Högerpopulism är en reaktion mot etablissemangets angrepp på sunt förnuft och normalitet

♦ ♦ ♦ I över fem decennier har vårt land dominerats av ett vänstersocialistiskt problemformuleringsprivilegium. Det har varit ett tankeklimat som svävat fritt över en blodfattig borgerlig opposition som dessutom förstulet anammat delar av det. Men så är det inte längre. Samtidigt som en allt högljuddare extremvänster kommit att ange tonen i det mediala och politiska etablissemanget, blir en motreaktion allt tydligare − man brukar kalla det ”högerpopulism”.

Anna-Lena Lodenius | Vi säger vad du tänker. Högerpopulismen i Europa | GPBegreppet är myntat av en salongsvänster som inte har förstått vad det hela handlar om. I häpnadsväckande ytliga analyser talar man om ”högervindar” som oförklarligt sveper över Europa. Som om det handlade om ett slumpartat förlopp som kommit att angripa en invand samhällssyn vi en gång för alla kommit överens om. När det i själva verket är en leda vid fem decenniers vänsterhegemoni med idéer som för längesedan tappat sin giltighet. Men framför allt visar den så kallade ”högerpopulismen” på en upprördhet över en rad fenomen som blivit allt tydligare de senaste åren.

Främst den tsunamiliknande invandringen som genomfördes utan att folket blivit tillfrågat och utan att en plan redovisats för hur integrationen skulle gestaltas. Detta var oerhört, och orsakade ett stort förtroendetapp hos en tidigare tillitsfull befolkning. Konsekvenserna har blivit långtgående i ett land som påtvingats en mångkulturalism och en vardagsverklighet vi helst hade sluppit. Vi har fått stifta bekantskap med fenomen som hederskultur, klaner, beslöjade kvinnor i religiösa förtryckarsystem, importerad antisemitism från Mellanöstern, förnedringsrån och gruppvåldtäkter där inte bara kvinnor utan också män är offer, vilket hittills varit okänt i svensk kriminalhistoria.

Men det kanske värsta är att statsmakterna inte varit vuxna situationen, så för att dölja detta har man förnekat eller förskönat sakernas tillstånd och lämnat dem utan åtgärd. För att ytterligare dölja sitt misslyckande har man hånat och ifrågasatt kritiker och kallat dem rasister, och man har vägrat uppge nationalitet på brottslingar så att det inte ska avslöjas att en stor del är utlandsfödda (för det skulle visa hur illa övertänkt deras invandringspolitik varit). Som lök på laxen har en ängslig och politiskt korrekt journalistkår inte vågat ifrågasätta den förda politiken utan istället fungerat som maktens megafoner.

Detta har naturligtvis retat folk.

Men inget av detta har upplevts problematiskt av det vänsterorienterade etablissemanget som tvärtom surfat på begrepp som ”mångfald”, ”alla gillar olika” och ”globalism”. Man främjar olika yttringar av en muslimsk värdegrund som är främmande för den svenska majoritetskulturen och stämplar kritik av denna för ”islamofobi”, trots denna världsreligions omvittnat dåliga rykte.

Till detta skall läggas en radikaliserad vänster som vänt verkligheten upp och ned på ett närmast orwellianskt sätt. Ingenting är längre som förut. Att vara man eller kvinna betraktas inte längre som den självklara normen, trots att det handlar om en överväldigande majoritet. Det är tvärtom den avvikande minoriteten, HBTQ, som blivit det nya normala, där ”gamla” synsätt och normalitetsbegrepp hånas. I den nya verklighet modevänstern skapat existerar inte längre två kön − utan minst femtio, har vi fått veta. Och alla anser sig ha rätt att själva namnge sin könstillhörighet.

Vem vinner på normkritik? – Lärarstudentbloggen | LärarförbundetMen inte nog med det, tokvänsterns mångåriga kritik av ”borgerliga” värderingar har lett till en omfattande attack mot vårt vedertagna verklighetsbegrepp genom det man kallar normkritik. Det vi alltid betraktat som normalt kallas nu onormalt. Vi har fått normkritiska förskolor som kallar barn för ”hen” istället för hon eller han (barnen skall själva få bestämma sitt kön då de är vuxna), i skolor, högskolor och universitet har det blivit praxis att utöva normkritik, det vill säga ifrågasätta alla normer vi upplevt som självklara i nån sorts frivillig hjärntvätt. Det som betraktas som normalt misstros − och skall korrigeras.

Och den feminism som för femtio år sedan förde en rättfärdig kamp för lika rättigheter för män och kvinnor har i vår tid fått hybris genom att bekriga männen i en sorts könsmaktsstrid där kvinnan anses överlägsen mannen. Tjejidoler och vänsterbruttor säger att de ”hatar” män och får applåder av  politiskt korrekta. Vänsterprojektet genusdoktrinen genomdriver kvoteringar i företagsstyrelser och universitet på ett sätt som många gånger äventyrar kompetenskraven.

Ett annat påbud dessa dagar är att vi ska skämmas över vår historia. Nya sanningar lanseras. Linné sägs i tv ha varit ”rasbiolog” och radikala vänstergrupperingar förordar att statyer av honom tas bort, liksom även andra historiska personer som anses klandervärda. Begreppet ”ras”, som för inte längesedan ansågs vara ett ovetenskapligt begrepp, har idag dammats av så till den milda grad att ”icke-vita” anses överlägsna ”vita” i en tänkt ”könsmaktsordning” där ”vitas” hittillsvarande priviligierade ställning ”rättmätigt” angrips. Ingenting är längre som förut. En direkt följd av detta är att vi alla indoktrinerats tro att vi är rasister. Strukturell rasism kallas det.

Verkligheten har bytts ut mot en ideologisk feberdröm.

Utredning: Nu ska även unga kunna få livstid - SydsvenskanMen kanske är det faktum att vi har världens mildaste kriminalpolitik det som mest upprör. I vårt land sätts förövarnas rättigheter före offrens, där grova brottslingar får straffrabatt om de i domstol döms för flera brott (man anser att straffet skulle bli för högt om man räknar ihop det sammanlagda straffvärdet) och unga kriminella får samtalsterapi i stället för fängelse − och ungdomsrabatt vid fängelsestraff. Världsberömt har vetskapen om att vi har no go zoner blivit där ungdomsgäng kontrollerar stadsdelar, och kunskapen om att vi har ett fyrtiotal kriminella klaner i landet har överraskat, inte minst myndigheternas brist på samarbete för att bekämpa dem.

Genom att den katastrofala invandringspolitiken haft som främsta fokus att måna om asylsökandes mänskliga rättigheter har man varit blind för den Casper Sand on Twitter: "#MonaSahlin i sitt esse... Om svensk kultur som  inte finns.. #svpol http://t.co/mIh9iFBs7X"påverkan detta haft på upplevelsen av landet som nation. Man kan fråga sig hur Sveriges nationalkaraktär förändrats genom att landets själva identitet genom detta satts under attack, eller rentav ockupation. Vilket i sin tur blottlagt en besvärande brist på upplevelse av landets särart, där politiker och kändisar tävlat i att spela ned landets egna kulturuttryck som bara ett resultat av inlån från utlandet. Sveriges egenart är bluff, vi har ingen egen kultur, det vi har är dåliga kopior från andra länder. Ingenting är längre som förut. Vi ska inte tro att vi är nåt.

Det är en märklig tid vi lever i. Å ena sidan har vi en naiv och ansvarslös maktapparat som öppnar portarna för en chockartad invandring utan motsvarighet i modern historia, å andra sidan en vänsterstyrd verklighetsfrämmande indoktrineringsprocess med en långt driven normupplösning som kritiklöst anammas av samhällsetablissemanget. Sunt förnuft är ifrågasatt, det är inte tillräckligt modernt. Verkligheten är upp och ned.

