Steiners filosofi utgår från tänkandets egenart

♦ ♦ ♦ Sökandet efter en förståelse av världens fenomen var filosofins ursprung. Och eftersom filosofi och vetenskap då betraktades som samma sak var detta även den vetenskapliga ursprungsintentionen. Men hur formar vi vår förståelse av världen? Hur objektiva är vi i vår uppfattning? Descartes formulerade sin berömda sats jag tänker alltså är jag. Men om denna sats bevisar att vi existerar, vad är då tänkandet som aktivitet? Vad är dess egenart?

Immanuel Kant

Immanuel Kant

Filosofen Kant menade att vi får kunskap om världen på två sätt; dels genom sinnesåskådning, dels genom förnuftet. Dessa två källor är lika betydelsefulla för att nå kunskap,”begrepp utan sinnesåskådningar är tomma medan sinnesåskådningar utan begrepp är blinda”, säger han. Rudolf Steiner anknyter till dessa tankar i sin kunskapssyn. Men om Kant skiljer mellan erfarenhet och begrepp, där erfarenhet enbart betyder sinneserfarenhet, ser Steiner att skiljelinjen går mellan iakttagelse och tänkande där både inre och yttre skeenden iakttas innan de blir tankeaktivitet.

Gérard Lartaud

Gérard Lartaud

Om detta kan vi läsa i en nyutkommen bok på Kosmos Förlag av Gérard Lartaud; En orientering i antroposofins filosofiska grunder. Författaren är verksam vid Saltå By i Järna och kommer ursprungligen från Frankrike där han läst filosofi. Hans bok är en lättläst sammanfattning av Steiners filosofiska synsätt.

Steiner är intresserad av själva tänkandet, tankeaktiviteten. För honom handlar det filosofiska arbetet om att analysera medvetandefakta där den tänkande aktiviteten är det primära, inte

Descartes

Descartes

Descartes självmedvetande (”jag tänker alltså är jag”) som han menar är ett uttryck för subjektivism. Steiner fokuserar på tankeaktiviteten som föregår den berömda satsen. Så uppfattat blir tänkandet varken subjektivt eller objektivt, eftersom den tänkande aktiviteten är primär. Tvärtom är denna aktivitet grunden till kategorierna subjekt och objekt.

Tänkandet som ”existerar genom sig själv” blir därför för Steiner själva utgångspunkten i förståelsen av världen. Han kallar denna sin filosofiska åskådning för objektiv idealism.

Varseblivning kommer före själva iakttagelseprocessen, innan tänkandet börjat arbeta. Varseblivningen är en många gånger kaotisk värld av sinnesförnimmelser eller inre upplevelser. Vi är sällan uppmärksamma på detta då tanken omedelbart börjar bearbeta intrycken. Steiner illustrerar detta med ett exempel.

»Vi sitter i en tågvagn som står stilla. Utanför fönstret ser vi ett annat tåg som också står stilla. Plötsligt rör sig tåget och först kan vi inte avgöra vilka av tågen som rör sig. Plötsligt är världen som ett gungfly utan fasta hållpunkter. Det är först när vi, genom snabba och till stor del omedvetna slutledningar, kan avgöra vilken av tågen som rör på sig, som vi åter får fäste i verkligheten.«

Här kan vi se hur tankens ordnande kraft bokstavligen ger oss fast mark under fötterna. Det är genom tänkandet och dess förmåga att ordna varseblivningarna som världen återigen blir begriplig. Detta är tänkandets uppgift, menar Steiner. Genom slutledningar, begrepp och idéer, förbinder tänkandet varseblivningarna och ”ordnar” dem till en för oss begriplig enhet. Varseblivningarna utmanar tänkandet. En varseblivning är inget färdigt eller avslutat, utan bara den ena sidan av den totala verkligheten. Den andra sidan är begreppet. Kunskapsakten är syntesen av varseblivning och begrepp.

Det är genom särskiljandet av världen i varseblivningen och återskapandet av världens helhet i tänkandet som människan når självmedvetande. Men kunskap är inte neutral och en vetenskap som bara uppfattar världen utifrån sin kvantitativa/matematiska lagbundenhet är det inte heller.

»Vad menar man då när man talar om det vetenskapliga experimentets villkor? Vilka är dessa villkor? Det är den materiella världens villkor (…), det vill säga kvantitetens villkor. Fenomenet måste vara beräkningsbart, vägbart eller mätbart för att kunna utgöra underlag för en vetenskaplig utsaga. Den moderna vetenskapens villkor är sålunda att världen blir föremål för vetenskapen i den mån den låter sig kvantifieras. Följaktligen innebär detta att det som inte låter sig kvantifieras i världen inte kan vara föremål för vetenskapen.«

Vetenskapens dogm är att enbart förlita sig på erfarenheten som kunskapskälla medan mystikens dogm är att den sanna kunskapen om verkligheten endast finns i den inre upplevelsen av världsvarat. Steget från filosofi till antroposofi ligger i en utvidgning av kunskapsbegreppet genom ett meditativt övande. Då utvecklas det vanliga självmedvetandet till ett kroppsfritt medvetande, menar Steiner. Det är ett förhöjt medvetande som förhåller sig till det vanliga medvetandet på samma sätt som det vanliga medvetandet förhåller sig till drömmedvetandet.

Steiners benämning på detta är Geisteswissenschaft, på svenska närmast humanvetenskap. Den tyske filosofen Wilhelm Dilthey menade att humanvetenskapens mål är att förstå världen till skillnad från naturvetenskapen vars mål är att förklara världen. Steiner var av den uppfattningen att klyftan mellan de båda bara kan övervinnas om människan inte hålls utanför själva kunskapsprocessen.

Fleck

Ludwik Fleck

Biologen Ludwik Fleck visade redan 1935 att det är teorierna som skapar fakta, inte tvärtom. Självfallet återverkar fakta på teorierna, men i grund och botten upptäcks aldrig ”rena” fakta, då dessa svarar mot en teori, en idé, en målsättning. Vetenskapliga kunskaper beror på kontexten i vilken de produceras. Det är enligt Fleck ”tankekollektivet”, det vill säga forskarnas gemensamma försök, tvivel, utbyte och debatter som leder till det som sedan ”alltför lätt” betraktas som odiskutabla vetenskapliga fakta. Dessa fakta är resultat av en konsensus som till stor del inte uppnåtts med vetenskapliga metoder. Inte minst de ekonomiska intressena, där läkemedelsindustrin är ett talande exempel.

