En av antroposofins mest centrala intentioner är strävan till tankeklarhet. Steiner gör detta tydligt i sina grundböcker och i skrifter som Grundläggande övningar och Tänkandets praktiska utbildning. Det förhållningssätt han där ger uttryck för har skapat ett bålverk mot allsköns flum, frälsningsläror och vidskepelse. Grunden för ett kunskapande inom det andliga området måste vara ett klart tänkande, menade han, så klart att det kunde kvalificera sig för ett rent vetenskapligt studium.

En del kan ha synpunkter på möjligheterna att utforska den andliga världen rent vetenskapligt, men oavsett detta är hans intention imponerande.

Och det finns bevisligen många i rörelsen som utvecklat detta tänkande på ett förtjänstfullt sätt. Dessvärre är det inte enbart dessa som skapat bilden av antroposofin i världen. Den dominerande imagen är en rörelse av intellektuella snobbar som i ett snårigt språkbruk yttrar dunkla djupsinnigheter. Vem som helst som frågat en antroposof vad antroposofi är vet detta. Det främsta medlet att kommunicera denna image är antroposofiska tidskrifter. Ett exempel är generalsekreteraren för det tyska sällskapet som i Forum 4/2011 recenserar utställningen See! Colour! i Järna förra sommaren. I en artikel beskriver han sina intryck från byggnaden Skyspace.

»Elementära begrepp i en andevetenskaplig antropologi blir så åskådliga för honom (betraktaren). Funktionerna hos den fysiska kroppen som instrument och hos astralkroppen som bärare av medvetande blir tydliga för honom. Båda förbinds av livskroppen som i ett medvetandetillgängligt skikt kan förstås som förnimmelsekropp. Förnimmelser ska i denna betydelse fattas som de allra första i medvetandet uppträdande hänvisningarna till varseblivningar som upplevelseinnehåll.«

Detta förtorkade, abstrakta språkbruk är sedan länge det gängse, inte minst bland ledande företrädare. Detta är bara ett av många exempel på att språket används som ett sätt att befästa en position i en sorts förståelsehierarki. Konsekvensen för den som inte omedelbart förstår är att vederbörande helt enkelt känner sig dum. Han/hon har uppenbarligen inte kommit så långt på den antroposofiska skolningsvägen. Denna språkbehandling inom antroposofiska kretsar har skapat ett sorts intellektuellt klassamhälle där en elit genom sitt språkbruk markerar den antroposofiska tankestilen som överordnad vardagsspråket.

Steiners uppmaning till att öva ett klart tänkande har i rörelsen med åren degenererat till en sorts elitistisk intellektualism, en skriande ironi med tanke på den ständiga förmaningen bland ledande att inte stanna vid ett ”ensidigt intellektuellt” betraktelsesätt. Troligtvis spelar antroposofins snobbiga framtoning en icke oväsentlig roll i rörelsens kräftgång. Vem kan ta på allvar någon som vill göra sig märkvärdig?

»Till en början kan en förändring av rums- och tidsförhållandet iakttas. Tid blir inte förträngt av rum, utan tid skapar rum: varseblivningsrum, upplevelserum, medvetanderum. Människan tar sig, ger sig, skapar tid i vilken hon kan existera. Det skapas plats för nytt människovara: Deltagande, medlidande, medvetet varande, verkligt människovara.«

Det är inte oförmåga som ligger bakom formuleringarna i ovan citerade textpassager. Författaren kan skriva enklare – han är nämligen pedagog. Men ledaren för världens största antroposofiska landssällskap anpassar sig till den rådande uppförandekoden. Som den tyske förläggaren anmärkte till den svenske pedagogen som skrivit förord till en bok om waldorfpedagogik: ”Es ist zu einfach!” Det var för enkelt, folk riskerade ju att förstå vad han menade.