Att människor reagerar mot detta är inte konstigt − det märkliga är snarare att så många accepterar sakernas tillstånd. Kanske står orsaken att finna i åsiktskorridoren, uppbyggd som den är av elitens krav på politisk korrekthet. Det är denna alienationsprocess landet länge genomgått som har tvingat fram det man kallar ”högerpopulismen”. Men det handlar inte nödvändigtvis om just höger, och definitivt inte om mer populism än politiska riktningar på vänsterkanten.

Utan mer om yttringar av en frustration över en extrem tid där folk känner sig svikna och förda bakom ljuset där man söker vägar att vända en oönskad utveckling. Man vill tillbaka till sunt förnuft och normalitet.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Boken Genusdoktrinen ger oss insyn i de förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld

♦ ♦ ♦ Varför ammar inte män? En genusvetare menar att ”sociokulturella barriärer står i vägen”. En annan menar att tanken om kvinnligt ammande ”är socialt konstruerat samt heteronormativt”. Även graviditet anses vara socialt konstruerat. Eller som fyra forskare från Oregon University som menade att glaciärerna behövde ett feministiskt perspektiv ”för att befria naturen från den vite mannens koloniala och patriarkala blick.” Driver de med oss? Man skulle kunna tro det. Men det är tidens nya radikala tänkare och ideologer som vill skapa en ny verklighet där traditionell kunskap ”skapas av mäktiga grupper − som vita heterosexuella, icke funktionsnedsatta västerländska män − för att de ska kunna behålla sin makt”.

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi

Radikala feminister anser att könsskillnader bara är en föreställning, en konstruktion, som beror på kultur, uppfostran och annan social påverkan. Vilket en bred allmänhet har svårt att hålla med om, de yttre kroppsliga bevisen är alltför påtagliga. Att en försvinnande liten minoritet har könsdysfori, d v s transsexuella, har av militanta feminister utropats till det nya normala. Eller som tidskriften Genus skriver:

»Det är en grundläggande premiss i genusforskning att skillnaden mellan män och kvinnor i egenskaper, beteenden, sysselsättning, etcetera inte kan förklaras biologiskt.«

De flesta av oss skakar naturligtvis på huvudet åt detta, men dessvärre genomsyrar samma perspektiv också  offentliga dokument. I regeringens utredning Jämt och ständigt kan man läsa:

»Regeringen betraktar manligt och kvinnligt som `sociala konstruktioner´, d v s könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi.«

Detta är grunden i genusvetenskapen. Genusvetenskap vill kullkasta synen på vetenskap som något ”sant och objektivt”, menar Maria Wemrell på Genusvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet. Allt är politik, även vetenskapen. Det finns ingen neutral vetenskap, inga neutrala fakta, menar hon. 

För att rättfärdiga detta synsätt krävs normkritik, ett begrepp för att synliggöra, kritisera och förändra strukturer och sociala och språkliga normer som begränsar livet för individer som inte faller inom det som betraktas som normalt i samhället. Detta beskrivs ingående i den länge efterlängtade boken Genusdoktrinen av Ivar Arpi och Anna-Karin Wyndhamn, som framför allt är en genomlysning hur dessa radikalfeministiska  teorier kommit att genomsyra undervisningsväsendet och inte minst regeringen.

Fredrik Bondestam

Fredrik Bondestam, föreståndare på Nationella sekretariatet för genusforskning, ser universitetet främst som ett slagfält där de som har makten försöker klamra sig kvar genom att belöna de som anammar deras sätt att tänka och bete sig. Ett i grunden leninistiskt förhållningssätt där all vetenskap egentligen är en maktstrid mellan ideologier. Forskning är bara en fortsättning på politiken, menar han. Argument och bevis är bara dekorationer och dimridåer i kampen om makten.

Innan vi kommer till den politiska grundtanken bakom detta synsätt ska vi bara förklara begreppet intersektionell, som är grundläggande i sammanhanget. Intersektionalitet är ett sätt att belysa maktrelationer mellan människor, t ex man-kvinna, svart-vit, heterosexuell-homosexuell, infödd-invandrad etc. Maktpyramiderna överlappar varandra, men överst är alltid en vit, heterosexuell man.

Detta är en nymarxistisk idé om makt. Man får inte sparka nedåt i pyramiden, däremot uppåt, vilket är förklaringen till varför invandrande brottslingar aldrig klandras, eller hedersförtryck, men däremot svenska vita män som ständigt anklagas för både rasism och kvinnoförtyck trots att Sverige troligtvis är världens minst rasistiska land med störst jämlikhet mellan könen. Trots detta kan privilegierade kvinnliga sångerskor ständigt framhålla att de ”hatar alla (vita) män” .

Efter Berlinmurens fall har vänstern famlat efter nya perspektiv, och multikulturalism, feminism och identitetspolitik har fyllt tomrummet. (Identitetspolitik utgår från synsättet att människor identifieras med den grupp de ingår i, typ invandrare, färgade, kvinnor, män, och bedöms utifrån den). Därför är den nya maktanalysens pyramid betydligt mer komplex än den gamla klasspyramiden. Fienden är inte längre främst kapitalister och borgare, utan snarare vita, heterosexuella män.

»Den som är underordnad är ett offer, och den som är längre upp i pyramiden är förövare. (…) Och nästan oavsett vad den underordnade gör kan det förklaras och legitimeras av det förtryck som denne utsätts för ovanifrån. Kritik från underordnades beteende ses med oblida ögon och kallas för att skylla på offret eller att sparka nedåt.«

Detta synsätt får komplicerade konsekvenser. Man vill ta makten, men man måste också förneka att man har makt. Att erövra status som offer ger makt, men paradoxalt nog innebär detta att man i samma stund får inflytande och erkännande. Hur bevarar man då sin offerstatus? Man måste då hitta en lägre position i maktpyramiden för att återfå legitimitet. För maktlöshet ger inflytande och innebär också att ingen får kritisera en. Då sparkar man nedåt.

Eftersom könet är en konstruktion och ingen könstillhörighet är att betrakta som normal har man uppfunnit begreppet cisperson för den förkrossande majoritet som ser sig tillhöra den traditionella beteckningen man eller kvinna. En cisperson är alltså en vars biologiska kön överensstämmer med ens juridiska, sociala och upplevda − och vips marginaliseras en majoritetsperson till en minoritet bland andra. Att vederbörande tillhör 99,99 procent av befolkningen är oväsentligt för normkritikens förespråkare.

Charlotta Stern

Dessa komplicerade begrepp och förhållningssätt har de senaste åren införlivats i den nya tidsandan. Men de är knappast folkligt förankrade, långt därifrån. Få vet ens vad de betyder. Och en begynnande förvirring börjar skönjas. Charlotta Stern, professor vid sociologiska institutionen på Stockholms universitet, menar att man inom genusforskning fullständigt blandar ihop skillnad och ojämlikhet.

»Så fort man ser en skillnad anser man att det är ojämlikhet. En ojämlikhet implicerar diskriminering och att någonting är fel, man antar att det finns en orättfärdighet i hur skillnader har uppstått. Då är det ett socialt problem och vi bör försöka göra något åt det.«

Och sen har vi undantaget kring transpersoner som är de enda som får bejaka riktigt stereotyp manlighet eller kvinnlighet. Det är ju deras hett efterlängtade identitetsmarkör. Detta godkänns av feminister och progressiva.

Martin Nilsson Jacobi

Konformiteten i ett abstrakt tankemode som den radikalfeministiska rörelsen utvecklat i sin genusdoktrin känner Martin Nilsson Jacobi på Chalmers igen. ”Idag är vi förvånade över idéer som exempelvis rasbiologi, som vi idag ser som absurda, kunde bli normerande. Eller hur totalitära stater kunde uppstå på demokratisk väg.” Det är dessa mekanismer han tycker sig se nu.