Är det inte dags att ifrågasätta ensamrätten som det materiellt/kvantitativa vetenskapliga betraktelsesättet har skaffat sig, frågar sig Gérard Lartaud. Detta tänkande är inte neutralt, eftersom människan och världen bär på helt andra dimensioner. Livet är fortfarande ett mysterium för vetenskapen. Den amerikanska vetenskapsfilosofen Evelyn Fox Keller säger:

»Jag menar att de levande organismernas komplexitet samt deras utveckling är för komplicerad för att kunna uppfattas med utgångspunkt i våra elementära fysiska/kemiska principer.«

Rupert Sheldrake

Rupert Sheldrake

Till detta ansluter sig forskaren Rupert Sheldrake som menar att dagens vetenskaper har förlorat sin vitalitet, nyfikenhet och nytänkande och hamnat i en utbredd konservatism, en dogmatisk återvändsgränd som blivit världens nya religion. Det är dags för ett nytt vetenskapligt paradigm som baseras på komplexitet istället för reduktionism. Frågor om livet, om livets och kosmos ursprung och mening, om människans medvetande kontra maskinernas logiska funktion, kräver en helt annan form av kunskap än den som de nuvarande vetenskaperna tillhandahåller, summerar författaren.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Karmiska strömmingar på antroposofisk världskongress

♦ ♦ ♦ »Det är en öppen fråga om det är Antroposofiska Sällskapet (AS) som kommer att kunna besvara de avgörande frågorna i världen idag eller ej«, var den överraskande summeringen av den antroposofiska världskonferensen i september, redogjort för i Forum Antroposofi (4/16). Låter det pretentiöst och överdrivet? Många skulle säga det – men knappast antroposofer. AS är nämligen inte vilken liten förening som helst, det ses som själva navet kring vilket det antroposofiska livet kretsar.

Frågor rörande AS är viktiga för varje seriös antroposof. Och uttalanden därifrån om tidsskeendet tas på blodigt allvar, även om det som här närmast har karaktär av hybris. Centralt är julmötet, en omstrukturering av AS som Steiner genomförde för drygt hundra år sedan och som man ständigt återkommer till, eller som den svenske generalsekreteraren skriver i sin rapport från mötet.

»En fråga som genomströmmade mötet var om vi kan använda de kommande sju åren till att arbeta för en konsolidering som gör att vi kommer närmare de impulser som då gavs.«

För att kunna ”besvara de avgörande frågorna i världen i dag” borde man rimligtvis sysselsätta sig med dem, kan tyckas. Men i antroposofernas medlemsblad nämns inte ens vilka frågorna är. Och så har det varit för det mesta. I AS tyskspråkiga medlemstidning Das Goetheanum nämndes till exempel inte ett ord om andra världskriget medan det pågick (1939-1945). Därför kunde knappast ”de avgörande frågorna” besvaras eftersom de inte existerade. Det är som om den antroposofiska verkligheten befinner sig i en bubbla utanför tidsskeendet.

Ändå vill man ge intryck av att stå mitt inne i tidsproblematiken. Många tror nog att det är så. I den rapport den svenske generalsekreteraren skrivit i medlemstidningen staplas fraserna på varandra, ”man vill arbeta för att se tidsfrågorna, stå i öppet utbyte och ansvara för antroposofin i världen”. Och man ställer de ständigt återkommande frågorna.

»Vad är brännpunkten i våra uppgifter de närmaste åren? Vad är utmaningen i den tid vi lever i? Kan vi idag komma till att arbeta mer inkluderande, utjämnande och förbindande? Vilka impulser kan vi se som pekar mot framtiden? Vad kan vi göra tillsammans? Kan vi skapa en vändpunkt som har följder, konsekvenser?«

img_4504Så håller det på. Ständigt dessa frågor som aldrig får några svar. Men mitt i det högtravande kommer en ofrivillig lustighet då man talar om sammanstrålandet av olika karmiska strömningar, som tryckfelsnisse gör om till ”strömmingar”. Ett uppiggande avbrott i de pretentiösa högtidligheterna.

De ständiga upprepningarna kommer mig osökt att tänka på tidskriften Kvällsstunden, en tidning avsedd för svenskamerikaner i kvallsstundenUSA med ett sentimentalt förhållande till sitt gamla hemland. Tidningen består mest av gamla berättelser från hembygden i en svunnen tid. Efter några årgångar återpubliceras samma berättelser igen. Ingen märker något. Och även om de gör det spelar det ingen roll, det viktiga är att vidmakthålla drömmen om det gamla landet.

Och så är det på sätt och vis även med AS:s svenska medlemsblad. Önskeföreställningar om antroposofins stora betydelse i världen upprepas ständigt i förutsägbara klyschor och politiskt korrekta frågeställningar i framställningar där tiden tycks ha stannat vid Rudolf Steiners död 1925.

För en utomstående torde de pretentiösa anspråken i antroposofin vara svårförståeliga. För en antroposof är de en självklarhet. De betraktar inte denna världsåskådning från den undanskymda plats samhället tilldelat den utan som en framtidsmodell i vardande. Och kanske är denna typ av texter trots sina brister ett försök att manifestera en antroposofisk själskultur.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Ett multikulturellt samhälle försvårar integration

♦ ♦ ♦ Den ökande invandringen under ett decennium avbröts hösten 2015 då Sverige tagit emot drygt 162 000 asylsökande. Det vill säga 3 000 i veckan. En hårt trängd regering tvingades till slut ta sitt förnuft till fånga. Denna ansvarslöshet hade då länge kritiserats liksom den mediacensur à la forna öststaterna som omöjliggjorde öppen debatt. Fega politiker samspelade med en närmast enig journalistkår med att mörka vad som var på gång. Ingen debatt tilläts, och de som ändå lyckades komma till tals hånades.

Regeringens helomvändning öppnade emellertid de mediala slussarna och vi har fått en ketchupeffekt där allt nu får sägas. Både journalister och politiker står i kö för att be om ursäkt för vad de gjort och de flesta utom Miljöpartiet inser att den gränslösa invandringen inte längre är en realistisk tanke. Men hur kunde det bli så här tokigt?

Lorentz Lyttkens

Lorentz Lyttkens

Därför att Sverige har en ”moraliserande överideologi med godhetsambitioner”, som samhällsvetaren Lorentz Lyttkens uttrycker det. Regeringen talar pretentiöst om Sverige som en humanitär stormakt där man säger sig ha världens enda feministiska utrikespolitik. Man vill se sig som De Goda som bekämpar världens orättvisor. Men till slut fick den humanitära stormakten rätta mun efter matsäcken. Lorentz Lyttkens:

»Migrationsspektaklet kanske är det tydligaste exemplet. Fram till hösten förra året fanns det ingen hejd på hur välkomna migranter från hela världen var till Sverige. Alla var välkomna. Sedan kom alla. Då var det inte så kul längre och vi fick ändra oss.«

Eli Göndör

Eli Göndör

I sina godhetsambitioner hade regeringen inte räknat med att det skulle bli problem med integrationen. Man trodde att möten mellan olika kulturer, föreställningar och idéer skulle gå smidigt, man var inte beredd på att detta kunde leda till motsättningar. Men dessa migranter har andra föreställningar om hur ett samhälle skall fungera än det som är normerande i Sverige, menar Eli Göndör, filosofie doktor i religionshistoria. Men han ser ingen förståelse för detta hos ansvariga.