Antroposofins praktiska resultat inom framför allt pedagogik, omsorgsvård, jordbruk och läkekonst har visat sig ha en stor folkpedagogisk potential. Den antroposofiska tankekulturen har det inte. Och vad värre är – den är kontraproduktiv.

Klasskampstänkandet på det röda sjuttiotalet reviderade den traditionella historiesynen. Nu sågs alla kungar i historien som förtryckare och deras undersåtar som förtryckta. Andra tidsepoker hade inte förstått detta, menade man.  Marxisterna hade till slut kommit på hur historien skulle tolkas. Av den kulturrelativism vänstern fyrtio år senare skulle omhulda fanns på den tiden inte ett spår. Här rymdes ingen respekt för kulturella särarter och mentaliteter färgade av tidsandan. Allt sånt var borgerligt snicksnack!

Men tiderna förändras. Tjugo år senare publicerade den ryske historikern Aron Gurevitj boken Den svårfångade individen. Självsyn hos fornnordiska hjältar och medeltidens lärda i Europa. Här analyserar författaren människors syn på sig själva utifrån den idealbildning som rådde långt tillbaka i tiden – alltså inte efter senare tiders värderingar. Som Maja Hagerman skriver i sin anmälan av boken i Ordfront 5/97 om föreställningsvärlden hos den fornnordiska människan:

»Det fanns ingen moral i deras värld! Där fanns normsystem, men de var av ett annat slag. Människorna som begick alla dessa mord och svek tänkte inte på sina gärningar som onda eller goda. De bar inte med sig någon moralisk skala inombords som de mätte sina handlingar utifrån. De såg sig själva bara ur samhällets synvinkel – lyckades de leva upp till sitt rykte?«

De fornnordiska sagornas hjältar ser på sig själva genom omgivningens ögon, förklarar Gurevitj. Vad de vill ha mer än allt annat är gillande och respekt – de står inte ut med förakt. De söker ständigt behålla sin position i omgivningens ögon och därmed indirekt sin självuppskattning. Utanför sin grupp har individen inget värde. Tidens strängaste straff är ju fredlöshet, att bli ”socialt dödad” genom att ställas utanför lagen och utanför samhället. Introspektionen – grubblandet över samvetets röst – kom först med kristendomen, hävdar Gurevitj.

Kultur är enligt Gurevitj ett system av vissa mentala och psykologiska förutsättningar för mänskligt handlande som finns i ett givet samhälle under en given epok. Tanken att varje individ är unik och därför söker ett sätt att uttrycka sin individualitet fanns knappast alls på den tiden. Den idén kommer från vår samtid och var främmande för medeltiden. Livsmotivationen var intimt förknippad med grupptillhörighet. I den mån det alls förekom var begreppet individualism ett skällsord och den som exponerade sin individuella särart kunde råka riktigt illa ut.

Detta var nämligen ätternas era. Varje person som levde i den här världen av myter och minnen från ett legendariskt förflutet formade sitt beteende i enlighet med kulturella arketyper. Men beteendet formades i lika hög grad av tanken på en framtid där personens minne och namn skulle äras. Begreppet hjälte var centralt. Och en hjältes liv var kort och då gällde det att prestera sådana stordåd att hans minne skulle bli odödligt.

Men en hjältes stordåd var aldrig resultat av ett fritt valt beteende, hans livsväg var ”programmerad” av ödet. Förutbestämd av någon siare. Och hjältens livsväg medgav inga avvikelser från vad som var förutbestämt och han accepterade sitt öde som oundvikligt. Och apropå moral: Det som idag skulle betecknas som mord, plundring och mordbrand sågs på den tiden som hjältedåd som var naturliga för en hjältes beteende.

De gamla nordborna hade inget syndabegrepp. Det var därför inte syndaförlåtelse de var ute efter utan ett aktat eftermäle i det samhälle där de hade levt sina liv. Klok var den som visste hur han skulle bete sig och uppföra sig enligt dessa regler. Men den man som struntade i, eller var okunnig om samhällsnormerna, var dåraktig. Förfädernas egenskaper överfördes till  efterkommande i ätten. Därför var tanken på att finna en skurk eller nolla i en ädel ätt helt främmande.