»Några personer sätter ramarna för vad som för tillfället är det korrekta sättet att se på världen. Ingen diskussion förekommer. Få vågar säga emot. Människor fogar sig, blir passiva. Håller låg profil. Ingen vill kastas ut ur gemenskapen. Alla får goda skäl att hålla sig inom de snäva ramarna.«

Problemet med genusforskningen, menar författarna, är dubbelt. Man har både avskärmat sig från omvärlden som ständigt hotar med nya rön om att kön inte uteslutande är en social konstruktion, samtidigt som man förlänats en särställning som rådgivare till den politiska makten. Boken Genusdoktrinen ger oss en nödvändig insyn i dessa förvirrade och verklighetsfrämmande tankegångar som gripit tag i elitens föreställningsvärld. 

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att exponera sin religiösa övertygelse?

♦ ♦ ♦ I media syntes nyligen en bild på en kvinnlig polisaspirant med hijab. Hon säger sig vilja inspirera andra kvinnor. Som om det enbart handlade om ett sjalmode vilket som helst där hijab bara skulle vara en piffig komplettering till polisuniformen. Som om detta plagg är något alldagligt och oproblematiskt och inte landets mest värdeladdade.

För så är det ju. Ingen annan kvinnlig polis skulle ersätta sin huvudbonad med en sjal. Denna polisaspirant gör det av religiösa skäl. Vilket väcker frågan: är det lämpligt att en representant för statsmakten  visar religiös tillhörighet i tjänsten? Vad berättigar en polis i världens mest sekulära land att i sin yrkesgärning exponera sin religiösa övertygelse?

När slöjan dessutom signalerar sympatier för fundamentalistisk islam och allt det som givit islam dåligt rykte i västvärlden framstår polisaspirantens agerande som omdömeslöst. Det gör denna huvudbonad  till något mycket mer än bara en chic accessoar − slöjan är själva sinnebilden för patriarkalt kvinnoförtryck och blir i praktiken ett förordande av ett omänskligt system.

Ska en polis verkligen exponera detta med sin uniform?

Den muslimska slöjan är det kanske tydligaste tecknet i vårt land på bristande integration, ett självvalt utanförskap och en tydlig vi och dom-hållning där man istället för att respektera andra förhållningssätt missionerar för den egna läran. Islam är den religion som borde gälla för alla, menar man i sin uttalade kulturimperialism. Slöjan synliggör denna hållning, ett uttalat statement att islam övertrumfar andra religioner, världsåskådningar och samhällssystem. Genom detta anspråk på hegemoni brister man i respekt för den svenska nationen.

Detta har delat Sverige i två diametralt skilda förhållningssätt.

Förhållningssätt 1 Muslimernas starka övertygelse i sina värderingar imponerar på svenskar med sin svaga nationella identitet. I sin osäkerhet är man beredd till omprövningar av den egna övertygelsen i en naiv tro att alla värdesystem är jämlika. Med en långt driven kulturrelativism bortförklarar man kvinnorepressionen i fundamentalistisk islam med att ”det är deras kultur”. Många kvinnor som inte är tvungna bär hijab i protest mot ”fördomar” och islamofobi. Likaså bortser man ifrån andra länders sharialagar med patriarkalt förtryck, piskstraff, stening, hederskultur och förbjuden homosexualitet. Det är ju deras kultur. Alla kulturer är bra utom den svenska.

Bilden kan innehålla: en eller flera personer och textMan betraktar all kritik av islam som islamofobi och rasism. Muslimer anses ha berikat Sverige och ses som skyddsvärda i en allmänt inkluderande hållning där man låtsas förstå det man inte förstår. Som den rektor som motsatte sig kommunens slöjförbud på skolan. Han ville låtsas att slöja på barn inte är ett problem. Han ville respektera andra sedvänjor, visa fördomsfrihet, inte ta ställning, inte polarisera. Inkludera till varje pris.

Förhållningssätt 2 Den andra delen av den svenska befolkningen har en annan upplevelse av muslimer. Man känner harm över det man upplever som en fräck självhävdelse hos många muslimer med en brist på respekt för svensk identitet. Man har med bestörtning iakttagit hur en främmande kultur under några få decennier armbågat sig in i det svenska samhället med kravlistor på särlagstiftning, ansiktsmaskering, bönestunder på jobbet, separata badtider, att inte handhälsa på kvinnor och böneutrop på moskéer.

Den känsla av attack mot svenska kärnvärden som man upplever i detta har stärkt hävdandet av en svensk nationell identitet. Man noterar muslimernas påpekande av vår brist på förståelse för islams alla påbud samtidigt som muslimerna själva visar ett häpnadsväckande ointresse för svensk egenart. Det är som om  våra seder och bruk inte tas på allvar. I minst tio år har slöjan förorsakat kontroverser, muslimska kvinnor har avvisats av arbetsgivare och ändå vägrar man kompromissa med svenska synsätt.

I det ena av de två förhållningssättet här ovan nedvärderas den svenska särarten, i det andra stärks den egna nationella identiteten. Och även om dessa förhållningssätt delat landet i två är det förhållningssätt 1 som de styrande förordar, trots att förhållningssätt 2 skapat ett politiskt parti med en valmanskår som blivit nästintill störst.

Polisuniformen är ett uttryck för värderingsfri neutralitet som står över politiska och religiösa uppfattningar. Betydelsen av begreppet uniform är likformig, enhetlig, standardiserad, likartad, samma. Att till dessa synonymer tillfoga personlig religiös övertygelse är en absurditet som skulle devalvera polisyrkets status.

Att de som bär hijab, niqab eller burka inte bryr sig om svenskarnas önskan att slippa religiös aktivism i det offentliga rummet är svårt att göra något åt. Men signalvärdet i att en svensk polis bär en religiös symbol i uniformen är betydande − och därmed oförenligt med uppdraget.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +3 (from 3 votes)

Att få åtkomst till existensdimensioner bara mystiker upplevt

»Det som öppnades för mig var en rymd, men inte som vi vanligen tänker oss en rymd, bara ett rent medvetande om en sfär utan form och utan innehåll. Och in i den sfären kom ett himmelskt väsen, och det var uppkomsten av den fysiska världen. Det var som big bang, men utan smällen eller det bländande ljuset. Det var födelsen av det fysiska universumet. På ett sätt var det dramatiskt − kanske det viktigaste som någonsin hänt i världshistorien − men trots det hände det liksom bara. Jag var en diffust lokaliserad observatör. Jag var ett med den här uppkomsten.«

Denna upplevelse under inverkan av LSD berättades av Bob Jesse, en anställd på Bell Labs i Baltimore. Han hade länge velat pröva på en psykedelisk substans då han visste att de var varken fysiskt eller psykiskt beroendeframkallande och inte var farliga.

Han såg alltings födelse, berättade han vidare, och en storslagen sekvens spelades upp som började med att kosmiskt stoft dök upp vilket ledde till att stjärnor skapades och sedan solsystemen, och sedan framväxten av liv och därefter uppkomsten av ”det vi kallar människor”, och sedan tillägnandet av språk och medvetandets utveckling, ”hela vägen fram till mitt jag, här i det här rummet, omgiven av mina vänner. Jag hade kommit hela vägen tillbaka till precis samma plats där jag befann mig. Hur lång tid som gått enligt klockan? Det hade jag ingen aning om.”

När LSD upptäcktes på 1950-talet tycktes det för forskare och läkare utgöra startpunkten för en psykologisk revolution. De psykedeliska substanserna föreföll inte bara kunna sprida ljus över medvetandets mysterier utan också ge lindring mot missbruk och psykiskt lidande. På 1960-talet ledde en omfattande spridning av LSD, ”magiska” svampar och andra psykedeliska substanser till en motreaktion och all forskning förbjöds. Men inte alla lät sig tystas.