»Man har inga som helst uttryckta förväntningar på vad människor som kommer hit ska anpassa sig till. (…) Därtill tar man ingen som helst hänsyn till vad människor har för bakgrund och erfarenheter som majoritetskulturer eller minoritetskulturer, och som grädde på moset så betalar man människor för att upprätthålla sin identitet på heltid. Det vill säga man betalar egentligen människor för att inte integreras, för att bevara sin särart och ställa sig vid sidan av samhället.«

Detta, menar Göndör, gör integration omöjlig. I en artikel i Fokus med rubriken De kom, vi såg, vi segregerade, talar han om att de som kommer från minoritetskulturer (som t ex judar, libaneser, armenier och kineser) under århundraden hittat funktioner i samhället som inte kontrolleras av majoriteter, de är anpassningsvilliga och därför lättintegrerade.

»De har skapat ett kulturellt arv som gör att de kan integreras i olika miljöer, eller åtminstone försörja sig, leva lagligt och utvecklas i främmande miljöer. De här grupperna förstår och accepterar att de är minoriteter. De anpassar sig till rådande strukturer för att överleva.«

Annorlunda är det för de som kommer från majoritetskulturer där man är van vid en dominansposition. Europa i allmänhet består av kristna majoritetssamhällen, som länge haft tydliga och självklara dominanspositioner. I synnerhet Sverige är ett sådant majoritetssamhälle där normer utvecklats som en konsekvens av detta. Det gör att normerna inte är särskilt anpassningsbara. Det gör också att den svenska särarten aldrig behövt definiera sig mot andra grupper.

Och när en identitet som sällan utmanats ändå blir utmanad – som den svenska när invandringen ökar – får den svårt att hävda sig. Lika svårt som andra kulturer.

»För sunnimuslimer från Mellanöstern är mötet med den sekulära fria demokratin en lika ny erfarenhet som att vara i minoritet. Och det är en erfarenhet som kräver att en ny identitet skapas. Gamla föreställningar måste bytas ut. Nya motbilder krävs. Den religiösa sunniarabiska politiserade positionen, måste för första gången förhålla sig till att omgärdas av en europeisk kristen majoritetsposition.«

Från andra hållet har den kristna majoritetspositionen förstärkts i mötet med islam. Den kristna värdegrundsgemenskapen beskrivs som något andra måste anpassa sig till. Allt oftare också som en mer moralisk och bättre gemenskap än andra.

»Frankrikes förbud mot heltäckande slöja 2011 var resultatet av att två majoritetskulturer med dominansposition krockade. Å ena sidan den sunniarabiska, som med små symboliska åtgärder försöker flytta fram sin position. Å andra sidan den kristna franska, som vägrar släppa sin majoritetsstatus.«

I Sverige har liknande konflikter uppstått, tydligast när muslimska företrädare vägrat skaka hand med det motsatta könet. Eller då muslimska intressen vill ha skilda badtider för män och kvinnor. En liten gest har rubbat majoritetssamhällets dominansposition. Varje beslut stärker eller formar de inblandades identiteter och förhållningssätt till varandra. Den importerade hederskulturen förstärks i det nya landet.

»Hederskulturen riskerar att intensifieras av män vars status hotas. Därför kan hederskultur utövas intensivare bland människor som invandrat till friare och öppnare länder, från länder där patriarkal maktordning upprätthålls som en naturlig norm i samhället.«

Det pågående mötet mellan två majoritetskulturer i Europa har fått allt fler forskare att ifrågasätta idén om det multikulturella samhället. Länder som bedrivit mer assimilerande och mindre multikulturell politik, har lyckats bättre med integrationen. Menar alltså Eli Göndör. Hans artikel är den första djupgående analys av migrantproblemet jag sett i det här landet. Hoppas politiker läser den – och media.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +2 (from 2 votes)

Jag var en antroposofisk fanatiker

♦ ♦ ♦ Själva grundbulten i antroposofin är att Rudolf Steiner var invigd. Är man inte övertygad om detta saknar hans texter rim och reson. Får man däremot förtroende för hans redogörelser för existensens djupare villkor förändras allt. Det spelar ingen roll att majoritetssamhället tycker att antroposofin är tokerier. Du är på andra sidan. I en krets av likasinnade. Du kallas antroposof.

jarna-hotellJag minns att upptäckten av denna spännande världsförklaring var upphetsande. Och det sofistikerade i antroposofin med sin intellektuella framtoning var utmanande. Komplexiteten skänkte trovärdighet. Svårlästa böcker (ofta i usla översättningar) tragglade jag igenom med entusiasm. Man befann sig i en utvald skara.

När jag tittar tillbaka på mitt antroposofiska engagemang i ungdomen kan jag konstatera att skillnaden till mitt förhållningssätt idag är avsevärt. Mitt engagemang då var idealistiskt med tydliga drag av fanatism. Det är bara att konstatera. Det var vi mot dom. Men det var en godartad fanatism, den drabbade ingen oskyldig. Tvärtom åstadkom vårt engagemang mycket gott. Vi var inspirerade. Och beredda att satsa allt.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Ett par år efter lumpen började jag ägna antroposofin ett allt större intresse.

Vardagen var meningsfull som aldrig förr. Man var naiv men lycklig. Och den ständiga misstanken att andra kommit längre i personlighetsutvecklingen triggade till ändlösa försök i mediterandets tristess med ständiga insomnanden. Jag hade länge dåligt samvete för mina allt längre uppehåll, även om jag kan säga att jag haft vissa upplevelser, men först på senare år, när ledande företrädare helt frankt tillstod att misslyckanden på denna stenbelagda väg är helt OK – ansträngningarna gynnar nästa liv – förstod jag att jag inte hade något att skämmas för.

Men min identitet som esoteriker,  min älsklingsföreställning, fick därmed överges. Det var uppenbart att den inte stämde med verkligheten, en insikt som kändes lite snopen, men samtidigt befriande. Jag var vanligare än jag trott. Det väsentliga var min inkarnation, inte vad jag gjorde med den. Och jag var ju i gott sällskap – resten av jordens befolkning.

Den insikten var tvivelsutan mindre sekteristisk. För att inte säga mer demokratisk. Fortfarande kan jag hålla med om att antroposofer kan betraktas som ”förtruppen till förtrupperna” som Steiner sa. Men de nyanser av att antroposofer kommit längre, som varit en känslomässig underström i antroposofisk förkunnelse, håller jag inte längre med om. Som antroposofer är vi visserligen karmiskt förbundna, men våra individuella öden är fortfarande huvuduppgiften. Precis som för alla andra människor.

Jag är fortfarande antroposof, men tror inte längre att antroposofin utgör den allenarådande sanningen om tillvaron, ett påstående jag i min ungdom hade haft svårt att hålla med om.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.2/10 (5 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

»Det är vår skuld att migrationspolitiken havererat.«

♦ ♦ ♦ Under flera år fanns en stark kritik av den svenska invandrings- och migrationspolitiken. Men den tystades ned eller hånades, tills förra hösten då allt plötsligt ändrades. Medieetablissemanget började långsamt visa förståelse för det de förut avvisat. Idag är kritiken av den hejdlösa invandringen före hösten 2015 allmän och de flesta inser att vi tagit oss vatten över huvudet då det gäller integrationen.

