Grannen ringde min vän på jobbet – det pågick ett inbrott i hennes hus. Han såg en obekant bil på hennes tomt och ett fönster som stod öppet. Min vän kastade sig i bilen och körde hem. Under tiden såg grannen fyra män klättra ut från fönstret, hoppa in i bilen och köra iväg.

Grannen antecknade bilnumret och meddelade polisen som fick tag på rånarna samma dag – och   tjuvgodset blev återlämnat av polisen. Det visade sig vara en internationell liga från Chile, en förstasidesnyhet i lokaltidningen som betecknade det som rena solskenshistorien. Ett av dessa fåtal mängdbrott som faktiskt blev uppklarade. Det fanns vittnen, teknisk bevisning och man fick tag på bovarna tämligen omgående.

Efter en knapp månad blev det rättegång och min vän var kallad att närvara. Hon beskrev hur märkligt det kändes att sitta i samma rum som de som gjort inbrottet. Att möta deras blickar. Hon stirrade stint på dem utan att flacka med blicken – hon kände sig arg och kränkt. ”Jag ville att de skulle känna det.”

Det var overkligt att se de som brutit sig in i hennes hus. En känsla som förstärktes då hon på utvägen från förhandlingarna  i trängseln snuddade vid en av tjuvarna. Väl utanför rättssalen satt hon bara några meter ifrån dem. De väntade en bra stund på domslutet. ”Det tar så lång tid för att du yrkat på ersättning”, sa hennes advokat.

Hon förvånades över att straffet blev så milt. Tjuvarna fick nämligen gå. Häktningstiden på en knapp månad ansågs vara ett tillräckligt straff – plus att de var ostraffade. I Sverige vill säga. Det kom fram att två av tjuvarna  straffats flera gånger i hemlandet. Men det här var ju Sverige. De försattes alltså på fri fot – skickades inte tillbaka till hemlandet som hon i sin naivitet hade trott var praxis.

Efteråt sa hon till damen i expeditionen att hon inte hört domaren uttala summan hon skulle kompenseras med för den åverkan tjuvarna åstadkommit (uppbrutet fönster, skrapmärken på parketten, förlorad arbetsinkomst). Då ringde receptionisten domaren som kom ned i vestibulen och frågade vad hon ansåg var skäligt. Han samtyckte till hennes yrkande, så då var det klart. Överraskande smidigt och okonventionellt.

Ägaren till rånarbilen visade sig vara en kvinna boende i en stockholmsförort. Hon hade inte anmält bilen stulen, en omständighet man kan tycka var graverande. Det skulle ju tyda på att hon var inblandat på något sätt. Men hon slapp straffpåföljd ”för att en sådan inblandning inte ansågs bevisad” (!).

29 december 2011. Det finns ingen/inga bättre representanter för Sverige än kungafamiljen. Sen får republikaner och vänsterpartister säga vad de vill. Hur kan man bortse från 70% av folket? (En reflektion efter summeringen av året med kungafamiljen på TV i kväll).

Denna provocerande kommentar på Facebook alldeles på slutet av året genererade 87 kommentarer, vilket är en rekordnotering på vårt konto. Många ifrågasatte det demokratiska i att vi har en som blivit statschef genom arv: ”Demokrati betyder folkstyre, hos oss innebär det att vi väljer partier som ska styra vårt land”, skriver Helena. ”Statschefen är ju kungen…och det är otidsenligt, att födas till en position oavsett om man vill eller inte, kan eller är oförmögen”. På vår fråga om det inte är demokrati om 70% av svenska folket vill ha kvar kungahuset, svarar Alicia att det är institutionen som sådan som är odemokratisk.

Sofia ville föra in en annan argumentationsfigur:

”Jag tycker nog att det största problemet med vår monarki är familjen Bernadottes egna rättigheter. Snart kommer ännu ett litet barn att födas, som från början inte bara har den egna släktens utan hela nationens krav på sig att tillhöra en viss religion, vara heterosexuell, reproducera sig och viga hela sitt liv (inte bara fram till 65) åt ett yrke han/hon inte får välja själv. Det är en hederskultur if ever I saw one, ett sorts slaveri tycker jag.”

Slavargumentet har anförts tidigare i debatten men förnekas av kungligheterna själva. Kungen tycker det är kul att vara kung. Sen har det funnits kungar och prinsar som avsagt sig sin position. Prins Eugen t ex, han ville måla istället. Och han var en duktig målare. Och kung Edward i England som ville gifta sig med den frånskilda, alldeles vanliga amerikanskan Miss Simpson. Så slavargumentet känns knappast som ett avgörande skäl att ersätta kungahuset med en president.