Michael Pollan

Under senare år har forskningen gradvis återupptagits och vetenskapliga artiklar har publicerats om potentialen hos dessa medel. Kan dessa substanser, givna under kontrollerade former, bota depressioner och missbruk, lindra ångest i livets slutskede eller rentav förbättra människors liv? I den nyligen översatta boken Psykedelisk renässans ger sig den amerikanske journalistprofessorn Michael Pollan ut på en hisnande resa i de psykedeliska substansernas historia och praktik, möter den nya generation forskare som idag står i frontlinjen och tar del av neurovetenskapens senaste landvinningar.

Då man på 1990-talet med myndigheternas tillstånd åter började forska på psykedeliska substanser har nästan tusen försökspersoner blivit doserade och inte en enda allvarlig incident rapporterats. Att dessa substansers förmåga att ge oss tillgång till andra medvetandetillstånd kan ge specifika fördelar, vare sig de är terapeutiska, andliga eller kreativa.

Till skillnad från tunga droger som är vanebildande, toxiska och destruktiva är psykedeliska substanser som LSD och psilocybin (en svamp) praktiskt taget omöjliga att överdosera, och de är inte beroendeframkallande. Djur som provar dem en gång försöker inte ta dem en gång till, och ett upprepat bruk hos människor förtar dess verkan. Men det är framför allt en egenskap som kan intressera andligt sökande.

2006 publicerades en artikel av Roland Griffiths i Psychofarmacology där han skrev att psilocybin ”kan orsaka upplevelser av mystisk art som ger upphov till stark och varaktig meningsfullhet och andlig betydelse”, vilket vi sett i inledningen till denna artikel. En forskare säger:

»Om man går tillräckligt djupt eller tillräckligt långt ut i medvetandet stöter man på det heliga. Det är inget vi skapar; det är något som finns där ute och väntar på att bli upptäckt. Och det händer både troende och icke-troende. Och vare sig de orsakas av droger eller framkallas på andra sätt utgör de här erfarenheterna av mystiskt medvetande med all sannolikhet grunden för alla religioner.«

Författaren frågade en kvinnlig bekant med erfarenhet av psykedeliska substanser hur hon kunde vara säker på att hennes upplevelser var en genuin andlig erfarenhet och inte bara en drogframkallad upplevelse. ”Det är en irrelevant fråga”, svarade hon. ”Det här var något som uppenbarades för mig.” Detta brukar betraktas som en definition på en mystisk upplevelse. Många försökspersoner rankade sin psilocybinupplevelse som en av de mest meningsfulla erfarenheter de någonsin haft, jämförbara med deras första barns födelse eller en förälders död. Skaparen av Apple, Steve Jobs, sa ofta att hans experiment med LSD hade varit ett av de två eller tre viktigaste erfarenheterna i hans liv.

En terapeut som börjat använda psilocybin på sina cancerpatienter berättade.

Psilocybinsvampar

»Jag trodde att de första tio eller tjugo personerna var fejk − att de låtsades. De sa saker i stil med ›Jag inser att kärleken är den starkaste kraften i världen‹ eller ›Jag mötte min cancertumör, ett svart rökmoln‹. Människor reste tillbaka till tidigare stadier av sina liv och kom tillbaka med en helt ny syn på saker och ting, nya prioriteringar. Människor som tidigare haft en påtaglig rädsla för döden förlorade sin rädsla. Det faktum att en substans som man ger en enda gång kan ha en sådan effekt under så lång tid är ett resultat utan tidigare motstycke. Vi har aldrig sett något liknande inom psykiatrin.«

Forskare vid New York University har testat psilocybin som ett medel för att lindra den existentiella nöden hos cancerpatienter. En cancerpatient som var övertygad ateist beskrev sin upplevelse som att hon var ”omgiven av Guds kärlek”. Att hon ”inte hade en tillstymmelse till Gudstro” tycktes inte störa henne. Hon ryckte på axlarna och log: ”Finns det något annat sätt att uttrycka det på?” ”Nu vet jag att det finns en helt annan verklighet”, sa en annan försöksperson till en forskare några månader efter sin upplevelse. ”Jämfört med andra människor är det som att jag kan ett annat språk.”

När man vetenskapligt utvärderar en psykedelisk upplevelse söker man de sex kategorier som kännetecknar den mystiska erfarenheten:

  1. En känsla av enhet
  2. Överskridande av tid och rum, upplevelse av att stå utanför tiden
  3. Intuitiv kunskap om själens odödlighet
  4. Att vara en del av mänskligheten
  5. Helighet; en djup känsla av salighet, glädje, frid, kärlek
  6. Stora svårigheter att uttrycka upplevelsen i ord

Här en upptagning från 2015 i Texas där rad experter berättar  om sin forskning om hur psilocybin påverkar medvetandet.

Vid University of Alabama använder man psilocybin i behandlingen av kokainberoende personer där de menar att den känsla av vördnad de upplever skulle kunna vara den psykologiska nyckel som förklarar de psykedeliska substansernas förmåga att förändra djupt rotade beteendemönster. Psykologen Peter Hendricks:

»Vi har nu ett farmakologiskt medel som kan framkalla starka upplevelser av vördnad. För en självupptagen beroende person kan det vara en lycksalig känsla att känna sig som en del av något större än dem själva, att åter känna ett samband med andra människor med den väv av sociala relationer som beroendet trasat sönder. Väldigt ofta kommer de till insikt om den skada de orsakar inte bara sig själva utan också närstående personer.«

Religionsvetaren Huston Smith menar att en andligt utvecklad varelse helt enkelt är en person med ”en stark känsla av alltings förbluffande mysterium”. En tro behöver inte komma in i bilden. Att befinna sig i en trädgård och känna vördnad eller förundran i närvaron av ett förbluffande mysterium, är kanske inget annat än ett återvinnande av ett förlorat perspektiv − kanske barnets perspektiv, vilket utvecklingspsykologen Alison Gopnik på Berkley bekräftar i en häpnadsväckande teori.

»Det lilla barnets medvetande är så olikt det vuxna medvetandet att det utgör ett eget mentalt rike från vilket vi blir utdrivna under den tidiga ungdomen. Finns det en väg tillbaka? Det närmaste vi som vuxna kan komma ett återbesök i det här främmande riket är kanske den psykedeliska resan.«

Albert Hofmann

Psilocybinsvampen användes redan flera tusen år före Kristus, bland annat i Mexiko, men var okänd för vetenskapen fram till 1950-talet då den identifierades av den schweiziske kemisten Albert Hofmann. Han upptäckte också LSD som även den ursprungligen härstammar från en svamp, nämligen mjöldryga.

Filosofen Aldous Huxley, som prövade på den psykedeliska drogen meskalin, menade att han fick åtkomst till existensdimensioner som vanligtvis bara mystiker upplevt. Han menade att denna värld finns där hela tiden men hålls under normala omständigheter utanför medvetandet av det vardagliga medvetandets ”spärrventil”, ett slags mentalt filter som bara släpper in ”en tunn rännil av den sortens medvetande” som vi behöver för att överleva. Meskalinet öppnade på vid gavel ”varseblivningens portar” och släppte in i vårt medvetande en glimt av oändligheten, som hela tiden är närvarande, bara vi hade förmågan att se.

Boken Psykedelisk renässans visar på verksamma terapier mot depressioner, dödsfruktan, alkoholism och narkotikamissbruk. Men också att det finns genomgripande andliga upplevelser bakom hörnet när lagstiftningen tillåter det.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Politiskt korrekt press omöjliggjorde fri debatt under flyktingkrisen

♦ ♦ ♦ Det var politikernas beslut som låg bakom flyktingkrisen 2015. Men mycket hade kunnat se annorlunda ut om media rapporterat sakligt om skeendet. Man var inte konsekvensneutral i granskningen av händelserna − utan fungerade istället som en megafon för makten. Istället för att ifrågasätta och problematisera den politiska korrektheten fastslog man den som religion.