I raden av bekännelser fogas nu en verklig tungviktare – Mikael Sandström, tidigare statssekreterare i regeringen Reinfeldt, som i tidskriften Kvartal talar om de misstag de gjorde i migrationsfrågan.

Mikael Sandström

Mikael Sandström

»Det är svårt att erkänna att man gjort fel, särskilt om konsekvenserna blivit allvarliga. För att kunna hantera dessa konsekvenser är det dock nödvändigt att jag och alla andra som haft ansvarspositioner i dåvarande regering, i nuvarande regering, i tidigare regeringar och i nuvarande och tidigare opposition, liksom opinionsbildare i media och intresseorganisationer, inser att det är vår skuld och vårt ansvar att migrationspolitiken havererat.«

Vi ska se att Alice Teodorescu är kritisk till att denna bekännelse kommit först nu när den är okontroversiell, men det är ändå en anmärkningsvärd bekännelse från en av dem som var ansvariga för migrationspolitiken. Och han är vad jag vet den förste som verkligen visar ånger över mobbningen av kritikerna.

»De fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.«

Den bekännelsen har vi väntat på länge. Och svaret på varför mobbningen utövades av alla ledande organ lär vi få vänta ännu längre på. Sandström går sen in på vilka skador massinvandringen åstadkommit.

migration»Den situation som uppstod efter flera års mycket stor migrationsinvandring gjorde att humaniteten i den svenska migrationspolitiken bröt samman. Antalet migranter blev många gånger större än vad systemet var anpassat för och vad Sverige kan hantera. Nästan alla som sökte asyl förra hösten väntar fortfarande på att få sin ansökan prövad. Värst är situationen för de ensamkommande barnen.

Det kanske mest inhumana är att människor lockats till Sverige i föreställningen att det är lätt att få stanna här och att skaffa utbildning och jobb. Sanningen är att många av de asylsökande kommer att få avslag. Många av dem som får bifall kommer att hamna i långvarigt utanförskap.«

Han berör också problemet med de kriminella gängen från Marocko.

»Så länge det är ekonomiskt bättre att leva som tillståndslös i Sverige än som fattig i Marocko kommer fattiga marockaner att vilja söka sig hit. Om vi inte vill acceptera att det skuggsamhälle som redan finns ytterligare växer, måste vi vidta åtgärder för att hindra människor från fattiga länder att komma hit. Det är inte cynism att påpeka detta. Det som är cyniskt är att låtsas att det inte finns ett dilemma.«

Och det många av oss förutsåg för länge sedan – hur man ska ordna bostadsfrågan för denna tsunamivåg av människor utifrån.

»När kommun efter kommun meddelar att de inte klarar av det mottagningsuppdrag som staten lagt på dem är det inte ett skenargument. Det går inte att få fram den mängd bostäder som behövs, trots att byggandet nu ökat kraftigt. Det stora problemet framöver kommer heller inte att vara pengar, utan att få tillräckligt många händer, fötter och maskiner som behövs för att bygga hus. Vi kommer att se ökad trångboddhet, nödbostäder och kanske även slumområden av ett slag som vi varit förskonade från under större delen av ett sekel.«

Artikeln har kommenterats, bl a av Ledarsidorna och Alice Teodorescu i ett Facebook-inlägg. Men Alice är inte bara glad för erkännandet, hon är också upprörd:

»Jättebra att AKB, Billström och Reinfeldts statssekreterare medger att de hade fel. Men allvarligt talat, det har gått två år sen valet, M ligger illa till i mätningarna och migrationstabut bröts av S förra året. Det finns ingen trovärdighet i att komma nu, när det är totalt riskfritt, och säga det uppenbara. I min värld är det enda hederliga som kan återuppbygga förtroendet att de som piskade folk till lydnad under Reinfeldt (och som nu plötsligt sett ljuset när det gynnar karriären, liksom det då gynnade karriären att förneka) lämnar sina platser till förfogande. Om M ska ha minsta chans är det just vad som måste ske. Omläggningen av politiken blir annars bara platt.

Vi som sade något offentligt, oftast med invandrarbakgrund, har fått betala ett mycket högt pris. Jag har fått dödshot. Om inte jag hade haft en chef med ryggrad på GP hade jag förlorat jobbet och fått karriären förstörd av alla smutskastningskampanjer som riktats mot mig senaste åren. Jag är så less på ryggradslösheten och lismandet. Det är för fan ett lands framtid ni leker med.«

Även om Alice Teodorescu har en poäng visar detta erkännande att det ändå finns de som inser vilka fegisar de varit – och att de till slut faktiskt vågar tillstå det.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 8.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Den svenska narkotikapolitiken ett monumentalt misslyckande

♦ ♦ Det första fallet av intravenös injicering av narkotika i Europa inträffade i Sverige i bohemkretsar kring gruppen Metamorfos 1946. Året efter var det en norsk-amerikansk jazztrumslagare som introducerade cannabis i Skandinavien. Samtidigt etablerades amfetaminet. Fram till 1965 var cannabisrökningen i Sverige nästan uteslutande bunden till jazzkretsar då det på kort tid skedde en våldsam spridning till tiotusentals skolungdomar i hela Väst-Europa i samband med popmusikens frammarsch.

Magnus Linton

Magnus Linton

Idag har 30 000 svenskar problem med tung narkotika – sannolikt många fler, ingen vet – och 500 av dem dör varje år. Enligt FN:s återhållsamma bedömning använder idag 250 miljoner av jordens invånare illegala droger och ett ännu större antal är involverade i odling, produktion och distribution. ”Det är orimligt att behandla alla som kriminella”, menade Kofi Annan i en rapport 2011.

Denna slutsats går på tvärs med det svenska synsättet som efter fem decennier fortfarande hävdar nolltolerans, trots ett monumentalt misslyckande. Trots 40 år av västvärldens hårdaste förbudspolitik befinner sig Sverige i dag längre från det narkotikafria samhället än någonsin. Detta kan man läsa om i boken Knark av Magnus Linton, som vill verka för en nyansering av den svenska narkotikapolitiken.

Linton talar om tre sorters användning; bruk – som inte utgör något problem, missbruk – som är ett socialt problem, och beroende – som är en sjukdom.

narkotikaEn aktiv heroinist begår i genomsnitt brott till en årlig samhällskostnad på runt två miljoner kronor – om man bara räknar de brott som är direkt förknippade med finansieringen av drogen – medan underhållsbehandling kostar ungefär 100 000 per patient och år. Att avkriminalisera narkotikan skulle därför vara att föredra ur ett krasst ekonomiskt perspektiv. Men inte bara det.