När en man blivit skymfad, eller om någon inkräktat på hans egendom, sjönk hans värde och förtjänster som individ genast. Detta värde måste återställas så att han ånyo kunde åtnjuta omgivningens respekt. Därför krävdes hämnd. Men hämndeakten sågs inte som en primitiv handling utan som ett sätt att återställa ett fullvärdigt liv i samhället för hämnaren och dennes släkt. Och en sak var klar: hämndeakter kallades alltid stordåd.

De flesta historiker är ense om att det var under 1100-talet ”individen upptäcktes”. Under den grekisk-romerska epoken fanns inte begreppet ”person”. De klassiska tänkarna uppfattade det latinska begreppet persona mer som en social roll som samhället tilldelat någon av sina medlemmar. Det verkar som människor under äldre tider över huvud taget inte var medvetna om sin individualitet. De klassiska skulpturernas vackra, harmoniska och välproportionerade kroppar var som vi ser inte individualiserade, de var mer idealiserade arketyper.

Begreppet ”personlighet” verbaliserades aldrig under medeltiden. Men de kategorier i samhället som uppvisade de tydligaste individualistiska tendenserna var adeln och stadsborna. Först efter reformationen (från 1200-talet och framåt) blev ord som ”jag” och ”själv”, som refererar till individens jagmedvetenhet, vanliga.

Det har varit en lång väg till vår tids jagupplevelse och självklara individualism.

”Nationalistiska idéer både kan och bör kritiseras, men det förutsätter att vi börjar med att erkänna hur präglade vi alla är av dem”,  skriver Andreas Johansson Heinö i tidskriften Axess (2/12). Det är ett både överraskande och djärvt uttalande i ett mentalitetsklimat där nationalism betraktas som ond, dess idéer ohållbara och dess utövare farliga*.

Vad menar karln? Jo att invandring och globalisering försvaras  med hänvisning till vilken nytta den har för den egna nationen, vilket i sig är ett uttryck för en omedveten nationalism.

»Mångkulturalismen, som i sin kollektivistiska variant handlar om att uppgradera etniska identiteter till semi-nationella institutioner, används i flera länder för att bekräfta den egna nationens godhet. I Sverige har denna självbild införlivats, vilket förklarar varför innehållslösa fraser som ”vi gillar olika” har kunnat få en sådan slagkraft.«

Företrädare för multikulturalismens idé vill se nationella minoriteter som i princip vilka svenska intressegrupperingar som helst.  Deras kulturer och sedvänjor har samma existensberättigande som de urgamla svenska. Kanske det till och med finns ”bättre” kulturer än den svenska. Samtidigt är vi alla präglade av den svenska majoritetskulturen med sina värderingsföreträden och mentalitetsmönster som uppfattas som självklara normer. I detta sakernas tillstånd spelar media en avgörande roll.

Mediernas karaktär av nationsbyggande var stark, speciellt förr i tiden. Dagstidningar, radio och tv har alltid varit ett kraftfullt  inslag i den mentala infrastrukturen. Nationen fogas samman genom att individer från olika landsdelar och sociala klasser tar del av samma nyheter, underhållningsprogram och väderprognoser. Detta var förr också den självklara inkörsporten för invandrare i det svenska samhället. Ett land, en Hyland, en Stenmark.

Parabolantennerna ändrade detta mönster. Nu blev det möjligt för invandrare att ha daglig kontakt med hemlandets lokala nyheter. Och med de sociala medierna möjliggörs direktkontakt med familj och vänner på hemorten. Detta förstärker den nationella identiteten. Med Facebook, Skype och Twitter kan man umgås med sina landsmän varje dag oavsett vilket del av världen man lever i.