Hade man förvaltat sitt uppdrag rätt och kritiskt granskat regeringen och tillåtit debatt som möjliggjort en nationell omdömesbildning hade regering och riksdag fått nödvändig feedback.

Miljöpartiets önskan om obegränsad invandring präglade länge svensk press.

Ett belysande exempel var då ståuppkomikern Henrik Schyffert i september 2015 skrev ett Facebookinlägg om att asylmottagandet visserligen skulle uppgå till 27 miljoner kronor men att Sverige några år framöver skulle tjäna ”massor” med pengar

»…och visst låter det dyrt, men utslaget på alla vuxna invånare i Sverige blir det 319 kronor i månaden. Det kostar oss alltså två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang att rädda livet på 80 000 människor i år.«

Det var inte Schyfferts fel att inlägget fick ett sådant genomslag hos alla dem som längtade efter enkla svar på den komplicerade integrationsfrågan. Det var journalisternas som inte ställde relevanta motfrågor och inte tog sig tid att avslöja Schyfferts resonemang för vad det var; desinformation sprungen ur empati och vilja att tänka positivt, men likväl desinformation.

Att etablerad media inte vågade bryta konsensus skapade ett informationsvacuum som 2008 resulterade i födelsen av nätbloggen Politiskt inkorrekt som satte ljuset på det mainstreammedia förtigit eller förskönat i framför allt invandringsfrågan. Två år senare var det sajten Fria Tider som gjorde samma sak, och ytterligare två år senare kom Nya Tider. Avpixlat startade 2011 och Nyheter Idag 2014.

Dessa alternativa nätsajter blev naturligtvis diskvalificerade av de politiskt korrekta, men de som ville ta reda på förbjudna fakta visste var de skulle leta. Mustafa Panshiri och Jens Ganman skriver i boken Det lilla landet som kunde:

»Man buntade ihop allt till ”främlingsfientlighet” och ”islamofobi”, men det fungerade bara till en viss gräns. Den svenske dissidenten hade vaknat och inte blev det lättare av att en rad utländska journalister och opinionsbildare (…) parallellt med det här började intressera sig för ämnet svensk integration.

Till och med Donald Trump fick upp ögonen för Sverige och nämnde vid ett tillfälle det lilla landet i norr som ett avskräckande exempel. Kort sagt, världen ställde obekväma frågor och Sverige blev svaret skyldigt:

Varför brann  det så många bilar i det annars välordnade landet? Varför hade denna högteknologiska, superstrukturerade byråkrati ett antal områden/förorter där utländska tv-team attackerades handgripligen när de kom på besök? Pågick det verkligen en ”våldtäktsepidemi” i världens mest jämställda land?«

Det svenska etablissemanget anlade en intensiv moteld. Man talade om invandringens lönsamhet och ”kompetensregn”. Många journalister bet sig fast i invandrarnas lönsamhet. Med ens skulle dessa krigstraumatiserade människor ”rädda” vården, exporten, välfärden, glesbygden och nedläggningshotade skolor. Journalisterna tog på sig att säkra den politiskt korrekta värdegrunden, speciellt när den kopplades till frågor om asylpolitik och integration.

Plötsligen hade antisemitism börjat förekomma, något som inte varit vanligt förut i vårt land. Speciellt i Malmö var den märkbar. Hade svenskar blivit antisemiter? Naturligtvis inte, det behövdes inte någon Einstein för att räkna ut orsaken att den omfattande invandringen från Mellanöstern med sitt traditionella judehat var orsaken bakom. Men detta kunde naturligtvis inte uttalas. Då den judiska synagogan i Göteborg attackerades 2017 undviker media att spekulera i förövarnas identitet. Med rubriken ”Förövarna i Göteborg måste ställas till svars” antyder man möjligheten att det kunde ha varit nazistiska Nordiska motståndsrörelsen, vilket det alltså inte var. Men hade det varit det, hade man knappast haft några betänkligheter att röja grupperingens identitet.

Svensk media lämnar fältet fritt för spekulationer. Panshiri-Ganman:

»Är det missnöjda pensionärer som stormar akutmottagningar runt om i Sverige? Som hotar och spottar på vårdinrättningar? Eller är det nazister? Invandrargäng? Varför har hot mot personal på vårdcentraler blivit ”allt vanligare” ända sedan 2002-2003? Vem, exakt, är det som kränker och våldtar?«

Ann-Charlotte Marteus var en av de första journalister som erkände sig skyldig till brännmärkning av SD.

Det är som om regering, riksdag, myndigheter och media gemensamt kommit överens om att inte låtsas om att vi fått in olika etniciteter i vårt land, de måste inkluderas till varje pris. Malcolm Kyeyune i Dagens Samhälle 2018:

»Att försöka förstå vad som pågår i Sverige idag kräver ofta att du lägger en sorts pussel och dammsuger artiklar efter små ynka informationssnuttar som du sedan måste försöka foga ihop till en helhetsbild.«

De som trotsade PK-normen kunde vänta sig efterräkningar. Journalisten Gunnar Sandelin försökte i en DN-artikel redan 2008 formulera problemet:

»Den politiska korrektheten ligger som giftgas över debattklimatet i asyl- och flyktingfrågor.«

Efter artikeln blev det nobben på jobbansökningar för Sandelin, hans vikariat på SCB avslutades och hans vänkrets krympte.

Våra grannländer såg klarare vad saken handlade om. 2015 kommenterade Danmarks integrationsminister Inger Støjberg det svenska invandringskaoset i tv:

»Sverige har försatt sig självt i denna situation genom att i många, många år föra en extremt oansvarig invandringspolitik.«

Med tiden kom så vändningen, även om det skedde långsamt. En av de modiga var Expressen-krönikören Ann-Charlotte Marteus som redan 2015 bet huvudet av skammen i en krönika rubricerad ”Det är jag som är åsiktskorridoren”:

»Uppdraget för mig som korridorarbetare var tvåfalt. För det första att varna för SD och skälla ut alla bonnläppar som funderade på att rösta på partiet. För det andra att slå ned stenhårt på debattörer som använde uttryck som på något sätt kunde normalisera SD:s problembeskrivning: attackera varenda jävel som använde ord eller fakta som på något sätt kunde tolkas som rasism eller glidningar mot rasism. Eller eventuella förstadier till glidningar mot rasism.«

Paulina Neuding var en av de kvinnor som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten.

Det märkliga var att krönikan passerade relativt obemärkt. Lika märkligt var att ingen journalist brydde sig om att undersöka varför SD växte så det knakade och varför så många vanliga svenskar över en natt blivit ”rasister”, eller till och med ”nazister”. Som Panshiri-Ganman skriver: ”I Sverige gör vi ingen skillnad på människor. Såvida de inte röstar på Sverigedemokraterna.”

De senaste åren gick det svenska etablissemanget från att vara starkt kritiskt mot alla som försökte påtala den svenska asylpolitiken och integrationens brister till att ge dem rätt på i princip alla punkter. Och det var i mångt och mycket kvinnor, påfallande många med invandrarbakgrund, som drev på den nödvändiga nyanseringen av integrationsdebatten, som Alice Teodorescu, Nalin Pekgul, Sakine Madon, Amineh Kakabaveh, Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Mona Walther, Paulina Neuding, Ann Heberlein och Dilsa Demirbag-Sten.