Sofia förtydligar: ”Om vi måste ha en statschef känns det ju betydligt schysstare mot personen i fråga att han/hon får anmäla sig som frivillig (tex ställa upp i valkampanj) än att bli utsedd av någon annan innan man ens är född.” Men vi alla är födda in i olika sammanhang som vi inte valt. Och ett mer priviligierat sammanhang än kungahuset får man leta efter.

De kungliga är vanliga människor  insatta i extraordinära sammanhang med uppgift att mer än något annat förkroppsliga den svenska folksjälen – genom generationerna, höjt över dagspolitiskt käbbel. Alla frågor kring tronarvinge, successionsordning, prinsar och prinsessor och släktskap med andra hov skapar en nästan esoterisk mytologi som lever starkt i folkdjupet. Den svenska modellen är en stark demokrati kombinerat med ett folkligt behov av en kungasaga. Och den fungerar utmärkt, speciellt sedan kungen fråntagits all makt att styra riket.

Naturligtvis är kungahuset förlegat  - som idé. Ett kungadöme kan knappast grundas idag. Det skulle troligtvis inte ens rojalisterna förespråka. Men att mena att kungahuset är förlegat när 70% vill ha det känns knappast adekvat. Det är en realitet som inte går att vinka bort med ideologiskt snömos. Samtidigt demonteras kungamakten naturligtvis hela tiden. Svärmor muttrar harmset över kvällstidningarnas skandalisering av kungen: ”För femti år sedan hade de fällts för majestätsbrott”. Och så är det ju. Då var kungafamiljen oberörbar. Nu har de berövats makten att påverka rikets angelägenheter. De är bara symboler – och det är bra. Långsam demontering.

Därmed avslutas summeringen för 2011

Vi fortsätter vår rekapitulering av året 2011 och hur det avspeglade sig på vår Facebook-sida (se första avsnittet här).

23 februari 2011. Rudolf Steinerseminariets bibliotek rensas på böcker som magasineras på annan plats. Vem som vill kan plocka på sig kvarlämnade titlar. Orsaken är en genom åren alltmer avsomnad låneaktivitet. Detta väcker starka känslor hos gamla seminarister. ”Ännu en tragisk händelse på Järnaslätten”, utropar Geirr i Norge. ”Först avvecklas ett livaktigt seminarium och nu biblioteket! Jag tycker detta är en skam och ett hån mot alla goda människor som donerat sina boksamlingar dit. Jag känner mig både arg och besviken på handhavandet av arvet efter de som la in hela sitt liv och sin kraft i att bygga ett antroposofisk kraftcentrum i Nordeuropa.”

”Om det inte finns böcker att låna i självaste antroposofiska högborgen Järna är det riktigt illa ställt med antroposofin”, anser Olle. Örjan menar att ”det är en skandal att Seminariets en gång starka antroposofiskt-akademiska status försvagas ännu mer. Säkert ett tidens tecken, och lokalerna behövs etc. Om inte särskilt länge kommer seminariet inte `behövas´ alls med den hållningen”. ”Även för mig har detta bibliotek en gång i tiden varit en helig plats”, skriver Maria, ”den dag ideologin stelnade i sin form och slöt sig kring sin egen förträfflighet var det i samma stund en relik redo att vittra. Det är redan länge sedan nu. De absoluta sanningarnas tyranni faller. Det gör ont. Det var vackra sanningar”.

15 mars. På besök i Falkenberg hittade vi inte  det vi ville ha i skoaffären och skulle därför sätta på den gamla högerskon igen. Då var den borta. Tittade överallt. Lügens. Expedit kom tillskyndande. Nix. Nu kom flera expediter och det letades över hela butiken. Situationen var absurd. Kära hustrun förberedde sig på att förklara för klentrogna expediter att vi faktiskt hade TVÅ skor då vi kom… Till slut hittades skon under disken bakom papperskorgen, instucken i hörnet. Troligtvis en busunge som hade varit i farten.

11 maj.  Har trängts vid salladsdisken med förre VD:n för Vattenfall (i jeans), spanat in Lars Leijonborg vid tvättmedelshyllan, sett en stressad integrationsminister Erik Ullenhag pyssla med barnvagn och matkassar, haft Solveig Ternström före mig i kassakön. Och idag stod Dilsa Demirbag-Steen småpratande vid utgången. Det svänger om ICA på Odengatan.