Av samma orsaker har även den svenska nationalismen stärkts. Wikipedia definierar nationalismen som ”en världsåskådning som tar sin utgångspunkt i gemenskapen inom nationernas gränser. Nationalismen hyllar nationen, kulturen, historien och slår vakt om nationalstaten och dess intressen.” Denna definition är egentligen inte kontroversiell, den bara sammanfattar det troligtvis de flesta svenskar uppfattar som ett normalt förhållningssätt till Sverige. Därför är egentligen de flesta av oss nationalister i praktiken. Även politiskt korrekta kulturrelativister, eftersom definitionen på intet sätt utesluter respekt och intresse för andra kulturer. En nationalist är inte liktydigt med en som ogillar andra nationaliteter. Eller invandring.

Prioriteringar och synsätt i vårt land har en utpräglat svensknationalistisk karaktär. Den starka solidaritet med andra kulturer som många hyser är mer ett ideal än praktisk verklighet, för i vardagslivet är det sämre med multikulturalismen. Detta märks kanske tydligast i vårt umgänge med media. Andreas Johansson Heinö igen:

»Den svenska Twittergemenskapen är därför i högsta grad en svensk gemenskap. Det är svenska angelägenheter som diskuteras. Sällan refereras eller retweetas från andra länder. Influenser från dansk, norsk eller finsk debatt är lika sällsynta på Twitter som i den svenska bloggosfären. Det är den svenska majoritetsnormen som utgör den självklara referensramen.«

Det pratas OM, men sällan MED multikulturella grupperingar. Twitter och i viss mån Facebook både illustrerar och bidrar till att upprätthålla nationsgränserna. Något annat vore svårt att tänka sig. Vi agerar alla mer eller mindre omedvetet ur ett svenskt perspektiv. Vårt tänkande är starkt influerat av svenska begrepp, synsätt och mentaliteter. Vi är alla nationalister.

*Nationalism ska inte förväxlas med chauvinism som betecknar en överdriven och fanatisk patriotism.

Att läsa antroposofiska texter är ibland en sällsam upplevelse. Kanske inte så mycket Steiners alster som hans efterföljares. Många – för att inte säga de flesta – texter har ett högstämt, pseudoakademiskt språk som inte sällan förfaller till ren byråkratsvenska. Troligtvis spelar dåliga översättningar från tyskan in – men i bakgrunden ligger tydliga avsikter att göra ett djupsinnigt intryck i största allmänhet. Pedagogiska ambitioner lyser helt med sin frånvaro, här gäller devisen ju krångligare desto bättre:

»Det ”levandegörande” i att gå en inre utvecklingsväg, som grundar sig lika mycket på oberoende omdöme som på insikten i förutsättningarna för antroposofin, hänvisar till ödets betydelse för de egna ansträngningarna. Först i förståelsen och emottagandet av det egna och den andres öde kan ett tolerant umgänge med meditation uppstå. Bara om jag själv inte lever i illusionen att det finns en för alla människor gällande ”skolningsväg” (redan ordet i singular är vilseledande) är det möjligt att gå de konkreta stegen självständigt och att ömsesidigt stödja varandra.«

Vad tycks? Förstod du på första genomläsningen? Då är du att gratulera, de flesta behöver två eller tre genomläsningar för att ta sig igenom denna svårighetsgrad.

Nästa steg för den noggranne är att klura ut enskildheter. Vad menas till exempel med ”konkreta” steg? Jag hade i min enfald trott att antingen tar man ett steg – eller också inte. Avsikten kanske är att undvika föreställningen att man menar någon sorts vaga steg. Eller att man stannar vid blotta föresatsen och aldrig kommer till skott. Dunkelt förefaller också uttrycket ”självständigt stödja varandra”. Existerar osjälvständigt stöd där man är tillsagd eller till och med tvungen att stödja? Kanske ett stöd uppkommet ur ett grupptryck? Och vad innebär ett ”tolerant umgänge med meditation”? Att man måste se upp så att man inte tappar besinningen och förgår sig mot sin meditation?

