Och ”även om det är så att den ”officiella” antroposofin möter en som en ocean av menlöshet, av intetsägande tråkighet, var det ju knappast tanken. Eller ens sanningen?”

Nej Alicia, det var nog inte meningen. Kanske antroposoferna helt enkelt har fel, att de borde veta bättre och istället hitta ”en nyttigare begeistring” än Steiner.

Johannes Ljungquist

*Med scientism brukar man mena en övertro på vetenskapens förmåga att svara på frågor och lösa problem som annars brukar betraktas som filosofiska och teologiska. Grundläggande är också tanken att endast naturvetenskaplig kunskap är rationell kunskap.

 Twingly BlogRank

Share                        

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.9/10 (13 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -7 (from 9 votes)

Svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd

♦ ♦ ♦ Varifrån kommer vårt gränslösa accepterande av märkliga seder och bruk bara de är utländska? Och hur kommer det sig att vi samtidigt med detta förringar våra egna värderingsmönster? Varför detta gullande med en religion dominerad av patriarkala traditioner med ett uttalat kvinnoförakt? Varför är vi så ängsliga att inte kränka förnuftsvidriga ideal från denna 1400-åriga kultur? Ser vi inte att den respekt som utövare av islam ständigt kräver för sina orimliga ideal samtidigt visar en häpnadsväckande brist på respekt för våra egna sekulariserade värden som vi kämpat så hårt för att uppnå?

Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand (”min integritet går före andras rätt att röra min kropp”) blev en väckarklocka. Där gick gränsen för svenskarnas ständigt underdåniga be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd. Vi inser nu att våra urgamla hälsningsceremonier måste respekteras. Men frågan kvarstår hur man ska förklara denna självutplånande mentalitet i den svenska självbilden. Goda vännen vännen Lena Tidblom från Rudolf Steinerseminarie-tiden berättade nyligen på Facebook om egna upplevelser av detta.

Skogsnäskollektivet.

Skogsnäskollektivet.

»På 80 talet bodde jag med en gröna vågen-familj utanför Skogsnäs i Ramsele. De ville driva lantbruk kollektivt. Så en dag kom en husbil med en muslimsk familj som flyttade in. De såg genuint österländska ut men var från Stockholm. Fem små barn med fyra omskurna pojkar. Då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.

Vi fick nu maten serverade av henne. Männen åt sittande i telefonrummet och fick mat först. Vi kvinnor fick sitta runt en vaxduk på golvet. Min hund fick inte längre tillträde till huset. Vid mens fick man sova på en madrass på vinden. Vid ramadan reste männen till Pakistan trots att det var slåttertid. Fåren halalslaktades. En kille konverterade och tog sig två fruar. Jag tappade humöret. Detta är en kortfattad återblick på ett spektakel som slutade med att de flyttade ut. Med sig fick de Åke som konverterade. Han heter sedan dess Muhammed Muslim och är imam på söder. Och jag brukar höra honom uttala sig i radion.«

Nyckelmeningen är ”då vi var snälla fick kvinnan snart dominans.” De hade ingenting att sätta emot, de saknade självförtroende. Men även här hade den generösa storsintheten en gräns. Vi svenskar behöver bara tid att inse detta.

Vi vill vara till lags. Inte bråka. Har någon ett initiativ vill vi visa smidighet och fördomsfritt foga oss. Alternativet − att vägra och hävda vår egenart − är i princip otänkbart då det skulle omintetgöra våra sociala ambitioner. Det känns inte bra, det är inte svenskt, vi är för osäkra för att hävda oss själva på andras bekostnad. De andras säkerhet ger oss intrycket att de har rätten på sin sida, så vi känner att vi måste visa följsamhet. Vi har ingen prestige att försvara, dessutom får vi här chansen att lära något nytt.

Jag tror denna osäkra självkänsla är förklaringen till Miljöpartiets accepterande av allsköns tokigheter. I brist på tydlig identitet vill man uppleva sig som radikal, fördomsfri och obunden av traditionella värderingar. Vara lite av en proteströrelse mot fördomar. Skogsnäs-kollektivet var alternativet med stort A på sjuttiotalet, en av föregångarna till det som sedan skulle bli Miljöpartiet. Samma idiottolerans för allt avvikande och självkritiskt uppgivande av egna värden, samma vurmande för utopier. Det existerade inte någon broms för tokigheterna i den tidsandan, den som ifrågasatte betraktades automatiskt som reaktionär och inskränkt, en stämpel som straffade ut en från alla sociala sammanhang. Jenny Nordberg i SvD uttrycker det så här.

»I Sverige (…) har viljan att göra gott och att inkludera blivit en viktig del av den kulturella identiteten. ”Tolerans” och ”att tolerera” är knappast smickrande uttryck i andra länder, men i Sverige betyder det något fint. Vi står ut med andra människors sedvänjor i religion och kultur, till nästan varje pris. Alla får vara med och alla accepteras.«

Heder åt Lena som tappade humöret, speciellt på Skogsnäs som var en ikon för dåtidens flumkultur.

Ett annan konsekvens av svenskarnas be-om-ursäkt-för-vår-egenart-attityd är den utbredda antinationalismen, där man ser världen som en enda stor familj. Det är ingen skillnad på vi och dom. Vi är alla en odelbar enhet. Att favorisera ett av alla världens länder – även om det är det land man lever och är uppvuxen i – är osolidariskt. Oartigt. Ja närmast en fientlig handling.

Svag självkänsla och självutplånande identitetsupplevelse ger svenskar den självkritiska hållning som ligger bakom den utbredda kulturrelativismen. Våra seder och bruk är inte bättre än något annat lands. Alla länder är lika bra, Sverige saknar företräde. Men med Yasri Khans vägran att ta en kvinna i hand hände något nytt – vi upptäckte att vi kan avvisa ett religiöst påbud.

Det var en viktig lärdom. Om det kommer till kritan är vi beredda att värna vår egenart. Det finns gränser även för oss.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)