Semester i Falkenberg. Sommar: Stekhet sol. Att fram emot kvällen sänka sig ned i ett friskt hav från bryggan för att därefter gå på ICA i blöta badbrallor. Ansiktet solvarmt. Senare cykelfärd i det sköna halländska landskapet förbi vackra kyrkor. Vad händer med dem då församlingarna dör ut? Vid tidigare besök på Ven fann vi en kyrka som var stängd p g a brist på pengar. Vad ska de användas till – bingolokal, hembygdsmuseum eller moskéer? Så många mantimmars jobb, sådan fantastisk arkitektur, sådana astronomiska summor, sådan vördnad och innerlig hängivelse som skapade dessa kyrkor. Bortglömt. Sekulariseringen raderar allt långsamt.

25 september. Tog tvärbanan till barndomen. En tidsresa på 60 år. Där bodde bästisen (hans efternamn fanns kvar i porten!), där är fönstret till vår barnkammare. Telefonnumret minns jag än. Undrar vad som händer om jag ringer det. Kommer min då 5-åriga syster Lena att svara, eller hembiträdet Maj? Då skulle jag säga: Jag vill komma hem, jag har varit borta så länge…

Det handlar om Årsta i början av femtiotalet. Med mjölkaffär på andra sidan gatan där mjölk slevade upp från stora stålkar. Och  grädden var ibland spenvarm. Isbilen som kom varje dag (detta var innan kylskåp fanns). Isblock lastades av med ett stort saxliknande verktyg och bars sedan in på ryggen in i mjölkaffären. Och fisk- och köttaffärernas skyltfönster var täckta av rinnande vatten. Har aldrig förstått varför – för flugorna?

Ovanstående kursiverade betraktelse väckte minnen hos vännerna på Facebook. Flera beskriver känslan av att allt verkar så litet vid återbesöket i uppväxtorten – och många skriver ner sin barndoms telefonnummer. Christer menade till och med att detta är ”ett suveränt bok- och filmuppslag…” Och Susanne ringde hem, men ”`abonnenten kunde inte ta emot samtalet´. Tacka sjutton för det, hon sitter ju här”, skriver hon. ”Undrar vad jag skulle gjort om jag svarat…”

Fortsättning följer.

Det var en vanlig morgon och hjärnforskaren Jill Bolte Taylor skulle iväg till jobbet. Men allt kändes inte som vanligt. Det gjorde ont i huvudet och hennes uppfattningsförmåga började förändras på ett märkligt sätt. Hon förstod först inte. Kroppen rörde sig  i slow motion. Plötsligt föll högerarmen ned helt orörlig längs sidan av kroppen.

”I det ögonblicket visste jag. Å herregud, jag har fått en stroke! Jag har fått en stroke! Och i nästa stund for tanken som en blixt genom huvudet på mig. Oj vad häftigt! Hur många forskare har haft möjlighet att studera sin egen hjärnas funktion och sönderfall inifrån?”

Hon hade ägnat hela sitt liv åt att försöka förstå hur den mänskliga hjärnan skapar vår uppfattning om verkligheten. Och nu fick hon vara med om ett studiebesök i verkligheten. Det visade sig att detta besök skulle vara i flera år och ge henne oskattbara erfarenheter.

Det sprutade ut massor av blod över den vänstra hjärnhalvan och det var viktigt att komma till läkare så fort som möjligt. Men hon fick alltmer svårt att koncentrera sig och tänka klart. Hon började redan förlora tillgång till den vänstra hjärnhalvans språkliga och kalkylerande förmågor. Hon kunde inte längre minnas sitt förflutna, tiden försvann liksom uppfattningen vem hon var och vad hon gjorde här som livsform.

Istället försvann hennes tidsuppfattning och hon upplevde att hennes kropp upplöstes och att hennes jag smälte samman med universum. Det var ett nirvana-liknande tillstånd av lugn, trygghet, välsignelse, eufori och allvetande. Hon fick anstränga sig enormt bara för att fokusera, medvetandet famlade för att inte tappa taget, för att komma ihåg: Vad är det jag håller på med? Ringa efter hjälp, jag försöker ringa efter hjälp!

Hon måste ringa 112, men eftersom blödningen var belägen rakt ovanför den del av vänstra hjärnhalvan som visste vad nummer är för något fanns inte begreppet för detta kvar. Likaså saknades ”filen” att be hyresvärdinnan om hjälp. Hon repeterade för sig själv om och om igen: Det är Jill. Jag behöver hjälp! Det är Jill. Jag behöver hjälp! Hon höll på så i säkert tre kvart.