Det inledande citatet är hämtat från senaste numret av Forum (kvartalstidskrift för antroposofi) som kom i brevlådan strax efter vår egna betraktelse av problemen att gå  den antroposofiska skolningsvägen.  Artikeln vill rapportera om ett möte kring initiativet Goetheanum-Meditation-Initiative-Worldwide som syftar till

»främjandet och ett starkare synliggörande av ett meditativt utövande utifrån antroposofin. Detta var man (under mötet) eniga om, men man berörde med denna tematik ytterligare en insikt, som inte gjorde frågan enklare: Ett fält öppnades upp som det, för första gången på de senaste åren, blev möjligt att överhuvudtaget tala om och bakom vilket en decennielång underskottssituation dolde sig.«

Vilket översatt ungefär betyder att ledningen nu insett att skolningsvägen måste bli en central uppgift för det antroposofiska arbetet i världen. (Med det antroposofiska favoritbegreppet ”fält” menas område.). Det vill säga ungefär samma budskap vi hade i krönikan som är länkad här ovan. Det är naturligtvis glädjande att man äntligen ”berört en insikt” om detta snart hundra år efter grundandet av sällskapet, men eftersom initiativet startade för hela sex år sedan får man förmoda att det kommer dröja länge än tills ”underskottssituationen” är åtgärdad (här har man uppenbart inspirerats av EU-begreppet demokratiskt underskott).

Och återigen slås med kraft fast ”omöjligheten att ge en fast definition av antroposofisk meditation”. Av vilket man kan sluta sig till att man inte vill riskera vulgära förenklingar, utan tvärtom fortsätta att värna det komplicerade så att folk inte ska tro att antroposofisk meditation är en piece of cake. Den klassiska svårtillgänglighetsdogmen kan därför inte nog betonas. Men trots dessa överhängande faror djärves man ändå uttala ett försiktigt ”vi borde hjälpa varandra” eftersom ”det saknas rum för samtalet och institutionaliserade former för fortbildning av meditativa färdigheter” som man på sitt högtravande byråkratspråk vill formulera saken. Nå, bättre sent än aldrig.

Artikeln rapporterar att man i Holland inrättat meditationsverkstäder där man i 60 meditationskurser sen 2004 fått 800 människor att lära känna antroposofisk meditation. Detta är  en glädjande början. Verkligen. Äntligen. Vi får hoppas att önskan att hjälpa varandra så småningom ersätter den hittills rådande handlingsförlamningen i ”fortbildningen av meditativa färdigheter”. Eller för att uttrycka det mer officiellt:

»Det är viktigt att impulsen står i sammanhang och utvecklar sig i samarbete med det bestående arbetet samtidigt som den är fri till initiativ.«

Inte sant!

Med den antroposofiska skolningsvägen menas den väg antroposofen går för att genom meditation förädla sitt inre. Denna skolningsväg anses mer eller mindre definiera antroposofin. Frågar man en antroposof hur man går den vägen får man veta att man ska läsa  Hur uppnår man kunskap om högre världar,  där Rudolf Steiner ger en allmän orientering i förhållningssätt med några få konkreta övningar. Som bredvidläsning rekommenderas det lilla häftet Grundläggande övningar som ger några enkla koncentrations- och viljeövningar. That´s it.

Men egentligen ställer dessa texter mer frågor än de ger svar. Det är nämligen inte så enkelt att meditera som man i förstone kan förmoda. Om man ska gå efter Steiners anvisningar vill säga. Man misslyckas nämligen ständigt. Tappar koncentration och fokus. Somnar. Men det är bara att kämpa på, säger de som vet, misslyckandet är ett nödvändigt ont. Alla misslyckas, heter det. Därför står man där med sina frågor. Men den officiella hållningen är att det är vars och ens ensak hur man mediterar. Och eftersom lärjungen på detta sätt lämnas att ”i frihet” välja tillvägagångssätt helt själv framstår den antroposofiska skolningsvägen  med tiden som rätt diffus.