Panshiri-Ganman:

»Så mycket i den svenska integrationsdebatten blev fel under 2000-talet, när allmänheten skulle uppfostras att se på verkligheten på ett visst sätt. Inte som de själva upplevde den i sin vardag − utan såsom makthavare, politiker och höga tjänstemän tyckte att den borde vara.«

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Nu finns boken om hur Sverige tappade kontrollen över invandringen

Massinvandringen tog Sverige på sängen. Politikerna visste inte vad de skulle ta sig till. Migrationsverkets tidigare generaldirektör Anders Danielsson tar idag fem år efteråt bladet från munnen i en intervju:

Bildresultat för invandringen 2015»Vad vi såg var att Sverige tappade kontrollen. Man hade ingen kontroll på vilka som kom in i Sverige, så hela Dublinöverenskommelsen och hela den reglerade invandringen var ju på väg att kollapsa. Och därför tog jag ett initiativ att skriva till regeringen och hemställa om att man skulle införa gränskontroll hösten 2015, vilket man också gjorde«.

I början av 2000-talet sökte runt 30 000 personer asyl i Sverige varje år. Det förändrades runt 2012 och under 2015 var antalet asylsökande det högsta någonsin, med 160 000 personer. Sedan dess har invandringen minskat något, men under 2018 var det ändå så mycket som 133 000 personer som invandrade till Sverige.

Massinvandringen var ett trauma för vårt land som delade nationen i för och emot. De som var för var regering och riksdag plus en förvånansvärt enig journalistkår − och en folkmajoritet som kände sig generösa och ville visa det. Den andra sidan stämplades av ett enigt etablissemang  som främlingsfientlig, när det i själva verket var den generösa invandringspolitiken man motsatte sig.

Dessa avvikare menade att det var oansvarigt att ta in hundratusentals människor på en så extremt kort tid. Hur skulle de integreras, hur skulle de komma i arbete, vilka kostnader skulle det handla om? Eftersom ingen övergripande plan redovisades var det uppenbart att man inte hade kontroll. För att dölja detta agerade regeringen totalitärt genom att misstänkliggöra kritikerna −  med effektiv back up av en enig mediakår.

Man missförstod och snedvred motiven hos de som var kritiska till massinvandringen, vilket snabbt utvecklades till en kampanjliknande smutskastning där kritikerna blev var mans niding, ivrigt påhejade av media och en bred allmänhet präglad av den svenska konsensuskulturen. Att ifrågasätta statsmakterna och medias verklighetsbild var i princip otänkbart, de var en odiskutabel auktoritet.

Att ett politiskt parti med en mindre smickrande bakgrund kom att företräda de bespottade gjorde inte saken bättre. Och att partiet hela tiden växte förklarades allmänt med att folk plötsligen hade blivit ”rasister”. Att det istället kunde bero på en misstro mot den förda invandringspolitiken fanns inte på kartan.

Massinvandringen var och är ett socialt experiment som förändrat Sverige i grunden. Den svenska konsensuskulturen eroderar långsamt och ersätts av en mångkultur som är långt ifrån oproblematisk. Japan, som har världens mest restriktiva asylpolitik, tog 2016 emot totalt 28 flyktingar. I en intervju säger en japan på frågan varför.

»För att multikulturalism ses som ett hot mot den trygga kollektivismen. Folk i allmänhet vill inte experimentera med de risker ett sådant politiskt projekt medför. Jag menar, vad händer om projektet misslyckas? Det vet man inte. Därför är det kanske bäst att aldrig ens försöka…«

Vi är många som väntat på att få en överblick över detta komplicerade skeende − kanske framför allt hur etablissemangets skambeläggning av en stor del av befolkningen ser ut i backspegeln.

Bildresultat för Jens GanmanFör två år sedan kom så äntligen boken Det lilla landet som kunde av Mustafa Panshiri och Jens Ganman som är en summering av det skeende som kom att förändra Sverige. Det är därifrån ovanstående citat är hämtat. Mustafa är den unga polisen från Afghanistan som numer åker land och rike kring för att berätta för immigranter om det nya landet. Jens blev helt nyligen utsedd till årets svensk. Boken finns nu i pocket.

Massmedias roll i flyktingkrisen har inte varit kritiskt granskande som man kunde förvänta sig av en västerländsk demokrati, tvärtom odlade man en samsyn med regering och riksdag vilket stängde ute all kritik av invandringspolitiken. Redan 2007 kommenterade tv-profilen Janne Josefsson detta.

»Flyktings- och invandringsfrågan är det största journalistiska sveket som min generation journalister genomfört i det här landet.«

Detta var ett sällsynt modigt uttalande under den stora tystnaden de år  media inte vågade ventilera invandringsfrågan. För detta var en tid då myndigheter och media förteg, förskönade och ljög om vad som faktiskt föregått i riket avseende det explosiva invandringsskeendet.

I en kommande krönika kommer vi titta ytterligare på Panshiri-Ganmans bok  eftersom den som ingen annan summerar den märkliga process som så i grunden kom att förändra Sverige.

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Kulturministern har flyttat till Järna och seminarieområdet förbereder en nystart med småbåtshamn

Kulturminister Amanda Lind stortrivs i sin nya hemort Järna, är rubriken på en artikel Södertäljeposten 21 november. Och det fortsätter:

»Hon är miljöpartist, har dreadlocks, är gift med en experimentell konstnär, har bott i en tipi och läst naturmedicin på en folkhögskola. På många sätt utgör Sveriges kulturminister själva sinnebilden av en Järnabo – och under sensommaren flyttade hon också dit där hennes familj nu funnit sig väl tillrätta. Vi känner oss mycket välkomnade i Järna, säger hon.«

Bildresultat för Amanda Lind"Anledningen till flytten är att hennes man hade flera kollegor som bodde i Järna som är en ort ”med långa traditioner av att jobba med hållbarhetsfrågor”, här finns mycket ekologisk odling och affärer med stort sortiment av ekologiska varor. ”Det är väldigt lätt att känna sig hemma som miljöpartist i Järna.”

Att en minister flyttat till Järna är en stor nyhet för den lilla orten. Annars har de dåliga nyheterna dominerat den senaste tiden. I mars meddelades att Vidarkliniken skulle läggas ned, och i samband med det upphörde även Weledaapoteket. I augusti gick Vidar vårdcentral i konkurs, i början av september följde beskedet att Järna mejeri lägger ned verksamheten på grund av dålig lönsamhet. Dålig lönsamhet var också orsaken till att den gamla trotjänaren Nibble handelsträdgård lade ned verksamheten i oktober. Då hade de funnits på platsen i 50 år.

Om man till detta lägger att seminariets alla utbildningslinjer sedan länge är nedlagda, liksom Robygges matsal (där istället Antroposofiska sällskapet påpassligt flyttat in), så kan man konstatera att det mesta av Järnas guldålder numera är ett minne blott. Kulturhuset fungerar fortfarande med restaurang och kulturutbud, liksom Skillebyholms trädgårdsutbildning, och ungdomarna i YIP har numera seminariet som bas. Men Robygge som numera har ett svagare kundunderlag, har tvingats utveckla sin näthandel ordentligt för att överleva, så kolla in den på robygge.se!

Men nu ska Staffan Jonsson ”lyfta Ytterjärna ur svackan”, som rubriken lyder i ett senare nummer av Södertäljeposten. Staffan som rekryterats till denna utmaning är före detta kultur- och fritidschef i Södertälje kommun. Numera är han vd för en ny bolagsbildning i Ytterjärna underordnat Vidarstiftelsen och hans uppgift blir att utveckla platsen och få verksamheterna att växa till att i ännu större omfattning bli ett ”centrum för kultur, miljö, samhällsfrågor och andlighet”.

Staffan vill samla utbildningarna i en paraplyorganisation och eventuellt kontakta en högskola på akademisk nivå och se om det finns möjligheter till samarbete. Han ska också undersöka om det går att bygga fler bostäder på området. Mer spektakulärt är hans idé att bygga en småbåtshamn – marina – kring en pir vid trädgårdsdammarna så att besökare skall kunna ta båten till området (en medarbetare nämnde möjligheten att legendariska gamla skärgårdsbåten Ejdern skulle kunna lägga till där).