De internationella drogsyndikaten rör sig med större ekonomiska resurser än de flesta länders BNP och har idag en militär kapacitet större än de flesta länders hela försvarsmakter. Enbart USA spenderar årligen 51 miljarder dollar på antidrogkriget. Om man istället tog kontroll över produktion och försäljning skulle det generera skatteintäkter på 45 miljarder dollar om året – pengar som sedan kan användas till prevention och rehabilitering av den bråkdel av alla brukare som faktiskt utvecklar ett missbruk eller beroende.

Argumenten för legalisering av narkotika är oavvisliga.

»Tio år efter att Portugal avkriminaliserat eget bruk av narkotika 2001 använde portugiserna mindre droger än det europeiska genomsnittet, injektionsmissbruket hade halverats, antalet överdoser hade reducerats avsevärt, antalet som fick hiv via drogmissbruk sjönk från 52 till 20 procent, antalet 15-16-åringar som använder cannabis hör till de lägsta i hela EU, antalet ungdomar som använder kokain ligger under hälften av EU-genomsnittet och heroinmissbruket halverades, medan det i USA under samma tid fördubblades.«

En helt dominerande majoritet av västvärldens forskare, även i Sverige, företräder idag en icke-förbudslinje som menar att kriminalisering av eget bruk leder till mer skada än nytta. Det råder ingen tvekan om att det narkotikafria samhället nu är en döende idé i västvärlden. Både Norge och Finland har övergett idén. I Finland förordade en narkotikapolitisk kommission redan 1997 en ny hållning i frågan.

»Det betyder att man inte utgår från en absolut norm `vi ska ha ett narkotikafritt samhälle´ utan från en relativ norm som bygger på tanken att reducera kostnaderna av narkotikabruket och narkotikakontrollen så mycket som möjligt.«

Narkotika är ett sofistikerat problem som kan uppfattas på en rad olika sätt, menar kommissionen – som brottslighet, som sjukdom, som social misär, som flyktvägar från ångest eller funktionshinder eller som föranlett av ungdomars nyfikenhet. Nyfikenheten kan mötas med upplysning, brottsligheten med straff, de sjuka med medicin och den sociala utslagningen med sociala insatser och strukturella samhällsreformer.

Kofi Annan-rapporten förordar skadelindring.

»90 procent av alla som använder olagliga droger har inga allvarliga problem, tunga missbrukare bör hjälpas till verksam behandling, lättare droger bör legaliseras så att pengar kan frigöras till utbyggda behandlingsprogram för de genuint behövande. Narkotikapolitik och rättskipning bör inte koncentrera sig på att reducera drogmarknader i sig, utan att reducera de skador narkotika tillfogar individer, kulturer och samhällen.«

Det är inte världens samlade bruk och missbruk som är värst utan de kriminella megakomplex förbuden orsakat – karteller som knäcker stater, korruption som fräter sönder halva världsdelar och det stora antal krig, ofta utkämpade i världens mest sargade hörn, som i dag uteslutande drivs av resurser från illegal narkotikahandel.

Den kemiska förälskelsen* är en mäktig och destruktiv kraft. Det är tid att Sverige drar upp huvudet ur sanden.
                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
*Uttryck myntat av socialläkaren Nils Bejerot, skaparen av den svenska nollvisionen.

 

VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (1 vote cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Sverige som avskräckande exempel

»Det fanns en tid då ”den svenska modellen” åtnjöt internationell respekt, som ett exempel att hämta inspiration ifrån. Idag är vårt land snarast på väg att förvandlas till ett avskräckande exempel«, skrev Stefan Hedlund nyligen i en krönika. Även andra skribenter beskriver läget i landet som problematiskt på flera sätt. Och nog finns det problem. Låt oss summera.

Krisen inom polisen

Vi har fått veta att 53 områden i landet är utsatta för allvarlig brottslighet, enligt uppgifter från polisen. 15 av dessa ses som särskilt utsatta, 6 betecknas som riskområden. Det har väckt uppmärksamhet även internationellt. Här ett exempel från norska NRK nyheter.

Att den allvarliga brottsligheten utvecklats i dessa områden beror på att polisen numera inte är synlig i stadsbilden, vilket är resultatet av en omorganisation av polisväsendet. Detta plus en illa skött integration har lett till att gäng skapat revir som de sedan försvarar. Stenkastning mot polis, ambulans och brandkår är numera vanligt, liksom bilbränder. De kriminella sätter agendan. Antalet uppklarade brott i landet ligger så lågt som 14%. Småbrott mot allmänheten som exempelvis inbrott, stölder och misshandel  är lågprioriterade. I norra Sverige är utryckningstiden flera timmar om ett allvarligt brott anmäls. Trots massiv kritik inom poliskåren mot ledning och politiker händer inget.

Islamistisk radikalisering

Problemområdena domineras av religiös fundamentalism med en segregeringskultur där kvinnor trakasseras av självutnämnda moralpoliser. Klanstyrd hedersproblematik är idag vardag i Sverige. Unga muslimer rekryteras till våldsutövning utomlands, eftersom islam är en våldsideologi sanktionerad av Koranen. Det visar sig att islam inte är den fredsreligion som vi har blivit lärda, vilket ex-muslimen Ayaan Hirsi Ali här förklarar närmare.

Integrationen har misslyckats

Flyktingpolitiken, som länge var liktydig med massinvandring utan begränsningar, kom att leda till stora problem med integrationen. När man till slut slog till bromsarna var skadan redan skedd. Asylsökande får vänta halvårsvis innan utredning ens kan påbörjas. Just nu är det 155 000 som väntar på beslut om asyl. Kommuner tvingas upprätta flyktingförläggningar, ofta baracker, som i många fall bränns ned. Enligt Rapport 19/10 skall 30 000 asylsökande beredas plats nästa år. Bara 4 av 46 kommuner säger sig klara detta. En aningslös integrationspolitik är på väg att framkalla djupa och med tiden sannolikt olösliga samhällsmotsättningar.

Informationskrisen

Mediernas ansvar i den uppkomna flykting- och integrationskrisen har varit problematisk, menar Stefan Hedlund.

»Även den fria informationsförmedlingen, demokratins verkliga livsluft, underordnas de politiskt korrekta ändamålen, att alltid brännmärka rasister men aldrig peka ut flyktingar och asylsökande som gärningsmän. I takt med att public service i allt högre grad ägnar sig åt åsiktsförmedling snarare än informationsförmedling, väljer allt fler att i stället konsultera andra källor till information.«

Det framstår vid det här laget som närmast självklart att Sverigedemokraternas framväxt till landets tredje största parti är en direkt följd av politikens och medias hantering av flyktingfrågan, inte minst förtigandet av brottsligheten bland invandrare, vilket lett till ett markant förtroendetapp. Men istället för att inse detta betraktar man SD som roten till allt ont.