I en av de återkommande vågorna av klarhet slog hon numret (som hon inte förstod) genom att para ihop krumelurerna i telefonboken med krumelurerna på telefonens knappsats. Till hennes stora lycka nådde hon sin goda vän på arbetet. Hon kände igen hans röst men kunde inte avkoda hans ord. Hjärnhalvan var så blockerad att hon inte längre kunde förstå vad någon sa. Hon utbrast: Det är Jill, jag behöver hjälp! Eller det var i alla fall vad hon försökte säga. Det som kom ur hennes mun var bara grymtningar och stönanden.

Men som tur var kände kollegan igen hennes röst och förstod att hon behövde hjälp och ombesörjde transport med ambulans.

Upplevelsen på strokens första dag var att hennes gestalt inte begränsades till där huden möter luften. Hon kände sig som en ande som hade blivit av med sin flaska. Hennes själsenergi verkade flyta fram genom ett hav av stilla eufori. En njutning långt bättre än de största nöjen vi kan uppleva som fysiska varelser. Frånvaron av fysiska gränser innebar en fantastisk lycksalighet. Hennes medvetande vistades i ett flöde av ljuvlig stillhet.

Då den vänstra hjärnhalvans självupplevelse av att vara ett fast ämne avskilt från andra nu var utslagen, njöt den högra hjärnhalvan av sin kontakt med det eviga flödet. Hon var inte längre isolerad och ensam. Hennes själ var lika stor som universum och lekte ystert i ett gränslöst hav. Utan den vänstra hjärnhalvans negativa bedömningar uppfattade hon sig själv  som perfekt, hel och vacker.

Men med utslagningen av vänster hjärnhalva skalades hennes ursprungliga förmågor bort från hennes medvetande. Hon förlorade förmågan att förstå de ljud hon hörde, hon uppfattade dem bara som ett kaotiskt oväsen. Hon förlorade förmågan att se form och färg och kunde inte uppfatta synintrycken tredimensionellt. Inte heller kunde hon uppfatta tydliga gränser mellan föremål, känna temperaturer, vibrationer, smärta eller signaler om olika kroppsdelars positioner.

Självmedvetenheten jag är och var hon bodde försvann, liksom minnet av den hon tidigare varit. Allt var bara ett fridfullt här och nu och ett lekfullt utforskande av nya sätt att simma i lyckans hav.

I den smärtsamma processen tillfrisknandet innebar var hon tvungen att välja bort den högra hjärnhalvans lycksalighet och gå in i det kaos återerövrandet av den vänstra hjärnhalvans förmågor innebar. En fråga som inte besvaras i boken är vad  hennes upplevelse skulle ha varit om hjärnblödningen istället slagit ut den högra hjärnhalvan. Skulle hon trots det ändå haft en lyckoupplevelse?

Förhållandevis snabbt återhämtade hon sig, men inte förrän efter 8 år betraktade hon sig som fullt återställd. Hon skrev boken Min stroke och föreläser numer om sina erfarenheter. Lärdomen stroken gav henne sammanfattar hon så här: ”Sinnesro är bara en tanke bort och det enda man behöver göra för att få uppleva det är att tysta den dominanta vänstra hjärnhalvans röst.”

Den negativt laddade bilden av islam i väst handlar i mycket om dess konservativa sidor. Religionen och samhällssynen domineras av en svunnen tids ideal som på olika sätt står i motsättning till moderniteten i västländerna. Bristen på utveckling i många muslimskt präglade länder på södra halvklotet ger ett efterblivet intryck. Åtminstone enligt media som gjort lite för att nyansera den bilden. För sanningen är ju att islam en gång haft en högkultur som inspirerat västerlandet. Utan landvinningarna under denna islamska kulturepok hade vi knappast varit där vi är idag.

Hade media upplyst om detta kanske bilden av islam varit mer förståelig. För de som är intresserade finns en utmärkt bok i ämnet – Vems islam av Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistoria vid Umeå universitet. Förutom historien redogörs där om den interna debatten inom islam; parallellt med fundamentalistiska och traditionalistiska tolkningar av islam finns nämligen ett utbrett stöd för ett modernt islam. Inte heller något media har ansträngt sig att förmedla.