Det behövs krafttag på informationssidan så att det blir bekant att denna plats är intressant för en bredare allmänhet. Mycket av det som händer på platsen kommuniceras ut var för sig och det måste samlas under ett paraply, så i vår lanseras en ny hemsida som blir en helt ny kommunikationsform.

Vidarklinikens nedläggning kallar Staffan för ”en katastrof”.

»Det var naturligtvis väldigt negativt för alla verksamheter här, det var en stor arbetsplats som bidrog till folklivet. Det finns en känsla av oro i Ytterjärna. Men jag upplever samtidigt att alla ser platsens och verksamheternas enorma potential. Det här är en helt unik plats med sin skönhet och sitt kulturutbud av scenkonst, konstverk som Skyspace, utbildningar, designhotell, trädgårdspark, biodynamisk mat. Därtill en plats med spännande historia, byggd utifrån andliga värderingar som det är viktigt att ta hänsyn till när vi nu går framåt.« 

Sen lyfter han upp den gamla idén om en Hilma af Klint-konsthall på området som han tycker skulle vara det mest intressanta scenariot för området. Det skulle locka väldigt många besökare, menar han. Och att få hit många besökare är en grundidé för Staffan Jonsson. Efter år av nedgång är området värt en nystart och förnyad framtidstro.

Johannes Ljungquist

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande?

♦ ♦ ♦ Dogmen att konsten ska vara fri att provocera debatteras dessa dagar då Sölvesborgs kommun vill undvika utmanande samtidskonst när de köper in konst. Detta blir föremål för upprörda debattartiklar, fast de flesta förstår rimligheten i Sölvesborgs hållning. För vad finns det för anledning att provocera allmänheten? Visst finns det omdömeslösa konstnärer, men ligger inte omdömeslösheten snarare hos de i kommunen som köper in provocerande konst?

Bildresultat för erigerad jättepenis på husgavelKonsten ska vara fri, i den meningen att konstnären fritt väljer motiv och utförande utan att någon lägger sig i. Det sägs att konsten ska ”provocera”, vara ”obekväm” och ”utmana”. Carolina Falkholt agerade helt i den andan då hon målade en erigerad jättepenis på en husvägg först i New York och sen på Kungsholmen i Stockholm 2018. Tidigare hade hon målat en stor vagina i en skola i Nyköping 2014.

Att alla tre könsdelar snart målades över av beställarna tyder på att de upplevde att hon gått för långt. Men hade hon det? Var det hon som var omdömeslös, hon kan ju måla vad som helst i sin ateljé och vara hur provokativ hon vill utan att stöta någon. Nej, det är när hennes alster hamnar på en husvägg som problemet uppstår, och då är det beställaren som är omdömeslös. För man måste förutsätta att beställaren fått se en förlaga innan beställningen läggs.

Ändå skriker man i högan sky då Sölvesborg bara vill beställa konst som uppskattas av allmänheten. Då den ska vara på allmän plats, och eftersom ingen har bett om stötande konst, blir konsekvensen att beställarna strävar efter konst som får största möjliga acceptans. Det är slutsatsen av Sölvesborgs agerande.

Och media reagerar med ryggmärgen. ”Betraktaren tål allt mindre, blir sårad och kränkt av konsten”, skriver Anders Q Björkman i SvD 18/9, och summerar uppgivet att ”det är viktigare att skydda förment lättsårade medborgares känslor än att värna den konstnärliga friheten”. Men han svarar inte politiker i Sölvesborg som inte vill köpa in utmanande samtidskonst med den nu klassiska formuleringen:

»Det är klart att om du vill ha `menskonst´ hemma vid matsalsbordet ska du köpa det, men jag tror inte medborgarna uppskattar sådan konst i kommunens ägo.«

Man förstår svårigheten för Björkman, för det är uppenbart att det finns en utbredd irritation hos allmänheten över svårförståelig, stötande eller oskön konst på offentlig plats. Det vet alla, vilket inte innebär ett ifrågasättande av att konsten ska vara fri, bara en självklar önskan att konst på gator och torg borde vara njutbar även för de som inte är konstvetenskapligt skolade.

Även konstskribenten Anders Rydell i samma tidning meddelar att han kan förstå allmänhetens frustration över omåttligheten i den moderna konstens pretentioner.

»Trots att det har gått ett sekel sedan det moderna genombrottet har den provokativa modernismen aldrig gått hem i stora delar av samhället. det finns, och har alltid funnits ett utbrett folkligt förakt för modernismen och den moderna konsten i synnerhet. Samtidskonsten har å sin sida knappast ansträngt sig för att nå ut i de breda folklagren – snarare motsatsen.«

Beställarna av konst avsedd för allmän beskådan får inte förväxla uppdraget med att beställa konst till gallerier och museer. Det är två helt skilda världar. En som besöker ett konstgalleri gör det på egen risk och kan därför aldrig klaga på konstverk som är provocerande. Tvärtom, ofta kräver kräsmagade konnässörer just detta. Här råder obegränsad frihet. Men uppgiften för konst på allmän plats måste ha en bred acceptans, annars har beställaren missförstått uppdraget.

Det kan inte vara rätt att en elit får provocera en majoritet på skattebetalarnas bekostnad. Är konsten`fri´bara om allmänheten upplever den som stötande? Sölvesborgs svar borde vara det enda möjliga.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 3.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: -2 (from 2 votes)

Media skapade en falsk verklighetsbild av massinvandringen

”I dag ser ert samhälle dramatiskt annorlunda ut. Det är ett helt annat land. Den demografiska förändring som Sverige har genomgått de senaste åren är ganska otrolig. Att tro att den typ av förändringar skulle kunna ske utan problem är historielöst. Det är ett demografiskt experiment av historiska mått.”

Uttalandet kommer från den amerikanska statsvetaren Sheri Berman på ett besök i Sverige nyligen. Att det är från utlandet vi fått de reaktioner vi förgäves väntat oss av svensk media det senaste decenniet vet vi vid det här laget, Bermans kommentar är bara en i raden. Här i landet har vi inte förrän nu fått ta del av dylika sanningar, svensk media har under många år framstått som en mer eller mindre statskontrollerad instans som ogärna meddelar annat än politiskt korrekta nyheter.

Bildresultat för massinvandringen
En av många YouTubefilmer i ämnet

De politiska makthavarna bär naturligtvis det yttersta ansvaret för massinvandringen, men medierna är skyldiga till att ha lagt locket på och för att ha givit en överdrivet positiv bild av invandringen och dess konsekvenser. Hade medierna agerat konsekvensneutralt, det vill säga rapporterat utan hänsyn till det som var politiskt korrekt, hade mycket sett annorlunda ut. Vi hade då redan för tio år sedan fått den debatt som borde ha varit självklar i samband med en så genomgripande förändring av landet.

Istället har svensk media fungerat som maktens nyttiga idioter på ett sätt som för tanken till situationen i det tidigare kommunistblocket. Media har med några få undantag fungerat som maktens redskap.

Detta svek har sänkt deras trovärdighet hos stora grupper. Då de traditionella medierna fungerade som maktens megafoner kunde man inte längre lita på dem. Vi fick två verklighetsbilder, etablissemangets förljugna och den ”underjordiska” där alternativmedia fick en betydande roll. Då etablerad media kunde misstänkas försköna eller förtiga gick man till alternativa informationskällor.