Krisen inom skolan

Den svenska skolan befinner sig i kris, visar den internationella Pisa-rapporten. I en uppmärksammad artikel berättade förre gymnasieläraren Per Kedland varför han efter 30 år gett upp och slutat. Förutom sjunkande kunskap har lärarens auktoritet urholkats betydligt. Orsakerna till skolkrisen är många, men det ständiga petandet i skolfrågan från politikerhåll har knappast gjort saken bättre.

Det svenska försvaret är ett skämt

Om Sverige i dag angrips militärt kan vi i bästa fall försvara oss i en vecka – därefter måste vi få hjälp från andra länder, meddelade dåvarande ÖB Sverker Göransson 2012 i ett uttalande som chockade Sverige. Är det verkligen så dåligt? När man försökte hitta strategier för att stärka försvaret aktualiserades den gamla frågan om NATO-medlemskap, en fråga som alltfler nu engagerar sig i. Att återuppta värnplikten är också på tapeten i ljuset av upprepade provokationer från Ryssland.

Bilden av Sverige utomlands inte längre så ljus

De stora problemkomplex landet sedan länge brottats med har inte gått obemärkt förbi i utlandet. Den traditionella bilden av det socialistiska lyckolandet Sverige som Bernie Sanders och Michael Moore spridit har på senare tid hunnits upp av betydligt krassare skildringar. En del av dem hämtade från SD-stämplad media med en skruvad verklighetsuppfattning. Men detta synsätt är i mycket en reaktion mot mainstreammedias mångåriga manipulering av viktiga skeenden i landet. Eller som SvD-skribenten Ivar Arpi säger i en intervju i DN.

»Jag tycker inte att vi har fått en rättvis bild av migration i Sverige under många år. Nu när internationella medier vaknar finns det ofta något skadeglatt i rapporteringen: ”Titta här hur det går för landet vi alla beundrade!” Som svensk behöver man knappast gå till utländsk media för att få den mest rättvisa bilden men ibland kan man få inblick i saker via internationella medier vad gäller sådant vi kanske vant oss vid. När ett filmteam blev attackerat i Sverige och någon utifrån reagerar på det så tänker man att vi kanske inte borde ha vant oss vid det.«

I en DN-artikel dagen innan berättas att flera utländska tidningar talar om att det i Sverige finns 15 ”no-go-zones”, något som inte stämmer säger Karin Nylund, presskommunikatör på UD, vilket artikelförfattaren lämnar utan kommentar trots att det är lätt att härleda ryktena till polisens uppgifter här ovan. ”Särskilt utsatta områden” är bara ett annat namn på samma sak. Det är så svensk mainstreammedia manipulerar sanningen. Tur då att utländsk press ser bakom rökridåerna.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0.0/10 (0 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

Ett antroposofiskt gräl

♦ ♦ ♦ En del tycks tro att antroposofer är upphöjda på något sätt. Att de förhåller sig till vardagslivets förtretligheter med ett rofyllt sinne fyllt av tolerans och empati. Och det är sant, det antroposofiska idealet ligger definitivt åt det hållet. Men hur är det i verkligheten? Nåja, även om lysande undantag finns är antroposofer väldigt lika människor i största allmänhet, vilket inte minst blev tydligt på en antroposofisk Facebook-grupp nyligen.

Nu hör det till bilden att vissa antroposofer tror sig vara mer upplysta, mer omdömesgilla, ja kanske till och med större tänkare än människor i gemen. Man känner att man på sätt och vis är mer vetande då man analyserar fenomen i nutiden. Som om ens hemsnickrade teorier visar en stor tänkare i arbete. Den som ifrågasätter teorierna ses som oförskämd, åtminstone undertecknad som fick sina fiskar varma i en diskussion som kom att utveckla sig till ett storgräl.

Det började i ett samtal om beslöjade muslimska kvinnor där den upplyste lanserade sin idé att slöjan visar på en ångest för sinnena.

Hijab»Jag kan säga något antroposofiskt intressant! Och det är att denna ångest finns överallt i västerlandet. När en stor del av befolkningen lever sina dagliga liv med huvudet i en skärm eller mobiltelefon är det precis samma sak – hos de beslöjade muslimerna är det bara tydligare! Därför är den muslimska slöjan en perfekt spegling av den kantianska kunskapsreduktionismen i vår egen kultur – ångest för sinnena – kortslutning av sinnena! Och fundamentalismen i islam är en spegling av fundamentalistiska tendenser i vår egen kultur – därför ser vi det så tydligt – det är oss själva, det vi INTE är, eller inte blivit ännu, vi ser hos dem!«

En slarvig genomläsning av inlägget ger först intryck av skarpsinnighet. Men vid närmare betraktande framstår resonemanget som dunkelt. Trots åberopandet av känd filosof.  Den påstådda analogin mellan slöjan och skärmtittandet är i själva verket svårbegripligt. Den upplyste förtydligar:

»Folk som gömmer sig i den virtuella världen gör sig därmed anonyma, otillgängliga på ett mer sofistikerat sätt – till exempel på Facebook – det handlar fortfarande om ett beslöjande i min värld.«

mobiltelefonHär menar den upplyste att den moderna världen upplever ”en handikappad, död maskinkultur” som går ”hand i hand med ett muslimskt tänkande från medeltiden”. Resonemanget blir mer och mer märkligt. ”Muslimernas sätt att tänka – att sinnena, sinnesprocessen är något ont” – är analogt med tendensen att digitalisera allting i väst. ”Den ena mer luciferisk, den andra mer ahrimansk. Kunskapsreduktionism”.

»Kritikerna ser inte hur vi förberett vårt samhälle för en `muslimifiering´ genom amerikaniseringen. Dessa två tendenser är varandras tjänare.«

Vid det här laget börjar kommentarerna framstå som en karikatyr på ett antroposofiskt tänkande. Man känner igen begrepp och sätt att resonera, men innebörden är förvirrad. Och nu kommer en precisering. Den muslimska

»kvinnan skall beslöjas för att mannens sinnen inte ska frestas av hennes skönhet. Därmed kan man tala om en enorm misstro till sinnena (…) Jag ser en parallell i digitaliseringen. Den är också ett uttryck för en sinnesfientlig kultur.«

Det börjar bli dags att syna korten.

Slöjan har ju kommit till ur en tro på sinnena, inte en misstro. Det är ur en fruktan för vad sinnena kan åstadkomma om man inte beslöjar kvinnan. Och i det digitala är det knappast heller en misstro mot sinnena, vi ser snarare en fascination av en nyfunnen kommunikativ modell där den omedelbara sinnesupplevelsen stundtals förträngs. Men det gäller ju i så fall också läsningen av böcker eller lyssnandet på radio. Man kan därför knappast tala om en ”misstro mot sinnena”.

Men den argumentationen godtas inte av den upplyste. Att läsa från skärm ”kortsluter sinnesprocessen genom att spegla något som bara lever i oss själva”, får vi veta. Och sen följer en lång betraktelse om Albert Steffen, Goethe och Descartes som leder fram till att den moderna teknologin har rötter i ”den arabiska kulturkretsen” på 700-talet. Men inget om på vilket sätt det finns en analogi mellan skärmläsande och den muslimska slöjan.