Början på högkulturen inleds år 711 då en morisk/islamisk armé invaderar det kristna Spanien från Nordafrika. Under de följande åtta åren hamnar större delen av halvön under muslimsk överhöghet och blir en del av det expanderande riket som kallades al-Andalus. Muslimerna lyckades här utveckla en kulturellt och materiellt framgångsrik civilisation där judar, muslimer och kristna levde i fredlig samexistens. Regionen dominerades av politisk stabilitet och ekonomisk utveckling.

Muslimska lärde utnyttjade andra kulturers bildningsarv. En rad muslimska teologer och filosofer framträdde som hade tagit intryck av grekiska filosofer. Ett stort antal vetenskapliga institutioner och lärdomscentra grundades, vilket kom att spela en viktig roll för den intellektuella utvecklingen i muslimskt dominerade områden. Nyckeln till muslimernas vetenskapliga framsteg under guldåldern mellan 800 till 1200-talet tycks ha varit att de lyckades skapa en harmoni mellan tro och vetande.

Lärda med skilda etniska och religiösa bakgrunder från Indien, Centralasien, Mesopotamien, Persien, Mellanöstern och Egypten möttes i ett givande kulturellt och vetenskapligt utbyte. Denna mångfald ledde till en dynamisk utveckling som inte bara gynnade muslimerna utan även bidrog till framväxten av ett högtstående världsarv som fördes vidare till andra kulturer. Detta var början till den intellektuella omdaning av Europa som startade redan vid 1000-talet.

Européerna införlivade muslimernas kunskaper inom arkitektur, astronomi, fysik, kemi, geografi etc och vidareutvecklade dem på ett sätt som lade grunden för den vetenskapliga och filosofiska revolutionen under 1600-talet. Européerna byggde upp en ny världsbild med kritiska och experimentella metoder vars förebilder hämtades från denna muslimska kunskapstradition. Men vid det laget hade den islamska kulturimpulsen degenererat.

Med tiden märktes nämligen en begynnande stagnation i den muslimska högkulturen. Det stora islamiska riket splittrades alltmer i sinsemellan rivaliserande maktcentra. Situationen förvärrades till följd av utländsk invasion i form av korstågen och en rad invasioner, bland annat den mongoliska. Den politiska splittringen följdes i sin tur av en ekonomisk nedgång och spänning mellan olika sociala grupperingar och religiösa riktningar ökade. På allt fler områden gav de skriftlärda uttryck för traditionalism, konservatism och ortodoxi och ett motarbetande av alla rationalistiska tolkningar.

Följden blev en allt större misstro mot den vetenskapliga nyfikenheten och den experimentella forskningen. Även språklig splittring spelade in då det gemensamma språket arabiska ersattes av lokala språk. I Europa blev latinet det lärda språket, vilket bara det marginaliserade inflytandet från den muslimska världen. Ännu en faktor som försämrade det intellektuella klimatet var sufismens utbredning, vilket kan förvåna inte minst antroposofer där man uppfattar denna islams mystiska kärna som intellektuellt oförvitlig.

Men i själva verket utsatte sufisterna filosofin och det rationalistiska och kritiska perspektivet för hårda angrepp. Sufisterna strävade efter inre insikt och en högre sanning och de ansåg att denna inte kunde uppnås med hjälp av förnuftet, bara genom individuellt upplevda andliga erfarenheter och likgiltighet för världslig vinning. Uppfattningen om den islamska lärans anspråk på att vara den sanna, kompletta och ursprungliga religionen växte sig också allt starkare, vilket ställde förhållandet till andra religioner på sin spets.

Det definitiva slutet för det andalusiska fenomenet kom när de muslimska makthavarna i slutet på 1400-talet besegrades av de katolska arméerna som visade en resolut intolerans mot såväl judar som muslimer. 1502 förbjöds islam i Spanien och muslimer erbjöds att låta sig tvångsdöpas till kristendomen – annars skulle de deporteras. En stor grupp muslimer och judar emigrerade, men av dem som valde att stanna anklagades ett stort antal för att vara så kallade ”låtsaskristna” av den spanska inkvisitionen och närmare två tusen personer brändes på bål.

Så gick det med den islamska storhetstiden. Religionen vann över upplysningen – i väst blev det tvärtom. Den islamska kulturen var på sin tid världsledande, vilket gav väst den inspiration som ledde en makalös utveckling. Men den islamska kulturen tillbakabildades. Denna smärtsamma diskrepans påminns vi om idag då alla tecken tyder på att en återförening har inletts. Det finns mycket att ta igen, och mycket att reparera.