För en utomstående måste detta framstå som egendomligt. Nybörjaren lämnas därhän i sin strävan. Man är hänvisad att själv leta i den omfattande Steiner-litteraturen eller i svensk sekundärlitteratur. Fråga andra. För det finns en rad frågor. Hur ska jag meditera? Varför ska jag meditera? Vilka meditationer ska jag göra? Var får man tag på dem? Gör jag rätt? Varför lyckas inte mina övningar? Vilka tecken skall jag vara uppmärksam på? Detta leder till en stor osäkerhet hos människor med de mest seriösa avsikter. Denna officiellt sanktionerade låt-gå-mentalitet lägger stora hinder i vägen – den väg som anses vara antroposofins viktigaste.

Detta är olyckligt eftersom den inre skolningen är ett högprioriterat område för en antroposof. Ändå läggs inte två strån i kors från ansvarigt håll att bistå medlemmar i detta viktiga värv. Denna livsuppgift. Inget stöd ges, inga frågor klargörs, inga generella regler eller hållpunkter, inga regelbundna kurser. Aldrig uttalas intentioner att hjälpa till att lägga en grund. Det enda som erbjuds är någon från utlandet som kommer nån gång om året till Järna och håller ett föredrag. Och kanske att en enskild medlem tar på sig att hålla en (dyr) kurs.

Bristen på stödjande orientering är fatal inte minst då man står inför rätt komplicerade förhållningssätt. Många av de krav som uppställs i Hur uppnå man kunskap… är så avancerade att de framstår som i det närmaste omöjliga att leva upp till:

En dygd som man först måste tvinga sig till är värdelös för den ockulta skolningen. Så länge man ännu har ett begär stör det skolningen, även om man anstränger sig för att inte ge efter för det. Och det är likgiltigt om detta begär tillhör kroppen eller själen. Om någon till exempel avstår från ett visst njutningsmedel för att därigenom luttra sig, så hjälper detta honom enbart om hans kropp inte lider av denna avhållsamhet.

Vem har hört om en ung människa utan begär? Ovanstående och liknande citat reser frågan om när det är rimligt att påbörja skolningsvägen. Är det någon mening att sätta igång redan i till exempel tjugoårsåldern när man saknar egentlig livserfarenhet?  Är det då över huvud taget meningsfullt? Kan man verkligen komma någonstans i sin esoteriska skolning innan, säg femtioårsåldern? Frågor, frågor.

Nybörjarens känsla av otillräcklighet riskerar med åren formas till ett torrt konstaterande: Jag kan inte leva upp till detta. Jag klarar inte att gå den antroposofiska skolningsvägen. Jag saknar förutsättningar. Och man tror man är ensam om detta. Sen får man reda på att de man betraktar som ledande personligheter också har dessa svårigheter. Och då undrar man ännu mer – funkar detta verkligen? En del säger till och med att man måste räkna med att det kan ta år, ja decennier innan man märker något. Kanske man inte kan räkna med resultat förrän i nästa liv!

Samtidigt vet man att det finns andra meditationsskolor som är betydligt mer lättillgängliga och – som det verkar – ger mer påtagliga resultat.

Man kunde tycka att det skulle vara en huvuduppgift för Antroposofiska sällskapet att upprätta en ständigt pågående meditationsskola där grunderna ges och frågor besvaras. Samt att man trycker upp ett häfte med råd i hur man går den antroposofiska skolningsvägen. Med meditationer, översikt över de viktigaste böckerna i ämnet. Och FAQ (frequently asked questions). Är detta verkligen för mycket begärt?

Att frågan överhuvudtaget behöver ställas är anmärkningsvärt.