Här blandar sig nu en annan upplyst in i samtalet med en snårig betraktelse över hur ”den nuvarande kulturella situationen i Europa” kan karakteriseras av pandemiska sjukdomar på medeltiden. Vad det nu kan ha att göra med den tematik vi diskuterar. Hur menar han? Jo man kan iaktta utvecklingen av en ”emotionell pest” från 1933 fram till idag – och här lägger han ut en länk där man kan ta del av ”källmaterialet” som utgörs av Steinerboken The Book of Revelation and the Work of the Priest. Jaha.

Här förväntas alltså deltagarna i debatten läsa en bok innan samtalet kan fortsätta. Det är uppenbart att den andre upplyste inte själv kan redogöra för sambandet mellan den nuvarande kulturella situationen i Europa och spanska sjukan och digerdöden. Han vill gärna hjälpa, skriver han – ”men du får göra arbetet själv”.

Då jag undrar hur man ska kunna ha en diskussion på de premisserna får jag svaret att Facebook är ”en illusion – en utväxling av data” och att jag inte har ”rätt” att kräva ett svar, och går sedan över till en betraktelse över förhållandet mellan Cyber Space och Gutenberg. ”Man behöver ju inte vara överens om allt – rätten till oenighet är källan till ett fritt andeliv.”

Här blandar sig så den upplyste nr 1 åter i samtalet, denna gång med en mer oförsonlig ton. Han är upprörd över att hans resonemang, ”som bygger på sakliga tankegångar hämtade från en spirituell-antroposofisk världsåskådning” blir bedömd ur en ”nationalkonservativ agenda hos vissa medlemmar”. Och nu tar grälet igång på allvar där missförstånd förstoras och tonen är hånfull.

»Det är för mig fullständigt oförståeligt vad du egentligen har för avsikt att vara i antroposofiska sammanhang – bortsett från att du har en historia där. För du visar i inlägg efter inlägg att det för dig bara handlar om att förlöjliga och desavouera allt som kunde vara en positiv och meningsskapande dialog som kunde leda till en förnyelse av antroposofiska tankegångar.«

Detta bara som ett exempel på nivån. Den upplyste är nu ordentligt arg. Jag har ju ifrågasatt hans spirituellt nyskapande analys. Vid det här laget beslutade jag och en god vän att lämna gruppen för gott. Som en annan deltagare formulerade det till mig i en chatt efteråt:

»Som antroposofiskt diskussionsforum är den där gruppen ju närmast en total besvikelse. Därtill dessa ständiga, irrelevanta kommentarer och folks oförmåga att formulera ett argument eller ens en tanke som är åtminstone någorlunda sammanhängande. Och dessa ständiga inlägg med länkar och referenser som folk inte ens bryr sig om att förklara varför de skulle säga något om vad som diskuteras. Och oförmågan att hålla sig till ämnet.«

Gruppen Hva antroposofer skriver iblant har när detta skrives 479 medlemmar, varav många är framstående inom nordisk antroposofi. Men de yttrar sig sällan eller aldrig i denna Facebookgrupp. Kanske för att de inte vill utsätta sig för de mindre nogräknade som nu styr och ställer där. Jag förstår dem, samtidigt vore deras närvaro viktig av rent hygieniska skäl. För antroposofins skull.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 7.7/10 (3 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 0 (from 0 votes)

PK – att acceptera vilka konstigheter som helst utan att låtsas att de är konstiga

♦ ♦ ♦ Den politiska korrektheten i Sverige är välkänd. Med förundran följer man utomlands hur den dominerande trenden i den svenska samhällsdebatten ängsligt anammas av kreti och pleti. Är det ett uttryck för osäkerhet och brist på självständigt tänkande? Synliggörs här vår folksjäls kollektiva karaktär? I vilket fall som helst, varför uttrycka egna åsikter när andra gör det så mycket bättre?

Jämlikhetsidealet är centralt. Och fördomsfriheten. Om detta är alla svenskar överens. Omdömesbildning kring detta sköter sig själv, så att säga. För oavsett hur en människa uppträder i klädedräkt och levnadssätt är h*n en av oss. Och vår fördomsfrihet gör att vi accepterar vilka som helst konstigheter utan att låtsas om att de är konstiga.

Detta leder inte sällan till egendomliga låtsaslekar swedish style. Som till exempel då jag la ut denna bild på Facebook med kommentaren ”Kulturskillnader. Två världar”, för att jag tyckte bilden på ett slående sätt sammanfattade en av vår tids stora förändringar, en illustration på ett problemkomplex som berör oss alla.

Och då vips, börjar den svenska låtsasleken med en ironisk kommentar. ”Det kan man lugnt säga. Att packningen får plats på bänken är ju superviktigt för vissa.”

Genom att låtsas att ryggsäcken är det intressanta, och avsiktligt missförstå bildens budskap, uppstår en komisk effekt. Helt klart. Fast avsikten är att ge mig bassning för min fokusering på de svartmaskerade figurerna där jag bryter mot första jämlikhetsbudet i ett land där alla ses som jämlikar. Så får man inte göra. Den groteska klädedräkten ska ignoreras och dess bärare ska uppfattas som vilka Andersson som helst. Man ska låtsas att de svarta särkarna är vanliga gångkläder.

Dessutom visar min rubrik ”Kulturskillnader, två världar” ett solklart vi-och-dom-tänkande som är ett mycket allvarligt brott mot PK-lagen. ”Dom” är ett fult ord, det finns bara ”vi”. Det har vi kommit överens om i det här landet för längesen.

Mitt lama förtydligande att det knappast är det gamla parets ryggsäck som är skrämmande, kan därför heller inte godkännas – och här når argumentationen absurda höjder: ”nej den är ju bara skrymmande – finns det något på den här bilden som är skrämmande är det herrskapets attityd”.

Ordleken skrämmande-skrymmande ger naturligtvis ytterligare debattpoäng. Jag känner att jag håller på att tappa greppet. Samtidigt är jag fascinerad av låtsaslekens brist på verklighetsförankring. För död och pina, låtsas inte om elefanten i rummet! Den heltäckande maskeringen ÄR OK! Liksom för övrigt allt som har att göra med islam!

Budskapet är tydligt: Låtsasleken är avsedd att visa solidaritet med en förtryckt grupp.

Och det är bara att inse – att argumentera mot detta exponerar bara min brist på solidaritet. Vad spelar det för roll om jag har ”rätt” när det samtidigt uppfattas som om jag sparkar på en som redan ligger? Javisst är det osakligt. Men med hjärtat på rätta stället – och det är det som räknas här.

Det finns ingenting att ångra i min rubriksättning. Den är ett sakligt konstaterande. I vilket som helst annat sammanhang skulle den vara okontroversiell. Man skulle nicka instämmande. Men nu är vi i Sverige med ett debattklimat svårt anfäktat av känslostyrda tankar på modet där sanningen är en sällsynt gäst.