Men det var inte bara vad mainstreammedia sade som väckte misstro, det var lika mycket vad de inte sade. Vi får idag till exempel inte veta nationalitet på brottslingar (för det riskerar att göda främlingsfientligheten). Bara då brottet är grovt och domslutet föreskriver utvisning förstår man att det är en icke-svensk, man kan ju inte utvisa svenskar. BRÅ och regeringen vill av samma skäl inte heller göra statistik på hur många brott som utförs av utlänningar. Istället för att vara upprörd över detta spelar media oförstående: det spelar ju ingen roll vilken nationalitet brottslingen har (för det skulle ju riskera att göda främlingsfientligheten). Brott är brott, oavsett nationalitet (är du rasist eller?).

Följden har blivit ett allmänt spekulerande och ryktesspridning, framför allt inför nya fenomen som att pojkar blivit gruppvåldtagna, och tonårsflickor som blivit tafsade på av grupper av unga män under rockkonserter. Där behöver man inte vara nån Einstein att klura ut vilka som är skyldiga trots medias mörkläggning.

Att till varje pris vara inkluderande har varit den rådande hållningen från etablissemangets sida. Att genomgående mörka brottslingars nationstillhörighet går före annars självklara krav på sann nyhetsrapportering. Man vill inte bli ett ”vi” som talar om migranterna som ”dom”, inte ”ställa grupp mot grupp”, tankefigurer som de politiskt korrekta ofta använt. Det är ju inte inkluderande. Samtidigt ställer vi dagligdags grupp mot grupp, till exempel i partipolitiken, där det är själva idén.

Då flyktingvågen kom såg man det som en självklarhet att man skulle hjälpa människor i nöd – oavsett konsekvenserna för landet. Vi har råd att dela med oss av vårt överflöd, var den officiella hållningen. Den av politiker lanserade inkluderingsprincipen gav oss en armé av kulturrelativister som menade att vår kultur inte var bättre än de nytillkomnas, bekräftad och förstärkt av media. Detta etablissemang ifrågasatte också den sakliga beteckningen massinvandring eftersom man mot allt förnuft menade att invandringen var normal.

Medias medlöperi var anmärkningsvärd då den tredje statsmaktens uppgift normalt varit att kritisera överheten. Man lade munkavle på kritiska yttringar mot landets invandringspolitik och senare, då man tvingades tillåta kritik, brunsmetade man de som hade en annan åsikt än den politiskt korrekta. De som inte var PK behandlades nedlåtande och blev var mans niding. Diskussionen om invandringspolitiken blev ett oförsonligt krig mellan de onda och de goda.

Flockbeteendet hos de politiskt korrekta stöter ut den som anmäler avvikande mening och omöjliggör därmed en saklig debatt. Istället för att ta invändningarna under övervägande demoniseras den som framför kritik eller hyser tvivel.

Denna process har delat landet. Från att ha varit en utpräglad konsensuskultur där strävan att förvalta välfärden var gemensam oavsett politisk färg, har vi fått ett oförsonligt samhällsklimat av för eller emot den förda invandringspolitiken och dess konsekvenser. En stor del av detta bär mainstreammedia skulden för.

Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.0/10 (4 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +4 (from 4 votes)

Fråga på invigningen av Sällskapets nya lokal: Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag?

24 maj detta år invigdes Antroposofiska sällskapets nya lokaler i Robygges gamla matsal. Generalsekreterare Mats-Ola Ohlsson höll ett kort anförande varefter alla skulle bilda arbetsgrupper kring tre frågor: Varför betyder antroposofi något för dig, vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag, och vad är framtiden för den här platsen.

Frågorna hade formulerats av några entusiastiska ungdomar från YIP, Youth Initiative Program, och avsikten var att deltagarna, som var en majoritet av äldre antroposofer, skulle klura ut några kloka svar på dessa frågeställningar. De flesta av oss hade ett förflutet som lika entusiastiska nybörjarantroposofer som dessa YIP:ar, men eftersom en viss mättnad infunnit sig efter årtionden av tragglande i liknande arbetsgrupper saknades den nödvändiga lusten att ånyo delta i en sådan sittning, så några av oss drog sig försiktigt mot utgången lättade att ha sluppit ett par timmars fruktlös formuleringsvånda som ändå aldrig leder till någonting.

Bilden kan innehålla: text
Proffsig skärm vid invigningen av Antroposofiska Sällskapets nya lokal i Robygges gamla matsal 24 maj.

Men i nya numret av Forum Antroposofi får vi nu reda på vad vi missat. Här redovisas nämligen resultatet av gruppernas bemödanden i sammanfattningar av ”de livliga samtalen” med aforistiska brottstycken som ger en aning om innehållet. Under frågan Varför betyder antroposofi något för dig? kan man bland annat läsa

  • Antroposofin sätter människan i centrum. Hemkomst och igenkänning. Ett redskap för andlig utveckling. Existentiellt och meningsskapande. Helhet, reinkarnation.

Knappast några överraskningar, vem kan säga något substantiellt som svar på en sådan frågeställning? Nästa fråga – Vad händer med den antroposofiska impulsen i Järna idag? fick sammanfattningar som var mer intressanta, bland annat dessa:

  • Metamorfos. Kulturvågor, långa – korta. Soluppgång eller solnedgång? Antroposofi light. Blandas upp med nytt. Courage to believe. Impulsen leder till förändring och förnyelse.

Här börjar man närma sig en realistisk upplevelsebeskrivning av situationen idag. Att platsens betydelse har förändrats är uppenbart, men att ställa frågan om det handlar om en soluppgång eller solnedgång är kanske i försiktigaste laget, man vågar inte säga det uppenbara – att Järna-antroposofin för längesedan sett sina bästa dagar. Att man har ”mod att tro” – vadå, på en återkomst av storhetstiden? Ja det kan man väl göra, fast nog verkar det snarare handla om ett desperat hopp. För det finns knappast någon realism i den förhoppningen. Åtminstone inte för dem som upplevt Klingborg-eran. Det är en skillnad som på natt och dag.

Att ”impulsen” förändrats är uppenbart, men förnyats? låter som en eufemism i samma anda som när man kallar kalhygge för förnyelseyta eller problem för utmaning. Det låter bättre, vilket också är avsikten med den förskönande beskrivningen. ”Antroposofi light” är däremot en träffande beskrivning. Och ”blandas upp med nytt” är lika sorgligt som sant nu efter Vidarklinikens nedläggning då nya hyresgäster skall flytta in.

Slutligen – ”Vad är framtiden för den här platsen?” – och vilka tankar hade man kring den frågeställningen?

Bland intetsägande formuleringar som ”En plats för kulturutbyte”, ”Samarbete”, ”Gemenskap och konst”, ”Mötesplats”, finns det lite klurigare ”Svaret på problemet finns i problemen”, som visserligen kan tyckas vara en självklarhet men ändå visar på en tanke i rätt riktning. ”Is sleep/death a necessity?” är en kryptisk formulering man däremot får grubbla lite på, medan ”Den kollektiva viljan har blivit individuell” är ett antroposof-klyschigt sätt att säga att det storslagna i Klingborg-eran ersatts av brist på inspirerande helhetsgrepp där var och en är sig själv närmast.

Sen följer självklara förhoppningar om ”festivaler”, ”kultur”, ”liv i tomma lokaler” och ”möjligheter att lära känna varandra i de olika verksamheterna”. Formuleringen ”Viktigt att ha en gemensam bild av friheten” är kanske mer diskutabel, speciellt för att begreppet frihet inte definieras. Är det Steiners definition frihet är att inse nödvändigheten, och om så är fallet – varför skulle just denna insikt vara framtiden på seminariet? Jag kunde tänka mig intentioner av mer akut karaktär som till exempel att formulera en idé om vägen framöver och söka ett initiativrikt ledarskap som kan arbeta på att förverkliga den.

Samtidigt får man inte fästa för stor vikt vid dessa frågor och svar. Deras primära funktion var att skapa sysselsättning för en åldrande skara medlemmar på Antroposofiska sällskapets årsmöte 2019. Inget annat.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 9.3/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)