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)

Den svenska antroposofin marginaliseras mer och mer

♦ ♦ ♦ I en krönika nyligen ställdes frågan om den biodynamiska odlingen blivit omodern – Sverige har bara 15 registrerade biodynamiska jordbruk kvar och Saltå Kvarn har sedan länge slutat marknadsföra biodynamiska produkter. I alla andra sammanhang hade detta påkallat kraftfulla åtgärder från ansvarigt  håll. Men i antroposofiska sammanhang är det annorlunda. Här är det ingen som bryr sig.

Bio-odlingInga bekymrade betraktelser över sakernas tillstånd från ledande företrädare. Inga krav på resoluta tag från antroposofer i allmänhet. De få som vet om det tar det med ro. Man ser läget bara som en betydelselös fluktuation i mänsklighetsutvecklingen. I ett större tidsperspektiv, tusen år eller så, har saker och ting ordnat sig till det bästa menar man. Detta exponeras i den Facebook-diskussion som följde på krönikan. Att den biodynamiska jordbruksmetoden är på fallrepet kan till och med uppfattas som något positivt, som en uttryckte det.

»Metoden är för avancerad och kan därför inte verkliggöras i vår tidsålder. Det är bara en sak som kan göras – var och en skapar nätverk som arbetar vidare med idén. Det är en process som har en homeopatisk verkan! Tidsanden har sin egen dynamik och tempot är så högt att folk inte hänger med!«

Det är alltså kommentaren till varför biodynamisk odling håller på att dö sotdöden. Evighetsperspektivet gör att den aktuella situationen känns futtig, ja nästan betydelselös. En icke-antroposof undrar då sarkastiskt vilka ”tragikomiska ting som kommer att uttalas såsom förklaringar när hela det antroposofiska `projektet´ väl har havererat”. Och får svaret av en annan mer trosviss som opponerar sig mot begreppet antroposofiskt projekt. ”Jag kallar det för en beskrivning av det levande livet vars upprinnelse är ljuset”, i det han undrar var hon bygger sin ”svartsynta, halvt ironiska pessimism på”.

»Jag menar att tiden arbetar för antroposofin. För varje decennium som går mognar mottagligheten för en mer spirituell verklighetsförståelse.«

Den kritiska kvinnan svarar att det är ”tämligen världsfrånvänt” att ha uppfattningen att tiden arbetar för antroposofin.

»För även om det vore sant (vilket jag inte alls är övertygad om) innebär det inte nödvändigtvis en chans för antroposofin – i all synnerhet inte en antroposofi som är på borttynande.«

Men detta håller inte antroposofen med om. Bara ytligt sett kan man betrakta antroposofin som något på nedåtgående, menar han.

»Begrepp och föreställningar från antroposofi (…) vinner gehör hos alltfler människor. Det avgörande är att Rudolf Steiner och andra skapat ett ”rum” som med tiden kommer att påverka tankeklimatet.«

Skapandet av detta ”rum” kan liknas vid en jordmån med de rätta växtbetingelserna för grödor, menar debattören. ”Här är det utvecklingen i ett långt perspektiv man har för ögonen.” Den tråkiga verkligheten ersätts alltså med en utopi, en antroposofisk feberdröm. Realism byts mot trosvisshet. Den av debattörerna som tidigare talat om ”homeopatisk verkan” kommer nu till undsättning.

»Jag ser den biodynamiska principen som en homeopatisk medicin som lindrar jordens dödsprocess. Den egentliga utvecklingen ligger i människans etiska utveckling – och denna testas nu i upptakten till det stora kriget alla mot alla.«

”Allas krig mot alla” är en förutsägelse av Steiner som alla antroposofer känner till. Många menar att detta krig redan inletts med terrorismen. Skeptikern svarar:

»Det fina med det här perspektivet är att man inte behöver ta den blekaste hänsyn till verkligheten men kan ändå skapa illusionen av att stå mitt inne i ett gigantiskt och spännande, ja världsomvandlande, drama.«

Detta håller de båda antroposoferna med om, för de ser evighetsperspektivet som en mer ”objektiv” verklighet. De menar att kritikern har ”ett mycket kort tidsperspektiv”, och att det samtidigt är uttryck för ”en mycket modern människa”.

»Men Gud är ingen politiker. Han är mer som bonden som tänker på släktena som skall följa. Jag ser det som att antroposofin bara ytligt sett kan betraktas som på nedåtgående. Här är det de långa historiska förloppen som är betydelsefulla.«

Kritikern insisterar, ”ett långt tidsperspektiv är ju sällan en god anledning att ignorera verkligheten här och nu”. Och får svaret att det är ”korttänkt och mycket ytligt att inte vilja se impulserna i en större kontext”.

Att många antroposofer resonerar så här måste för de flesta utanför rörelsen uppfattas som fanatisk sekterism. Verkligheten behöver man inte bry sig om, det är bara en futilitet i evighetens belysning. Då jag skrivit en krönika om den svenska biodynamikens kris får man en klapp på axeln och en mästrande kommentar om att det är betydelselöst för man ”vet” att i det långa perspektivet är det andra saker som gäller. Så kommer det att vara även när den sista biodynamiska odlingen lagt ned. Så går det när man inte tar ansvar utan bara filosoferar.

Med att ta ansvar menar jag att som antroposof bry sig om en kris i en av dotterrörelserna. Vad beror den på? Kan vi som antroposofiskt kollektiv agera? Varför informeras inte medlemmarna? Det är som om man från ansvarigt håll inte bryr sig. Denna likgiltighet delas uppenbarligen också av den antroposofiska populasen. Jag menar att detta är ett märkligt beteende. Det är precis som om det inte spelar någon roll att den biodynamiska odlingen nått vägs ände. Det möts bara av en gäspning och snusförnuftiga kommentarer om att allt är i sin ordning.

Arne KDet hela speglar en ledarskapskris och brist på ansvar inom ledande kretsar som är kännetecknande för antroposofiska sammanhang. Arne Klingborg agerade samlande, dådkraftigt och inspirerande. Detta existerar inte längre. I vår tid ska vi inte ha någon ledare är det vanliga synsättet i våra kretsar. Var och en tar ansvar, menar man. Resultatet är ju då att ingen tar ansvar. Vi har ett naivt förhållningssätt i ledarskapsfrågor.

Om Arne Klingborg inte utövat sitt inspirerande ledarskap hade Järna-antroposofin aldrig blivit något annat än några läkepedagogiska verksamheter och biodynamiska odlingar. Utan hans storartade visioner och sällsynta initiativrikedom hade Järna aldrig spelat den roll för antroposofin som denna lilla ort gjort. Nu när ett sådant ledarskap saknas marginaliseras den svenska antroposofin mer och mer. 

                                                                                                             Johannes Ljungquist

Twingly BlogRank

Share                        
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: 10.0/10 (2 votes cast)
VN:F [1.9.22_1171]
Rating: +1 (from 1 vote)